Gilla

Mamma och Erik

Det är något med den här bilden jag verkligen gillar.

Det är Erik och min mamma. Erik var gift med Vivan som är mammas syster. Mamma med sin lådkamera. Varför gillar jag den här bilden? Det känns som om min mamma hade ett eget liv och så kameran förstås.

Landön

En gång i tiden

Detta kort är från 1956.

Eller möjligen 1957. Från vänster min pappa, min mamma med mig i knäet, Ros-Marie, Owe och Brita. Ros-Marie var Owe och Britas dotter. Jag skulle gissa att de är på Landön, men jag är inte säker.

Det här har jag fixat till och gjort en liten större bild. Jag tänkte att mamma och pappa blir glada av att se det, precis som de blev när jag ordnade med en bild från att det de var unga och kära i varandra.

Knack

Jag var hos mina föräldrar i dag.

Det kan vara besvärligt ibland. Mamma har bett mig om hjälp att rensa en garderob de har under trappan upp till andra våningen. Eftersom hon sparar allt var det inget lätt jobb, jag bar och bar och bar in till vardagsrummet där mamma satt och sorterade. Själva bärandet var inget problem utan det att se henne ha stora problem att kasta och ge bort kläder som hon eller pappa inte använt på många, många år.

Eller filtar som gjort sitt för längesedan.

Ändå. Hon blev bara arg vid några få tillfällen och ärligt talat höll hon med mig om att hade jag frågat vad hon hade i garderoben hade hon bara kunnat nämna en bråkdel. Där fanns skor hon inte ens kunde minnas att hon haft. Fast jag har svårt att förstå att hon sparar kläder bara för att de är fina när hon är för rund för att kunna använda dem. Jag tror att om en filmkamera hade registrerat mina reaktioner hade jag kunnat se mig själv sitta och skaka på huvudet en aning uppgivet som när hon t.ex. sparade en filt som hon klippt sönder i två delar.

Nåja.

Det är min mammas sätt att leva och det är inte något sjukligt sparande, inte på riktigt. Det är bara att jag är diametralt till hennes sätt att se på saker och kläder. Därför blir det dispyter. Min mor har kläder i en mängd att hon kunnat låta bli att tvätta på månader utan att ha problem med vad hon skulle ha på sig. Jag kan inte se någon vits alls med det.

Det var skönt när det var klart.

Då gick jag ut till mina odlingar och där satt pappa.
Jag: Mamma är irriterad på mig.
Pappa: Varför då?
Jag: Vi kommer inte överens om vad hon ska spara.
Pappa: Hon brukar säga ”hon har så jävla bråttom”.
Jag: Men jag tar det lugnt med henne.
Pappa: Du får ta det ännu lugnare, hon är tacksam för att du hjälper henne.

Han har antagligen helt rätt att jag bör ta det ännu långsammare.

Dill och spenat går inte alls bra att odla, men romansalladen, mangold och ringblommor (solsickor säger min far) är fina. Fänkålen ser ynklig ut men jag har inte gett upp hoppet. Romansalladen ser prima ut, mangold odlade jag förra året och därför visste jag redan att det skulle bli bra. Det är skoj att inse vad som fungerar och inte fungerar.

När jag skulle åka hem.

Ja, då hade pappa gått in i badrummet för att duscha. Jag kramade mamma hejdå och när jag gick ner för yttertrappen knackade pappa på badrumsfönstret som ett ”hej då”. Tänk, han som knappt sa hej till mig för några år sedan har långsamt tinat upp. När vi var ute vid odlingarna och jag pratat klart om mamma sa han ”vi får titta på vår odling” och så diskuterade vi gemensamt vad som växtre extra fint.

Ikväll har jag ätit Lintz delikatess.

Massor av nypotatis, en burk sill, nyskördad gräslök och en stor klick gräddfil. Kan det bli godare? Nu njuter jag av mitt dagliga kaffe och tycker att livet är fint. Jag väntar bara på ett svar från Sara om jag ska komma upp där i tre dagar nästnästa vecka, då tänkte jag stapla veden som ska in, klippa gräset, städa deras källare och förstås umgås med Walle. Jag tänkte ta honom till badplatsen som ligger några hundra meter bort. Blåsa såpbubblor, fika på en filt och plaska lite i vattnet.

