Jag är ingen männsiska som ger upp i första taget.

Men idag fick jag göra det. Min tanke var att långsamt vänja muskler, ledband och senor vid att jogga. Jag joggade i tio år innan jag skadade mig och först i höstas fixade jag ett inlägg i förhoppning om att det skulle hjälpa. Det gjorde det. Jag har kunnat smålunka utan att mina vader har kraschat på något sätt.

Envist har jag kört med mitt program.

De två senaste gångerna har jag känt av hälsenan och idag kom den där kraschen som tidigare hindrat mig. Suck. Jag började känna av hälsenan och efter ytterligare några minuter sträckte sig smärtan upp i vaden. Då gav jag upp. Stängde av Runkeeper och min pulsmätare, gick ner till sjön och satte mig på en sten, där satt jag och grät en stund.

Jag känner igen den där smärtan.

Hade jag fortsatt, det hade möjligen gått i femtio till hundra meter till, hade jag inte kunnat gå vettigt på flera veckor. När jag cyklade hem körde jag om en överviktig man i gamla taskiga och slitna träningsskor, han hade god fart – men jag som har specialgjorde inlägg och dyra skor får ge upp.

Fast jag har ju inte gett upp på riktigt.

Men att jogga får jag ge upp. Tyvärr. Jag får hålla mig till promenader och att cykla trots att jogging är något av det bästa – det är snabbare att genomföra helt enkelt, det är en bättre träning eftersom pulsen skjuter i höjden och det är under den belastningen som man tränar hjärtat och känslan efteråt är euforisk.

Suck.

Nu sitter jag här nyduschad, lite gråtfärdig och ska strax till frissan. Jag har fört över pengar för att kunna betala och det var då jag upptäckte en flik som jag inte sett tidigare. Normalt gör jag vad jag ska, jag har inte speciellt mycket pengar att det är värt att stanna kvar på internetbanken, men idag såg jag fliken ”betalningshistorik”.  På första plats kom hyran, eller det som egentligen är driftskostnader för oss i bostadsrättsföreningen, på andra plats kom amorteringen till banken på mitt bostadslån – men gissa vad som kom på god tredje plats?

Jo, min fackföreningsavgift!

Jag har alltid trott att jag haft stenkoll på mina pengar, men jag har uppenbarligen inte det. Aldrig i livet jag hade kunnat tänka mig att fackföreningsavgiften skulle vara störst efter bostadskostnaden. Jaja, jag lär så länge jag lever och kanske har jag inte stenkoll på mina pengar men jag har i alla fall bra koll.

Nu ska jag torka håret och cykla till frissan.

Kärlek!

Det har regnat.

Igen. Vilket inte tycks vara något ovanligt den här sommaren. Jag vaknade till någon gång vid lunch av ett tjohande och tutande på Storgatan. När jag har jobbat natten är jag alltid yr i skallen och efter en stund kom jag på att det var slutet av juni och någon examenskarneval kunde det inte vara. Jag insåg i eftermiddags att det är dags för den årliga fotbollsfesten som heter Iföcup.

När det gäller mitt joggande och målet att springa det där motionsloppet i september.

Ja, jag har kommit igång fint. Det beror säkert på att jag cyklat och promenerat mycket överlag, men också min envishet. Idag regnade det, inget småregn utan ett rejält regn. Trots det bytte jag om och cyklade ner till Strandängen där min 3,7 km-sträcka börjar. Redan i starten var jag blöt.

Telefonen var full av regndroppar innan jag ens klickat igång Runkeeper.

Det gick bra att jogga-promenera. Det gick så bra att jag bestämde mig för att jogga de sista fyra minutrarna in i mål och därför stoppade jag ner telefonen i fickan (jag springer med den i handen, vilket jag upptäckte är mycket skönt att slippa), men utan knapplåset på och därför stängde den av sig själv. Jag tror att det hade varit en rekordtid.

Nu vill jag springa redan i morgon igen.

Fast då ska jag cykla till mina föräldrar. Jag gillar det där med cykla, promenera och jogga i en lagom blandning. Tyvärr har jag känt av min hälsena de två senaste gångerna. Är det någon som har tips för att slippa ifrån en skada som gör att jag inte kan fortsätta? Jag vill verkligen komma igång med mitt joggande.

För många år sedan sprang jag så fort jag var fri att springa.

Jag vill komma dit igen för nu har jag inget litet barn att ta hänsyn till. Dit då det är som en mental dusch och befrielse att jogga en halv eller en hel mil. De som har gjort det vet vad jag talar om. Jag vill ha en frisk hälsena och inte bli hindrad av den.

