Vitlök, gräva och frö

Värdet i att ha en svärmor med samma intresse.
Värdet i att ha en svärmor med samma intresse.

Något jag gillar är ju trädgården.

Men att gå långa promenader med Lady är också fantastiskt roligt. Förra gången blev det inte en enda tur eftersom jag hade barnen och annat kom i vägen. Till och med att åka till Nässjö och handla mat känns som bortkastad tid när jag hellre vill vara i skogen eller i trädgården.

Igår gick vi en sväng på förmiddagen.

För ett tag sedan var jag och Janne ute och när vi var på väg hem sa jag ”skulle vi inte ta den stigen” som vi just passerade och hans svar var att den gick tillbaka till Ulvstorp. Det trodde jag inte mycket på, men vis av erfarenheten så höll jag tyst för han har alltid rätt i det där med vägar och stigar här runt om. När jag och Lady stod precis på den punkten hade jag nog tänkt mig en annan sträcka, men jag beslutade mig för att välja den där lilla stigen som gick till Ulvstorp.

Och visst hade Janne rätt!

Dessutom fick jag ett ”jaha” med mig på färden för nu kopplade jag ihop ytterligare stigar och vi fick en fin tur där Lady sprang omkring lös mestadels av tiden. När jag kom hem gick jag ut i trädgården. Dagen innan grävde jag ner Bokashi i en liten del av landet där jag hade potatis förra året.

Det där med att gräva djupt och fylla med kompost är fantastiskt roligt.

Igår jämnade jag till ytan och tänkte på pappa. Han brukar jämt säga ”går inte där” på ytor som han grävt och jag gjorde som han sa – förstås – men tyckte det var lite löjligt. Nu gör jag själv på det sättet, jag sträckte mig över det låga lilla staketet och gjorde hål med skaftet på räfsan. Där stoppade jag ner vitlökarna och nu förväntar jag mig 30 fina och tjocka lökar till nästa sensommar. Förhoppningsvis är de så fina att jag kan ta för egen skörd och inte bara äta upp. Det hade varit fint.

Jag grävde lite till där stenen med min Budda ska stå.

Han kommer att ha lite skyddande syrenstammar som skydd för ryggen och sedan blicka ut i trädgården om omgiven av krokus, hyacinter, liljor och annat. En trädgårdsbudda helt enkelt. På framsidan grävde jag ner tvåhundra lökar i den jord som jag har grävt upp runt den uppstammade Forsythian (som jag hoppas kunna bli ett prydnadsträd, om inte så gräver jag upp den till våren och hittar på något annat. Både i min nya Budda-rabatt och där jag satte lökarna hällde jag på jord från min jordfabrik. Nu är den snart slut. Det ska bli skoj när jag flyttar upp för då kommer jag att kunna kompostera massor av det som jag gör till stor del från när jag fixar en sallad.

Nu ska jag dammsuga.

Det gör jag varje dag för hundarna skitar ner och Lady framför allt fäller pälsen nu. Även om jag har djur runt om mig så vill jag kunna gå på golvet barfota utan att känna grus under fotsulorna.

I eftermiddag hämtar jag Walle och hans kompis på skolan, vi ska flytta sandlådan.

Jag: Ni får tjugo spänn om ni är duktiga och hjälper till.
Walle: Åhhh…..
Efter en stund.
Walle: Mormor, vad är spänn?

Janne och Oskar styckade igår. Jag hade barnen för Sara jobbade och Janne gillar inte att ha dem med vi de tillfällena för de har dåligt uppsikt över barnen och det är rätt mycket trafik på vägen utanför. Det gick hur fint som helst. Oskar lämnade och vi åt kvällsmat. Eftersom vi inte ses speciellt mycket den här gången – jag och Janne – så hade jag köpt dyr ost och fin skinka för att göra varma mackor när han kom till mig efter att ha styckat. Men så dök Oskar upp och han bestämde sig för att stanna och äta. Vi satte oss runt bordet och väntade på Sara när hon ringde och hade punka på däcket. Janne bistod med sin kompressor och under tiden lekte jag och barnen.

Då passade Krut på att äta upp några av mackorna som jag ställt för att svalna på spisen.

Jaja…jag var rätt trött när de åkte.

