Stilla

Ivösjön 16 april 2013

Jag är ingen morgonmänniska.

Men jag önskar jag vore det. Istället är det när mörkret lägger sig utanför mitt fönster som jag mår som bäst. Det är på kvällarna som det ena efter det andra avlöser varandra – jag städar kylen, jag sätter en surdeg, jag läser, jag ser en film etcetera. Ibland kommer perioder när jag försöker att t.ex. gå en tidig morgonpromenad, jag behöver det så väl eftersom jag sitter på rumpan hela dagarna på jobbet.

Oftast ställer jag klockan.

Tidigt. Men jag ställer om den när den ringer och känner ”jag ooooorkar inte”. Fast idag orkade jag. Det var tyst när jag gav mig ut på en långpromenad. Någonstans utanför Gualöv mötte jag en man som cyklade förbi och sa ”godmorgon” till mig. Nästan hemma igen mötte jag en kollegas mamma, hon med de fantastiska ögonen, och jag får nog säga att om världen hade bestått av människor som hon hade all smärta försvunnit. I alla fall all möjlig smärta. Jag antar att sorgen efter ett barn aldrig försvinner, men i övrigt.

Nåja. Nu ska jag dricka te.

Sedan väntar mitt arbete. Kärlek till alla!

Rackare

Jag har några riktigt duktiga biologer och naturinresserade människor som läser min blogg.

Säg mig vad det här är för fågel?

Göken

Göken gol i skogen.

Jag hörde den flera gånger. Egentligen skulle jag följt med Birgitta och Lena til Åsen där det är konstutställning i dag, allt som jag tycker om finns där – vikingarna som säljer grillad korv, målningar, glaskonst och annat. Åsen är en soptipp i Bromölla kommun och jag tycker om idén att blanda konst med utbildning och information om sopor och återvinning.

Nåja, när jag vaknade i morse strålade solen och det hade slutat blåsa.

I någon vecka har jag låtit mig själv tänka att jag blir tokig om det inte slutar blåsa snart och därför ringde jag återbud till Birgitta, egentligen var det hon och Lena som skulle fira Lenas födelsedag men jag fick hänga med. Jag hoppas att de inte tog illa upp för att jag valde skogen istället.

Jag sitter ju på rumpan hela dagarna på jobbet.

Både skogen i sig och att röra på mig mår jag alltid bra av. Alltid. Ändå händer det att jag struntar i att ge mig ut. Ähh…idag gjorde jag det och jag tog kameran med mig. Att använda automatik på en bra kamera och objektiv är inget jag väljer och det är inte första gången jag glömmer bort en inställning – som i dag. Nästan tvåhundra bilder och endast ett fåtal blev bra för att jag glömde bort saker och ting.

Fast jag mår bra och nu ska jag njuta av en kopp kaffe och läsa fortsättningen på en deckare som får mig att skratta då och då, jag återkommer till den.

Kärlek!

Regn

Regnet upphörde.

Och jag gav mig ut på promenad, när jag var i Gualöv började det regna igen. Fast det gör inget – nu är jag hemma och det väntar ett skumbad, en god middag (min allra godaste lasagne) och så slutet på en riktigt bra deckare. Må det inte vara doktorn som är mödaren, fast han ligger risigt till.

Kärlek!

Sol

Solen strålar i dag.

Och de där 18 minutrarna i spåret gav mig det lugn och den ro jag alltid längtar efter. Fast jag känner av det en aning i vänster vad, högt upp och antagligen är det fästet för ”gastrocnemius” – en tvåhövad muskel som tillhör ”triceps surae”. 

I går funderade jag över livet och  – ja, jag hade gjort om mitt liv om jag hade fått chansen. I alla fall med den känslan jag har i själen numera. Det fanns samma chanser nu som då, men ingen talade om dem och ingen hade fått upp ögonen för dem mer än möjligen pionjärerna.

I dag finns det många möjligheter för unga människor, och jag önskar jag hade sett de chanser som fanns och som numera är mycket tydligare. Det jag kan göra nu är försöka se de chanser som finns kvar och som jag både vågar och kan ta.

Jag hade inte flyttat hemifrån när jag var 17 utan låtit mitt föräldrahem var min bas, vilket inte skulle betyda detsamma som att jag var där jämt och ständigt. Jag skulle inte klamrat mig fast vid jobb som jag hade (först Försäkringskassan i fler år och sedan inom sjukvården) – nej, jag skulle sagt upp mig och inte varit så rädd att prova på olika avdelningar inom vården. Allt hade med min osäkerhet att göra, den finns delvis kvar ännu. Däremot är min rädsla inte lika stor längre.