Nu till kaffet.

Sov gott och kärlek till alla!

 

Glädje

Jag plockade fläder idag.

Till min mamma som ville göra saft. Fyrtio fläderklasar i en påse, jordgubbar, öl och cider. När jag kom hem berättade jag att en man cyklat förbi och i farten sagt ”är det dags för saft”. Mamma avbröt mig och sa att ”jag är så rädd när du cyklar genom skogen att det ska vara någon gubbe där”. Haha! Jag är 56 år och hon är rädd för att jag ska råka ut för räliga gubbar.

Sedan städade jag och fixade.

Varje lördag åker pappa till byns idrottsplats för att bada bastu. Det gjorde han i dag också, men först plockade vi upp lite nypotatis. Mina var små, tjocka som ett finger, medan hans var mycket större. Han har i och för sig förgrott sina två veckor längre än jag gjorde med mina.

När pappa åkt iväg fortsatte jag och min mamma att ordna med maten. Hon hackade gräslök och jag letade efter ett trädgårdsbord. Till slut mindes hon att nere i vedförrådet fanns ett bord och mycket riktigt – ett vitt och rejält bord som jag skurade och spolade av.

Jag hittade tre trädgårdstolar och från hammocken snodde jag dynor för att vi skulle sitta bekvämt. En fin duk i rosa och vitt från mammas linneförråd krönte det hela, allt i skuggan av pappas valnötsträd.

Minns ni att jag var rädd för att mamma skulle trilskas? Hon försökte med ”vi kan väl sitta i uterummet” och jag visste inte hur jag skulle bemöta det och blev tyst, men tänkte ”va faen, kan hon inte låta mig få som jag vill en enda gång”. Tystnade räckte, hon accepterade.

Att pappa skulle trilskas hade jag inte ägnat en tanke åt.

När han kom hem från bastun insåg han att det var inte skoj.

Det att jag hade sagt att jag skulle duka ute vid odlingen. När min far blir arg syns hans skelande tydligare, det lägger sig en vit dimma över ena ögat och den grå färgen blir stålgrå. Det är inget roligt. Min hjärna låser sig, jag kan inte tänka klart och  därför satte jag ifrån mig korgen med allt som jag plockat ner i den för att bära ut och sa ”jag vill inte ställa till bråk”. Mamma signalerade att jag skulle gå.

Det gjorde jag. Jag gick.

Med korgarna ner till odlingarna och där dukade jag upp öl, vin, två sorters potatis, tre sorters sill, gräddfil och annat gott. Sedan kom mamma och när vi satt hoss ner kom pappa på moster Vivans cykel. ”Välkommen, pappa”, sa jag och han flinade.

Sedan lät vi maten tysta mun.

Vi konstaterade att min potatis, Lintz delikatess, var mer smakrik än pappas. ”Häll upp cider i ditt glas”, sa jag till mamma och sedan skålade vi. Vi lutade oss tillbaka och det var då jag hörde hur pappa frustade, när jag tittade på mamma gjorde hon detsamma – alltså frustade. ”Det var helvetes jävlar, inte trodde jag att jag skulle sitta i minkagården och äta”, sa pappa och sedan skrattade han hjärtligt, mamma gjorde likadant.

Att se mina föräldrar skratta samtidigt är unikt.

Jag skrattade också och njöt av varje sekund. Fåglarna kvittrade och kvällen var varm, valnötsträdens löv rörde sig inte en milimeter – möjligen kunde jag höra hur de höga björkarna susade lite svagt. Himlen var blå med vita moln.

Vi åt och drack, sedan plockade jag ihop porslin och matrester som jag  bar hem till deras trapp. När jag återvände för att bära hem resten hade pappa placerat två av dynorna på pakethållaren och sedan vinglade han liten är han begav sig upp mot bostadshuset – vi hade ju trots allt delat en flaska vin.