Men nu duschen och sedan promenad innan barnen ska hämtas och vi ska gräva!

Kärlek!

PS Jag och svärmor gillar våra trädgårdar och i onsdags kom Janne med frö från Kroll-lilja. Någon som vet om jag ska peta ner utomhus eller ska jag driva upp inomhus under belysning? Vitlöken jag odlar är Messidrome.

Mot Bromölla

tillwalle

Igår kom Janne med förslaget att vi skulle städa i gårkväll.

Jag brukar få hjälp av honom när jag ber om det och han städar noggrant. Istället för på morgonen, efter frukost, blev det på kvällen. Mycket märkligt så stank det hund när vi var klara. Fy vad jag avskyr det. Vill vara tillsammans med Janne och gillar verkligen hans hundar, men då och då känner jag hur det verkligen är en stank av hund som inte alls är något kul.

Vi var i alla fall på svampjakt igen.

Jag funderade över varför min känsla av ”underbart” skiljer sig från när jag är med Janne i skogen. Det är för att han travar på och jag hinner inte njuta för fem öre av själva skogen, blicken av björnmossa fylld av dagg, de goda bären och annat som fina grenar, för jag har fullt upp med att försöka hinna med honom. Det var därför jag kände, till min stora förvåning, det underbara i att ge mig ut i skogen när jag gick med kompass för några dagar sedan. Det var helt enkelt i min egen takt.

Fast det handlar om att kompromissa.

Om jag inte hade följt med Janne till skogen hade jag inte hittat alla dessa svampar. Jag kommer ju hit igen om en vecka och jag har tre ostyckade dagar och jag ska ta en av dem till att gå till skogen där vi hittade svamp och ska jag försöka orientera mig på något sätt och njuta av mitt sätt att gå i skogen och kanske hitta mer svamp.

Det hade varit underbart.

Fast nu ska jag stuva ner mina prylar och ge mig iväg till tåget som går strax efter nio. Jag är i Bromölla strax efter lunch och kan njuta av lugnet där. Ja, jag längtar! Tänk att ha två sorters liv som jag har. Det är lyx i allra högsta grad. Vi har pratat igen om våra framtidsplaner och om att flytta ihop. Jag gillar att planera, inte helt och hållet, men att ha planer ihop tror jag är viktigt – lika viktigt som att kompromissa.

Kärlek!

Köksdelen

bild eat

Igår hade jag en jättskön och rolig förmiddag.

Jag tog Lady i kopplet och gick bakom fabrikerna (tidigare var Bodafors en riktigt stor snickerimetropol). Där gick jag till ett ställe som jag har spanat in och därifrån tog jag ut kompassriktning genom skogen till mitt mål, som var en grusväg en kilometer bort. Eftersom det tillhör regeln att jag tappar bort mig trodde jag nog att det skulle ske igen.

Dock tappade jag bort min karta och Lady.

Hundar får inte vara lösa förrän den 22 augusti (tror jag), men Lady har aldrig gått mer än någon meter ifrån mig och hon kommer alltid när hon ser att jag gör inkallnings-gesten (hon hör nästan inget) eller om jag blåser i visselpipan jag har köpt för ändamålet. Hur som haver tog jag alltså ut riktningen och så travade jag iväg.

De shorts jag har fått av Janne, hans gamla, älskar jag. I kombination med mina väl ingångna vandrarkängor kände jag mig som en riktig friskus.

Jag travade på genom hallonsnår och försökte så gott jag kunde att ta sikte på något långt bort. Men…att se ett träd bland andra träd är inte svårt om man står still, men sedan rör man på sig och det där trädet försvinner bland alla andra likadana tallar. Eftersom det var besvärlig terräng med tanke på hund och koppel släppte jag lös Lady och i min koncentration glömde jag bort att titta efter henne.

När jag gått en stund insåg jag att kartan var borta och Lady också.

Kartan låg i ett plastfodral och var väl nött. Tejpad och älskad skulle jag också kunna säga. Den hade jag i handen och kvar var bara fodralet. Janne brukar säga ”Lady hittar dig”, men jag var så orolig att jag vände tillbaka för att leta efter henne. Helt plötsligt stod hon där i en glänta och tittade på mig. Vilken lättnad! Sedan tog jag kompassen och drog iväg mot målet en andra gång.