Då lyssnade jag bara på Syo-konsultenten som sa jag skulle gå en två-årig eknomisk linje, jag visste inte ens vad det var. Min mor trodde det hade med privateknomi att göra – å andra sidan hade jag nytta av den linjen när jag köpte ett MiniLivs i Hörby någon gång under 80-talet. Jag önskar jag hade vågat prova på mer yrken, orter, sporter etc. – men jag var ju alltid så feg.

Nu ska jag njuta av mitt kaffe, lägga mig på soffan och läsa en bok.

Kärlek till alla!

Söndag – del 2

 

 

Jag tog cykeln och trampade iväg.

Över Skräbeån som rinner ut i Östersjön. Vid Edenryds badplats börjar en vandringsled som ansluter till Lilla Kungsleden, det är bekväma leder om man bortser från en del leriga och steniga passager dessutom är de bara på några kilometer. Jag hade en tunn filt, matsäck och rött te med mig samt kameran förstås.

Jag mötte ett par mitt på leden.

Förutom det var det folktomt och jag kan ibland tänka att jag är lite tokig som är mycket för mig själv, men jag har perioder då jag tycker onödigt prat är irriterande. Leden går längs med Östersjö förutom en liten sväng inåt ängarna, jag har gått leden förut och jag kände till den perfekta fikaplatsen. Där vek jag min filt tredubbel och använde som madrass för en skön middagsslummer i solen.

Vattenskvalp, fågelkvitter, ljumna vindar (i alla fall i jämförelse med i går) och ett svagt dunk en liten stund från ett lastfartyg som passerade i fjärran. Det är avslappning på hög nivå.

Nu dricker jag kaffe och funderar på att avboka Bollywood-dansen för om jag ska äta innan blir det för nära inpå och efteråt orkar jag nog inte riktigt laga mat. Jag ska börja laga mat nu – Paulo Robertos italienska köttbullar och till det spagetti med färskriven parmensan – och så får jag se hur jag känner mig närmare fyra då det är sista chansen att avboka.

Kärlek!

Fjärilar

Både jag och min far gillar fjärilar.

Vi gillar träd också, fast det är bara jag som vet det – att vi både tycker om. I dag har jag beställt en planch till  honom med de vanligaste svenska fjärilarna. Och en till mig också,  jag tänkte rama in min och ha i köket bland mina oljemålningar och foto. Min far kommer att tejpa upp sin på dörren till städskåpet.

Jag hoppas både han och min mor blir glada.

Naturskyddsföreningen hittar du här.

Igår

Igår tog jag bussen till Brösarp.

Tänk att kollektivtrafiken är så fint funtad att dels behövde jag bara vänta i en kvart på bussen från Kristianstad och dels stannade den just där del sex på Österlenleden startade. Fantastiskt! Jag vet att många väljer bil istället för buss och tåg, själv tycker jag att det alltid fungerar bra.

På väg ner satt det två medeleålders damer bakom mig, de pratade hela tiden – femtio minuter – om barn, mat och så vidare. Min tanke var att ibland är det skönt att åka själv och slippa prata och slippa känna att någon t.ex blir irriterad för att jag vill kolla på kartan i tid och otid. Självklart hoppade kvinnorna, med vandrarkängor, av vid Torparebron där jag också skulle av.

Men jag kan knepen. Det fanns toaletter och sedan segade jag en bra stund och kollade in kartan och vips var de och deras röster försvunna.

En av mina favoritplatser i Skåne är Haväng, jag har varit där några gånger och också promenerat längs med fina stigar utmed Verkeån. Därför var jag helt övertygad om att det var där leden skulle gå. När jag sneddat över den första stora ängen hörde jag ån porla, efter ytterligare en liten stund hade ljudet från bilarna från vägen försvunnit och jag njöt.

Som jag njöt av tystnaden som var fri från oljud, bilar och röster.

Normalt brukar jag cykla. I går vandrade jag med ryggsäcken och i den låg kameran. Det är en stor skillnad mot att ha kameran lätt tillgänglig och snabbt bromsa in mot att ta av ryggsäcken, knäppa upp och greppa kameran. Därför blev det inte lika många bilder i går. Jag måste ordna det på något sätt. Bland annat fanns det många fina hus längs med grusvägarna.