Nåja. Nu ska jag vidare idagen. Kaffet först, läsa lite och sedan Ica.

Kärlek!

Det bara blev så.

Att jag och tre tjejer på jobbet tänkte att vi skulle jogga ett motionslopp. Jenny och Lotta är redan vältränade som få, Jenny springer ju milen flera gånger i veckan. Jag och Ankan har sprungit tidigare i livet men nu har vi kommit av oss aldeles och därför tänkte vi börja som man ska.

Vi får en minut och joggar en minut.

Det gjorde vi fem gånger sedan fick Ankan ge upp för hennes knä var paj och idag hade hon ont i halsen. Det tog emot, men jag gjorde det! Jepp. Jag gjorde det. Två gånger i vekan har vi joggat-promenerat och de två senaste gångerna har jag promenerat en minut och joggat i två minuter. Det går inte fort. Men jag har avverkat en 3,7 km runda.

Att gå och cykla är bara lustfyllt för mig.

Det var joggingen tidigare också, men nu när jag är otränad har det inte varit lika roligt. Inte i dag heller, förrän jag kom hem och var så svett att jag halkade på tangenterna (jag var ivrig att kolla tiden som jag mäter med Runkeeper). Vilken skön känsla och speciellt efter en jäkla dag på jobbet (jäklig och rolig).

Nåja, nu ska jag vidare till tvättstugan.

Kärlek.

PS Bilden visar att jag hade en puls på över 160 slag i minuten under nästan halva sträckan, det visar på att jag jobbar.

Jag cyklade ner till Strandängen.

Där har alla år funnits en karta med olika färger på sträckorna, nu var den borta. Jag chansade och fick nästan rätt. Det blev 2,6 km där jag gick 1 minut, joggade 1 minut etc. Det tänkte jag göra ett tag för att sedan öka på med 2 minuter jogging och 1 minut promenad. Det var i en tidning på jobbet jag såg att det här sättet var bra att komma igång med. Jag tror jag får hålla med.

Det är bättre än att springa tills man stupar.

Istället jogga en minut och sedan gå raskt en minut och överleva. Tanken är att man ska göra så här typ 8 gånger 8, men jag har alltid tankarna på annat håll och glömmer bort om det var 5 eller 6 eller sju. Den här sträckan blir lagom att öva på och vid något tillfälle ska jag se om jag kan hitta en som är en kilometer längre och förhoppningsvis ska jag kunna jogga 8-kilometerssträckan någon gång till hösten.

Jaja, vi får se hur det blir. Börjar knäna värka slutar jag. Det ska inte göra ont. Nu är det dags för duschen och sedan dagens kaffe.

Kärlek!

Under många år joggade jag så fort jag fick en chans.

Sara var några år och det var när jag fick barnvakt eller när hon lekte hemma hos en kompis som jag tog chansen. Då såg jag det som en ynnest att springa en mil. Jag jobbade som städerska och ramlade ner några trappsteg och skadade vaden och hälsenen, då höll jag på att träna till maraton och skulle springa Lunkloppet mellan Lund och Malmö.

Jag pratade med en sjukgymast och ville att hon skulle säga ”spring du”, men hon avrådde mig. Sedan dess har jag inte kunnat springa utan sysslade med aerobic i Kristianstad, här i Bromölla har det blivit ingen träning alls. Tyvärr. För jag mår mycket bättre när jag tränar.

I somras fick jag inlägg i mina träningsskor och jag har testat på löpbandet och det fungerar. Jag springer lätt i femtio minuter och njuter av det, känner mig rak i ryggen och stark. Fast…det är skillnad mellan att springa på ett löpband och i naturen, det är det där sista som är mitt mål.

Att springa ute är en frihet från att passa tider på gym och vänta på lediga löpband.

Men det är otroligt mycket tyngre. Jag skäms. Jag sprang i dag och faktiskt fixade jag det. Tung i kroppen, jag känner mig stor och tung – men så väger jag tio kilo mer än när jag sprang i Kristianstad. Jag känner mig långsam, det tar emot, det känns inte som om jag är rak i ryggen och inget går lätt. Men…jag gjorde det.

I dag sprang jag i nästan tjugo minuter.

Och det är tjugo minuter längre än om jag inte gett mig ut alls. Mitt mål är att springa minst trettio minuter några gånger i veckan och helst fyrtiofem. Det gör att jag kan forma min träning på ett bättre sätt nu när jag jobbar skift. För då tar jag träningen på gymet när det passar och fyller upp resten med att jogga utomhus. Det blir bra.

Jag ger mig inte.

I morgon ska jag prova på boxningsträning.