Jag kom rätt!

Dock en tjugo meter fel. Nästa gång ska det bli rätt, tro mig!

På kvällen kom Sara med familj, jag bjöd Janne och dem på en trerätters middag. Fast jag hade två förrätter. En med rödbetor och getost och en med rostad blomkål och rostade kikärtor med fårost. Varmrätten var marinerade kotletter med min egen bearnaisesås och pommes gjorda i airfryern. Sara sa ”det tar minst en halvtimme” när jag diskuterade med Janne om när han skulle starta med köttet på grillen. Men med en Airfryer tar det 17 minuter för ett kilo pommes av det tunnare slaget.

Till efterrätt gjorde jag något nytt för mig.

En mandelkorg fylld med glass och dekorerad med blåbär och hallon. Det var gott, förutom att det blev lite fel eftersom jag gjorde det för första gången. Hur många gånger misslyckas jag med att göra saker rätt första gången? Så gott som alltid! Trist men sant, men det slår inte ner mig en vanlig dag. Jag lyckades få till fem korgar i olika former. Det hade gått bra om jag inte hade av misstag satt på en av plattorna på spisen, ovanpå satte jag plåten med de färdiggräddade mandel-blivande-korgarna. Istället för att stabiliserar sig var de alldeles klistriga och rinniga. Synd. Men jag vet i alla fall vad som gick fel och jag ska göra om dem för det var gott som tusan.

Det var stressig igår.

Jag försökte tänka ut en lösning på problemet med en sak vi diskuterade igår. Janne körde på med ”ska du följa med till Nässjö i morgon” och när jag bad om att få fundera så gick det bara tio minuter innan han frågade igen och Sara undrade vad jag tänkte på och ungarna ska vi inte prata om – de förde liv utav bara tusan. Jag vet inte vad som har hänt, men de stressar varandra och det blir ett inferno av oljud och skrik.

Det var en klump i magen när jag skulle sova.

Det är med nöd och näppe jag kan närma mig Janne. Tursamt förstår han och vänder ryggen till och börjar snarka medan jag kan läsa och sedan, när jag släckt, kan krypa intill honom och krama om honom. Fast hans ben börjar rycka om jag ligger sådär för länge, han vill sova i fred!

Nu ska jag läsa lite, städa lite och plantera en pelargonia som gått sönder.

Kärlek!

PS Egentligen skulle jag ju skriva om mitt kök i stugan, men det får bli en annan gång.

Origami & Det Stora Äventyret

origami800

Igår gick jag och Lady Ekoslingan.

Eller mer rätt: vi skulle gå den men jag tappade bort mig. Vi var tvungna att omigen gå igenom en hage men den här gången kollade jag noga efter djur och såg inga och jag hade en flyktplan om det skulle gå åt skogen. Vi hade tur. Till slut stod vi vid Klinthult och då visste jag var vi var.

Innan dess plockade jag lite blåbär.

Det var så fridfullt. Jag släppte Lady och hon gick omkring några meter bort från mig innan hon lade sig i blåbärsriset och iakttog mig. Den fina hunden! Om jag sitter i min skrivhörna och sedan reser mig för att hämta en kopp kaffe och det tar för lång tid reser hon sig för att kolla var jag är.

Efter promenaden städade jag.

Det blir skitigt efter två hundar och ibland kan jag känna att jag inte vill att mina möbler ska solkas ner (de ligger varken i sängar eller möbler när vi kan se och på nätterna har vi kompostgaller för de rum där de inte får vara (för då hamnar Krut i soffor eller fåtöljer)). I det stora hela fungerar det bra.

Sedan kom Mona med två av sina barnbarn.

Mona är Saras svärmor. Någon gång i våras gav jag de två flickorna varsin bok och papper om origami. De har varit här någon gång för flera år sedan och då var de fascinerade av mina tranor som hänger här och där i stugan. De hade försökt vika en tulpan och inte fått till det. Själv har jag inte vikt några tulpaner utan jag är mer för lite enklare figurer. Men vi fick till det och jag berättade att en ny figur får man vika många gånger innan det sitter där och blir perfekt.

Lyckligtvis fick jag ihop det för de trodde att jag var en guru på det där och det vill jag ju inte ändra på!

