Hur vi träffades

Janne juli 2014 För fem år sedan – på ett ungefär – ringde Sara och sa ”nu har jag och Oskar hittat den rätte mannen för dig”. Fast han var upptagen och jag var från hjärtat inte intresserad av att träffa en man, jag visste inte ens vem det var.

Vid ett tillfälle.

Ja, då åkte jag med Sara och Oskar på väg hem till deras hus och de fick syn på Janne, han hade varit ute med hundarna. När Oskar började bromsa in skrek jag ”kör vidare, jag vill inte träffa gubbjävlen”, så stackars Oskar fick öka farten igen och där stod Janne och såg förvånad ut. Mona, Saras svärmor, var också glad i att retas lite med mig om den där mannen.

För något år sedan, om jag räknar rätt var det 2012.

Det var påsk och jag var medbjuden till Oskars föräldrar på middag, och där var Janne. Det var första gången jag såg honom. Walle sprang rakt fram till honom och sedan släppte han inte Jannes hand. Då var Janne sambo med en kvinna och jag var fortfarande inte ett dugg intresserad. Tiden gick. Jannes sambo flyttade ut och han började visa sitt intresse för mig.

Han tog chansen.

”Får jag en puss”, frågade han några veckor efter att hon flyttat ut. Jag var ute i trädgården och såg inget vidare ut. Svaret blev ett direkt ”nej” och så vände jag bort huvudet snabbt. Han släppte mig. Vilken man som helst hade aldrig gjort ett nytt försök, men Janne tog bara ett steg tillbaka för att ta ny sats någon vecka senare.

Envisare man har jag aldrig mött.

Han fick jobba hårt för att nå sitt mål. Hela sommaren försvann. Han högg 8 kubikmeter ved för hand, han visade mig hur jag skulle rengöra fasaden, han hämtade alla sina fina verktyg för att hjälpa mig rengöra trädäcket, han berömde mig och han var så jäkla fin. Vi satt ofta tätt intill varandra och han tyckte jag hade fina klänningar. Vi tog cykelturer och paddlade kanot. Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att jag till slut släppte garden och gav efter, det var den 2 augusti. En riktig festmånad för Walle fyller år den 1 augusti och jag den 6 augusti.

Han uppfyller alla mina önskningar som jag har på en man.

Jag tänkte att jag börjar så, istället för att bli passionerad och sanslös. Börja med förnuftet och låter känslan växa. Han har aldrig varit generad inför andra utan visat tydligt att vi är tillsammans. Han anstränger sig och har, sedan vi blivit tillsammans, alltid haft maten klar när jag har kommit med tåget och alltid hämtat mig de gånger jag har bett om det. Var gång tåget saktar in när det närmar sig Bodafors har jag inte kunnat hålla tillbaka ett leende.

Han är lång.

Envis som faen. Snäll, omtänksam, rar, icke rökare, han talar inte illa som sina före detta kvinnor (även om jag kan ana en bitterhet, som jag har full förståelse för). Jag har varit tydlig med att jag har ett stort behov av att vara ensam. Han har jobb, hus och två fina hundar. Två barn och två barnbarn. Han är lika rar mot Walle och Helmer som mot sina egna. Han hjälper mig om han är ledig och jag är barnvakt, vid ett tillfälle stod han i en timme med Helmer på armen och drog upp en speldosa gång på gång.

Han bjuder upp mig till dans på köksgolvet.

Finns det några nackdelar? Absolut. Han vill i säng tidigt medan jag är en nattmänniska. Jag vill sitta uppe till sent, njuta av min ledighet och inte ha några tider medan han ska upp till jobbet och måste i säng (när jag är i Småland är jag ledig från mitt arbete och jag vill njuta av det). Jag är mer långsam än vad han är, han är så jäkla effektiv. Jag kan gå runt i morgonrock till lunch medan han är på språng redan vid åtta – fast å andra sidan, vad ska han syssla med i mitt hus? Jag önskar att han hade tyckt om att spela sällskapsspel, men jag tror att han inte gör det. En gång spelade vi med Sara och Oskar, men inget Alfabeta eller Backgammon. Fast jag tror jag ska köpa ”Sverigespelet”.

Jag tror på oss.

Han tror på oss två. Däremot tror jag inte att han riktigt har förstått hur självständig jag är. ”Gräset är långt, men det får du klippa själv”, sa han i somras. Alltså…det är mitt gräs, mitt hus, min gräsklippare och jag älskar min trädgård och har alltid klippt gräset själv – jag fick säga att ”du är inte min vaktmästare”. Inte vill jag att han ska känna att han måste fixa i mitt hus och absolut inte med de orden, som om jag inte fattar.

Walle.

Första gången han såg oss pussas. Ja, han stod nära oss och tittade upp. Janne sa ”nu pussar jag din mormor” och så gjorde han det, medan Walle tappade fotfästet och höll på att ramla baklänges (Janne fick tag i honom innan han föll handlöst). Jag ler fortfarande när jag tänker på det. Vi hade en fantastisk sommar 2014 tillsammans med många privata minnen.

När jag kommer upp till Småland och stugan.

Han har maten klar när jag kommer, kanske brasan tänd. På natten kryper jag intill honom och pussar på honom när han sover. Han handlar frukost till oss – ägg, juice, bröd och annat gott. Han är en baddare på att laga mat.

Det kommer säkert att finnas mycket att skriva om Janne. Tänk som det kan bli.

Never let me go

Den här filmen har ett högt betyg i imdb.com

Däremot tycker jag det är en av de sämsta filmer jag har sett. Jag har väl ingen smak att tala om. Det är en deprimerande film som ger mig rysningar av obehag.

Den handlar om en stor internatskola – skulle man kunna tro. Eleverna har inga föräldrar och föds upp för att fungera som organdonatorer. De gör några donationer och vid den tredje eller fjärde dör de. Nej, filmen är seg och jobbig. Absolut inget för mig.

Den får en apa i betyg för jag trodde väl ändå att slutet skulle ha lite fart, fläkt och hopp. Tyvärr!

En apa av fem möjliga.

 

Love happens

Jisses vilken skitfilm.

Inte värd att se. Om det inte hade varit för att jag var uttråkad hade jag stängt av och struntat i att se den.

En man mister sin fru, han skriver en bok och blir känd för sitt sätt att ta sig igenom sorgen. Han möter av en tillfällighet en florist på ett hotell där han håller en workshop.

Han bjuder henne på kaffe, hon låtsas hon är stum och därför blir det inget av det hela. Fast lite senare hör han henne prata med receptionisten.

Nåja.

Det visar sig att han inte alls tagit sig igenom sorgen och slutscenen blir en tårdrypande historia – fast inte hos mig.

En apa av fem möjliga.