Mamma hade den tredje dynan och en plaststol på sin rullator och hon och jag tog sällskap de där trettio metrarna tillbaka. Vi var glada. Det var lätt och glatt att krama om henne när jag skulle trampa hemåt. Jag satte rekord på sträckan med flera minutrar, om det var vinet, ölen, den goda maten, glädjen eller min fina cykel vet jag inte – rekord var det i alla fall.

Jag hade bjudit min bror också, men han hade annat att göra. Det var synd för det hade varit fulländat om han också varit på plats.

Det var en fantastisk måltid. Det är antagligen vanligt för de flesta att äta middag med sina föräldrar då och då utan liv och kiv, för mig är det inte så och därför gör jag vad jag ska och sedan cyklar jag hem efter att ha tackat nej till att äta med dem. Den här gången duschade jag inte när jag kom hem för att jag ville spola mig ren från bråk och annat – nej, jag duschade för att jag var svett.

Nu har jag njutit av mitt kaffe, kvällen ska fortsätta med en bra bok. På mitt vardagsrumsbord står min fina vas, den jag köpte på andrahandsförsäljning någonstans i Båstad för tjugo år sedan, den föreställer en häst (jag förstår att det låter märkligt, jag ska visa i bild en annan gång) och i den en bukett med rosor och liljor. Den fick jag av mamma för att jag städade, det är fint. Normalt köper hon en krukväxt då och då, det är också fint – men för mig är snittblommor det finaste jag kan få för det ger mig en känsla av lyx.

Jepp, det var min dag och mitt midsommarfirande. Nu till boken!

Valentin

Min far.

Han hade sopat en gång från vedbaracken till huset för att jag lättare skulle kunna köra med skottkärran. Han sa inte att det var för min skull, men jag tror det med säkerhet och jag är inte den som inbillar mig saker.

Idag har jag alltså städat och kört in ved.

Pappa är så pass frisk att han kunde hjälpa till med att trava veden i pannrummet. Det var roligt. Han öppnade dörren alla gånger utom en, alltså – han hade känslan för när jag skulle komma och ibland var jag några meter ifrån och ibland alldeles framför trappen när han öppnade. Det finns inget fönster som han kan kika ifrån, jag skulle tro att han tog en sorts medeltid. Det var roligt.

Vi fyllade med ved upp till tvättlinan som vanligt och tre stora korgar med ved.

Sedan fikade vi med Alla-Hjärtans-Dag-bakelser och kaffe innan mamma körde mig tillbaka hem igen. Jag längtar tills jag kan cykla. Inte för att jag inte vill åka med mamma utan för att jag tycker om att transportera mig själv med cykel efter att ha städat hos dem. Det är en sorts sträcka där allt som klibbar blåser bort.

Nu njuter jag av gott kaffe, sedan blir det badkaret innan jag slänger mig i soffan.

Kärlek!

Glador

Fem glador seglade.

Strax ovanför mitt huvud när jag var på väg in i huset. Jag har nämligen varit hos mina föräldrar idag för att städa och köra in ved. När jag var klar tog jag kameran  för att gå en runda och ta foto på sådan som mamma tycker är fullkomligt vansinne, t.ex ikullblåsta vattenkannor, gamla spik och annat.

Nåja.

Jag städade och mamma kändes glad i humöret, hon hängde med så gott hon kunde. Pappa sov, han är riktigt tagen av sista tidens sjukdomar han har haft. När jag staplat ved upp till taket igen och satt in  tre korgar toppade med klabbar samt eldat i pannan för god värme tog vi en kopp kaffe. Pappa vaknade till och det leende som han hade på läpparna när han kom tillbaka till köket efter att ha kollat veden var värt slitet.

Det är inte så otroligt tungt.

Det finns en liten skottkärra som jag använder och den kör jag, som jag skrivit tidigare, in i pannrummet och staplar veden. Pappa har gjort ett gott förarbete och det enda jag göra är att köra fram och tillbaka. Det är värre med städandet, jag skulle vilja åka dit varje vecka för att få det ordentligt gjort, men eftersom jag valt bort bil är det inte speciellt lätt.

Nu ska jag njuta av dagens kaffe.

Kärlek till alla!