Resten av kvällen var jag ensam och njöt med bok framför brasan samtidigt som jag i omgångar gjorde en glasstårta med blåbär. Janne kom efter en skjuttävling och den stackaren har småblessyrer både här och där. Ond nacke, en märklig knuta på en armen och jag vet inte vad.

Jag hade svårt att sova.

Det var fullmåne och den strålade i all sin glans.

Kärlek!

PS Det stora äventyret ska ske i eftermiddag, efter några veckors rekande ska jag promenera med Lady till Haraldstorp där Sara bor med sin familj. Det är bara på skogsvägar och knappt framkomliga stigar som jag ska gå. Håll en tumme att jag inte går vill.

Torp

norrtorp

Här i området, Småländska höglandet, finns gott om torp som är obebodda.

Faktiskt ett och annat hus i själva samhället också. Vi går förbi till synes övergivna hus och jag undrar jämt varför de som äger det inte säljer det istället för att låta det stå och förfalla. Det finns säkert en förklaring men jag får en längtan efter att flytta in, renovera och göra om. I varje hus ser jag en potential.

Bilden visar Norrhagen.

Ett fint hus som står utan invånare. Trist. Enligt rykten begär ägarna för mycket pengar och ingen vill sälja det. I går åkte vi förbi ett fint hus som heller ingen bor i, enligt rykte blev det stopp i avloppet och hela källaren blev full och istället för att åtgärda felet övergav ägaren det och flyttade till en lägenhet i samhället.

Men…alla dessa torp som finns här och där och som väntar på en kärleksfull ägare.

Idag gick jag och Lady över en mil. Det var för att reka inför det stora äventyret att gå till Sara och Oskars hus på torsdag. Jag har både cyklat och åkt bil dit, men nu ska jag gå och jag ska gå på små stigar och till och med över en liten spång som ligger över Toftaån. Det ska bli spännande! Jag får ha Lady med mig även om Jannes son med sambo kommer den dagen. Jag älskar att ha Lady med mig. Vi går i samma takt och hon är en underbar hund.

Jag tror inte det är mycket mer än 8-9 km den väg jag tänkte ta.

Vi får väl se. Nu ligger Lady och vilar sig och jag har precis ätit lunch. Strax ska jag ut i trädgården. I går planterade jag rosen som jag fick av min fina svärmor. Jäklar! När gropen var grävd, och halva min jordfabrik (Bokashi och ”fuljord”) gick åt och allt gjorde jag enligt alla regler som finns om att plantera rosor. Men…när jag vände upp och ner på krukan för att få ut jordklumpen så tappade jag en och de två fina grenarna (där det fanns knoppar på) gick av. Så himla ledsen jag blev.

Nåja, det blir nog bra i alla fall.

Men den var himla fin och jag har rätt att vara liten ledsen över det. Idag tänkte jag göra klart landet. Lägga fler plattor och gallra salladen samt rensa ogräs. Det ska bli underbart den dagen jag kan flytta upp för gott och ha just tiden över att sköta om allt.

Kärlek!

Tiden

promenad

På något sätt måste jag nog ändra om mitt liv här i stugan.

Vad jag ska ändra på vet jag inte, men jag har sällan tid för mig själv. Nu ska jag inte klaga för måndag, tisdag och idag har jag och Lady tagit en timmes promenad. Vi går ungefär fem kilometer och det går inte fort, jag hör allt sämre och Lady är så gott som döv. Hon är nyopererad och jag är förkyld – vi går alltså i en takt som passar oss båda.

I morgon åker jag hem.

Och vilar upp mig. På sätt och vis får jag skylla mig själv, jag bjöde ju Sara och hennes familj samt Janne på mat i torsdags, lördag och söndag hade jag båda barnen (begynnande förkylning och trångt i sängen) och i går bjöd jag på mat igen. Jag tror jag får på något sätt ordna med en bättre balans.

Nåja.

Promenaderna var härliga, jag har fått rabatterna på framsidan fina och gräsmattan är klippt. Jag har rensat ogräs och lagt plattor, jag har ordnat med en kompost (wow och jieee) och börjat städa utanför staket mot ödetomten (jag har liksom bara hivat över ogräs, kvistar, grenar och annat innan). I morgon hinner jag inte mycket, det blir till att ta lite jordgubbsplantor till Louise och städa – sedan åker jag.