Ledan går lite längs med Verkeån korta sträckor, över öppna fält och under fina träd, genom skog och fram till havet vid Haväng – stället där hav, himmel och äng möts på ett magiskt sätt.

 

Vid Haväng rinner Verkeån ut, den ändrar sitt utlopp från dag till dag beroende på väder och strömmar. Det är alltid lika märkligt att trampa genom en å som rinner ut i havet. Om ni någon gång ska besöka Skåne och bara har en enda dag till förfogande ska ni åka till Haväng och gå några kilometer fram till Vitemölla, det är en sandstrand som slår allt annat jag har sett.

Ju närmare Vitemölla desto finare och vitare sand. Vitemölla i sig är ett pittoreskt litet samhäller där jag gärna hade bott. Gatuskyltarna är fina, husen är underbara och det är lite som om tiden har stannat.

Leden går uppe på kanten av strandängarna, men jag gick nere vid vattenbrynet.

Barbota. Tacksam. Förundrad. Jag tog ett snabbt bad, för hur god kondition jag än har så blir ryggen blöt av svett där ryggsäcken hänger. Därför gick jag från svett till sval och fräsch och jag badade utan en enda människa i sikte. Jag tror det är livet i en liten ask. Jag såg Vitemöllas hus längre bort, jag var pigg av saltvattnet och jag hade en dag utan tider att passa.

Sträckan mellan Vitemölla och Kivik, där bussen skulle ta mig tillbaka, är bara någon ynka kilometer. Jag hade tänkt äta en sen lunch i Kivik, men jag hade fått en ond rygg när jag kom fram. Det förtog lite av den fina känslan som funnits hela dagen.

Jag har känt av min rygg lite då och då, men jag har nog trott att det har varit min säng som ställt till det. Oftast har det onda försvunnit efter någon timme på morgonen, som om jag ”leat” upp kotor och rygg. Jag hade satt ifrån mig ryggsäcken och skulle ta ett foto när det sa ”pang” i ryggen och jag sa ”aj” högt och tydligt – fast ingen hörde mig förstås.

Efter det ansträngde jag mig att räta på ryggen.

Vad som orsakade det vet jag inte. I dag är jag hemma från jobbet för det onda blev allt värre i gårkväll och jag fick rulla mig ur soffan och inget hjälpte. I morse kunde jag inte luta mig över handfatet när jag skulle tvätta ansiktet och jag kan inte lyfta benet för att ta på mig byxor. Nu är klockan snart elva och jag tycker det har lindrats lite, men jag ligger pall i soffan och fortfarande gäller det att rulla om jag ska upp och gå.

Hur som haver var det en finfin dag. Jag hittade ett ställe vid Verkeån inne i skogen där ån var fantastiskt fin, det låg platta stenar i botten och den var just där bara några centimeter djup. Där kunde jag inte låta bli att ta av mig sandalerna och plaska omkring lite – med ett lyckligt leende på läpparna. Jag slog mig ner på en solig backe i en glänta i skogen, jag gick förbi ett litet solrosfält och träd så vackra att jag trodde jag var i Frankrike, jag slumrade efter lunchen (en köttbullsbaugette) vid stranden i Haväng – tänk att somna till ett avlägset barntjatter  med vågorna som ridå och en blå himmel med lätta moln. Tänk det!

Det var en dag att minnas och bara ryggskottet går över ska jag vandra fler av sträckorna. Bussarna passar perfekt. När jag skulle kolla busstiderna i Kivik (jag tänkte ta en kaffe och en smörgås och kolla på alla människor som gick omkring vid hamnen) gled Skåneexpressen precis in, det blev varken kaffe eller något gott. Det ångrar jag i dag.

Det går ju bussar en gång i timmen och jag kunde gåt tillbaka för att njuta av min 15 km långa tur, men istället hoppade jag på bussen hem.

Nu ska jag se om jag kan rulla upp från soffan och fixa lite kaffe.

Cykeltur

Jag känner mig glad, lycklig och levande.

Det händer nästan alltid med mig när jag tar mina cykelturer. I dag trampade jag till mina föräldrar för att titta till min odling och för att ta en kopp kaffe med min mor. På vägen stannade jag för att ta en bild på en nyponros, det var då jag såg smultron – stora och mogna. Vet ni hur goda riktiga smultron är, de som växer i en skogskant och som både doftar och smakar smultron?

Det är lycka.

Nu ska jag hoppa i bingen för att sova i två timmar innan jag går till jobbet.