På Arken

Frida Kahlo på Arken

Arken är något ganska nytt.

Ett stort konstmuseum utanför Köpenhamn. Jag har aldrig varit där och när jag idag fick veta att de har en utställning om Frida Kahlo och hennes konstnärsliv så tänkte jag ”hur har jag kunnat missa det”? Nåja, utställningen började den 7 september och håller på till januari 2014 – är det något jag vill se är det denna utställningen.

Jag älskar hennes bilder.

Allt från självporträtten till benknotor och träd. Därför ska jag nu dricka mer juice och sedan boka in en hel dag till Köpenhamnsbesök.

Så får det bli.

Kärlek!

PS Jag har sovit gott, hostar mycket då och då men känner mig betydligt bättre – vilket märks på humöret.

Folk

Det var så mycket folk.

Att jag inte kunde ta några bra bilder inne på slottet, fast det gjorde inte så mycket för här kommer min favorit.  Om jag någon gång får chansen att skaffa mig ett eget hus ska jag har både lyktor och trollsländor i min trädgård.

Sedan mötte jag Karin.

Hon var viktig för mig när jag var tonåring. Då orsakade jag något – i min ryggradslösa tillvaro – som jag fick utstå mycket för. Alla var emot mig, ingen tänkte på den lilla eländiga tjejen. Det fanns en enda människa som inte dömde ut och bort mig. Det var Karin. I somras cyklade jag förbi huset där hon bor, jag svängde in och sa ”tack”. Hon undrade varför och det har jag funderat på. För någon månad sedan kom jag på varför – just för att hon såg på mig med snälla ögon, hon var den enda som gjorde det.

Om jag sa ”tack” i somras fick jag chansen att säga varför i dag. Det känns skönt. Otroligt skönt.

Konst på Åby slott

Det var tjocksmockt med folk.

Åby slott, det enda slott i Bromölla kommun, öppnade upp första våningen till konstnärerna som visade sina alster för oss vanliga människor. Det var succé kan jag säga, det var mycket folk och alla ”oooohhh” och ”ahhhh” över konsten, slottet och gamla bekanta. Jag och Birgitta cyklade dit, det tar mindre än tio minuter.

Konsten som visades var för alla smaker och självklart hälsade vi på Bertil Westerlund som är vår favorit.

Sedan gick vi en sväng längs med Skräbeån, där längs med stigen hade konstnärerna hängt upp en del av sina alster. Det blev några fantastiska timmar med konst, korv och kaffe!

Konst

Jag cyklade till Nymölla i sommarkläder.

Ok, det var lite kyligt men det gick bra. I Nymölla, på Garvaregården, har Bertil Westerlundh ordnat en uställning precis som vanligt för sig själv och sina konstkollegor. Bertil är den som är kurledare för amatörmålare i Bromölla och Fjälkinge, min mamma har gått på kurs för honom och jag själv också.

Det var upplyftande att se på konst.

Nu har jag någon timme innan tvättstugan är bokad, det var tvunget eftersom filtar och vintergardiner tog upp hela tvättkorgen och mer därtill.

Kärlek till alla!

För barn

Jag vet inte varför.

Utställningen om Elsa Beskows trodde jag handlade om hennes bilder och vem skulle inte passa bättre än Birgitta som sällskap, det var hon och jag som hade en utställning här i Bromölla för några år sedan.

Det var bara det att utställningen var avsedd för barn, det fanns en riktig blåbärsskog och barnen kunde åka rutschkana genom en kantarell och annat skoj, tyvärr var kanan för smal för min breda bak – det är ju relativt det där.

Vi hade i alla fall en trevlig stund och vi tittade även på andra utställningar som museét hade. Efteråt åt vi gott på Café Miro, vi skulle ha gått en fönstershoppartur men Birgittas ena knä strejkade något alldeles förfärligt och istället tog vi bilen hem igen.

Nu har jag några trevliga timmars ledigt, underbart! Jag har övat upp mig i Tarot igen. Jag gick en kurs för några år sedan, men tiden har inte räckt till efter det. Nu småpluggar jag lite mest på skoj. Det är intressant, det har alltid varit spännande för mig, om det är något att lita på är upp till var och en att bestämma.

Nu åter till njutningen.

Konsthallen i Malmö

Jag såg en utställning med Rivane Neuenswander på Konsthallen i Malmö.

Det har blivit mycket konst de senaste åren och långsamt har jag börat röra mig från en konservativ syn på konst till något mer lättare. Jag försöker, för att använda en klyscha, se det från den positiva sidan. Konst behöver inte vara perfekta oljemålningar eller fantastiska skulpturer, konst är ok även om det är lekfullt.

Rivane hade mycket bokstäver i sin utställning. Dels citrusfrukter som torkat och skalet skurits ut till bokstäver eller som ägget på bilden som, när man höll upp det framför en lampa, innehöll en bokstav.

Jag älskar bokstäver.

Jag frågade mitt sällskap om hans favoritbokstav, men han är en man som det är svårt att få ett direkt svar av. När jag plockade upp äggen kom förstås första bokstaven att bli ett ”S” och den andra ”P” – vilket är min dotters initialer.

I närheten av konsthallen finns Feed, ett kafé som är litet till ytan men – ja, det var supergott och mysigt. Feed är en av anledningarna till att jag hade en riktigt bra dag i går. Jag åt en smörgås med parmaskinka, ost med mera, den serverades varm och till det ”husets kaffe”.

Feed får mer besök av mig.

Konst i september


Ibland går det snabbt.

Att titta på konst är inte min stark sida. En av mina bekanta – han kan nog räknas som vän för den delen – är Bertil Westerlund, konstnär och kursledare, han tittar på all konst och hittar både det ena och det andra. Han anstränger sig medan jag har svårt att koncentrera mig på det som ser ut som skräp.