Livet är fint trots allt.

Jag vill ju umgås, jag vill träffa alla här uppe – något får stå åt sidan, balansen måste fram om jag ska må bra.

Kärlek!

Ny promenad

buddhaplats

Det där lufsandet som jag gör när jag är i stugan räcker inte riktigt till.

Idag tog jag och Mona en ny promenad, den här gången gick vi i skogen runt den slinga jag har hittat och som inte Mona har gått tidigare. Det var fint. En timmes promenad. Vi tänkte att vi skulle försöka få till det några gånger i veckan, antingen promenad eller simma eller kanske cykla. Vi får se, det ska inte vara något tvång – bara så att vi mår bra. Dessutom diskuterar vi på vägen.

Idag tog Mona upp det där med kläder.

Jag skulle bli stressad över att ha många kläder. De ska tas om hand, tvättas, strykas, användas och kombineras. Mona älskar kläder och har många. Det att jag vet att jag blir stressad av många kläder är ju mitt problem och jag blir inte stressad över att hon har många kläder. Tvärtom, jag kan tycka att det är intressant att se vad hon har och till min födelsedag hade hon min absoluta favoritklänning från Olars Ulla.

Nåja.

Nu är det dags för dusch och sedan ut för att finfixa med rabatterna på framsidan. Därefter en skön lördagseftermiddag med boken ”Påven Johanna” – jäklar vad bra den boken är!

Kärlek!

PS Buddhan på bilden fick jag i present av Lasse och Mona, den är till för trädgården och kanske hamnar den där – men just nu sitter den fint på bänken som jag ritade och Janne byggde. Fotogenlampan har mamma hittat på loppis, den stora bordslampan kommer från en auktion och skärmen från Ikea. Älghornet är en av de två som Janne sköt 2014 och tempeltavlan är från Mosaik i Bromölla.

Jag älskar mitt hem.

Mona och jag

mona

Idag tog jag och Mona en långpromenad med Lady.

Fortfarande är jag inte helt hemma i lilla Bodafors. Därför gick vi ”Hälsorundan” som i stort sett går runt Bodafors. Det finns många fina hus och många lunga gator, alltså riktigt lugna som ”lugn i själen”. Efteråt klippte jag gräset, det gäller att passa på för det har regnat varje dag i stort sett de senaste två veckorna.

Det regnar igen.

Kvällen blev med Janne och hundarna. Förstås. Brasa, god mat, lite vin, småprat, bra bok och en avkopplande stämning. Vi är nog i princip lika tråkiga båda två. Skillnaden mellan oss? Janne vill i säng tidigt och jag hade kunnat sitta uppe till midnatt framför brasan och läst, men i gengäld vaknar jag tidigt vilket är en fördel.

Nu ska vi vidare i kvällen.

Kärlek!

Lady och jag

promenad

Jag har haft Helmer från tisdag till onsdag.

Idag tog jag mig tid för mig själv. Det blev en promenad med Lady. I går regnade det och någon frisk luft blev det inte förutom en kort promenad med Lady och Helmer i vagnen, det började regna och det var inget vidare. I dag såg det ut att bli uppehåll.

Lady är oftast lös.

I alla fall såvida vi inte är i villakvarter eller vid vägar. Om jag är för långsam står hon och väntar på mig. Denna underbara hund. Nu ligger hon på mattan framför brasan. Jag ska strax sätta mig och läsa. Utanför strilar regnet igen och jag och Lady hade tur för vi slapp undan regnet på vår entimmes-promenad.

Kärlek!

Promenad

promenad

Idag är det två år sedan jag vågade ta steget.

Det att vara tillsammans med Janne. Två år i dag. Vi har inte gjort något speciellt, även om vi hade tänkt det. Jag har rensat landet (åh…det blev så fint) och Janne har varit på skytteföreningen. Vi åt gott här hemma, ryggbiff och fransk potatissallad, efter det tog vi en promenad. En härlig tvåårsdag.

Nu ska jag dricka kaffe.

Brasan är tänd. Livet är fint. Solen strålar.

Kärlek!