Dagen

Jag trampade iväg till mina föräldrar i förmiddags.

Mest bara för att jag ville ha städningen avklarad, det betyder att jag är ledig och fri i morgon och det gör att trippen med B på tisdag kommer att kännas helt rätt och bra. Jag är en människa som inte kan ha för mycket bokat, jag måste vara ensam och vänta in själen.

Det var dimmigt, som ni ser på bilden.

Tjocksmockt med dimma, fukten lade sig som en hinna på kläderna och glasögon var inte att tänka på. Tursamt cyklade jag inte vilse i skogarna! Och städningen gick bra för mina föräldrar åkte på loppis och när de kom tillbaka några timmar senare var jag klar. Mangolden växer fortfarande, vilken fantastiskt grönsak! Nästa år ska jag odla igen, men bara en halv rad och så den sorten som är en aning rödaktig.

Nu har jag tagit ett bad, på spisen puttrar ris och kycklinggryta, jag tänkte ta kvällen till att koppla av och slappa framför tv:n. Kanske resterna av ostbrickan från i fredagskväll.

Kärlek till alla!

Fjärilar

I dag kom de två affischerna.

Det är en till mig och en till min far, jag tänkte rama in min. Det kostar visserligen en slant men jag tycker om den och jag vet inte annars hur jag skulle sätta upp den. Nu funderar jag på att rama in den till mina far också, men frågan är om han uppskattar det.

Jag tror han hellre klistrar upp den på städskåpets dörr där han har tejpat upp den med fåglar på.

Kjolen


Mamma kom i sin Volvo från 1969.


Hon och Faster Ella skulle till Ica och stannade till för att hämta ägg hos mig. Jag gav faster Ella en liten sexpack, med rött band och en liten rosett för hon fyllde nämligen 85 för någon vecka sedan.

Den försvunna kjolen fanns inte i förrådet och jag tänkte ”inte kan jag väl ha kastat den i våras”. Det hade jag inte heller, svaret på frågan var att jag hade en ouppackad förvaringslåda där kjolen och lite andra överraskande plagg fanns nerstoppade. Hatten som exempel. Är jag kvinna för min hatt? Jag menar inte om jag är snygg i den, men hatten är snygg och jag tycker den har attityd. Därför behåller jag den.

Ibland behöver man inte vara snygg i något plagg, hatt eller skor – det räcker liksom att det finns en ärlig och sund känsla över det hela.

Nu vidare i städningen. Jag tror jag ska sätta på lite musik!

Sista dagen i juli

Jag trampade till mina föräldrar i dag.

En alldeles perfekt sommardag för att cykla några mil. Fjärilarna fladdrade, de första björnbären har mognat, lingonen lyser röda här och där och jag hade inget jag måste göra hos mina föräldrar. Tanken vara att jag skulle fixa mina fyra rader i trädgårdslandet. Det gjorde jag också. Det är finfint där.

Jag band upp sockerärtorna ytterligare (jisses vilken skörd) och tuktade mangolden, som jag fick veta av Mannen att de inte skulle skördas genom att dra upp rötterna, redan nu finns där späda blad sedan jag fixade senast. Några charlottenlökar råkade följa med upp i farten. Jag älskar de där raderna och när jag går där i det tysta trädgårdslandet och solen stålar lagom blir jag lugn och glad.

Finns det något bättre än att binda upp, rensa, luka, räfsa och lämna det fint?

Jag förundras över de som jämt säger ”åhhh….det är så mycket jobb med hus och trädgård”. Är det inte det som är själva kärnan med ett hus? Det att man ska tycka om att fixa, måla, luka, gallra och – ja, greja hela tiden så gott som? Jag vill inte sälja min lägenhet, jag älskar ju den och jag har tagit beslutet att jag inte är villig att betala för en stuga (de billigaste kostar runt 500 000) och ännu mindre hyra en för dyra pengar.

Men en trädgård vill jag ha.

Jaja, det blev en fin dag i trädgården och pappa, som plockade upp potatisen, var märkbart glad över sällskapet och min mamma tog rollatorn och höll oss sällskap.

Nu ska jag bara vara.