I dag var jag och B i Sölvesborg. På Karibbakas Annex ställde tre kvinnor ut. Det var Emilia Mattsson och Stina Brodén med målningar och Kerstin Wennerström med keramik. Det var fint. Lättillgängligt tror jag man skulle kunna säga.

Sedan gick vi vidare till själva Karibakka, där det finns massvis med fin konst, smycken, möbler och annat på första våningen. Det är Gerd Hector som står för det mesta måleriet och tillsammans med sin make köper in resten. Hit ska man gå om man vill ha något extra till sitt hem, framför allt dansk design.

I källaren har de varje månad en utställning, den här månaden är det Kent Wisti. Inte lika lättillgängligt och med häpnadsväckande priser för en icke-konstnär som jag. Tavlan till vänster kostade nog runt tiotusen…eller var det upp mot det dubbla?

Innan konsthallen öppnade åt vi lunch på ”Rickard, en trappa ner”. Maten är supergod och jag blev precis så där behagligt mätt som bara god mat framkallar. Det är ljuvligt att sitta ute och äta i mitten på september.

Det var förstås valupptakt och massor av musik och talare. Sölvesborgs statsmusikår fanns på plats, tyvärr var det någon urdålig trubadur som underhöll – högt – när vi åt. Fast förutom det var det en toppendag.

Det är liksom ”lagom” med B, svenskt och mycket bra ”lagom”.

Vi besökte konsthallen och konstaterade att det inte var något för oss. Fast nu vill jag ha något olagom, jag vill se konst som jag beundrar.

Korgen

Under kvällen som gick var jag ledsen.

Alla vänner jag förlorat på vägen var endast på grund av mig, alla före detta män hade det bättre utan mig och jag var den stora förloraren. Förtås. Allt elände vilade som ett stort täcke på mig.

När jag vaknar dagen efter, som idag,  är jag inte genomglad, snarare lite matt och frågande på något sätt. Lite av varför ska man leva och att det ändå inte lönar sig att kämpa. Jag greppar efter något att känna mig glad över, något som jag finner glädje i – men hittar inget.

Det tar någon timme.

Sedan börjar det långsamt kännas bättre. Fast dagen efter är rätt skakig och jag är lite öm i själen. Just nu sitter jag med mitt kaffe, lite yr i bollen, och smygittar på klockan. B ska hämta mig klockan halvelva, hon har bil och erbjöd sig att köra. Egentligen vill jag nog att vi tar bussen, det tar bara en kvart in till Sölvesborg. För mig är det bekvämt och bra och jag slipper dåligt samvete för att åka snålskjuts på andras ägodelar. Självklart betalar jag för mig, antingen i bensinpengar eller bjuder jag på lunch.

Jag fick i alla fall en liten lust.

En stilla glädje blossade upp och när jag duschat sprangar jag ner i förrådet och – eftersom det är total ordning där nere nu – plockade jag fram korgen med penslar, målarskrin, färgtuber och två tjocka inspirationsmappar! Det är de där sista jag är nyfiken på. Och det passar ju bra för vi ska gå på åtminstone två utställningar i dag och kanske även den som finns på konsthallen.

Nu ska jag njuta av mitt kaffe och bläddra i mina inspirationsmappar innan jag sticker iväg.

Min värld

Mins ni när jag skrev om världens minsta galleri?

Kvinnan som dansade på taket ringde mig i dag, hon heter Ada auf der Strasse och är förstås – ja, just dansare. Bilderna blev bra för att vara tagna av en amatörfotograf som jag, dessutom hamnade de – bilderna – i tidningen. Det var roligt.

När vi skulle avsluta samtalet sa hon ”jag är säker på att vi ses igen”. Efteråt kom jag på en idé som är lätt att genomföra – och skickade henne ett mail.

Vi får se vart det leder hän.

Fast nu ska jag skriva om tre noveller och skicka iväg till en tävling och titta på det enda program jag försöker följa, nämligen ”Lipstick jungel”. Jag är fascinerad av vackra människor.

Kärlek!

Världens minsta galleri

I dag invigdes Världens minsta galleri, en telefonkiosk med konst av Kent Viberg. Dansaren som förtrollade var Ada auf der Strasse – du hittar deras webb på Compagnie Auf der Strasse.

Bromölla kommuns kulturchef heter Mia Persson Fröjd, hon har två förmågor. Det första är att hon aldrig håller långa tal och när hon inviger skämtar hon gärna på bekostnad av sig själv, det andra är att hon bestämmer om att köpa in saker som just ”Världens minsta galleri”.

Kent Viberg berättade att han hade läst om en protest i New York, där världens minsta galleri fanns för några år sedan. Det var på två kvadratmeter, men försvann när huset det fanns i revs. Dessutom hade det aldrig öppet. Efter rivningen började Kent Viberg fundera på det hela och kom fram till det konstverk som nu finns på torget i Bromölla.

Det är ett fint och unikt konstverk. Både Viberg och Persson-Fröjd förtjänar eloger för att de genomförde detta.

Invigningen började med Mia Persson Fröjds korta tal, sedan tog Loffe Carlsson över – lite längre tal – och sedan började dansaren på taket av telefonkiosken – förlåt, världens minsta galleri – att dansa.

Jag är glad att jag var på plats och när jag går till jobbet ska jag välja en annan väg, några meter längre, för att se konstverket i dimma, regn, snö och solsken.

Välkommen till Bromölla, världens bästa plats att bo på och nu med världens minsta galleri.

Fler om Världens minsta galleri
Sydöstran

Kristianstadsbladet

Sveriges Radio

KvällsPosten