Text på tre minuter

Porten till Paradiset

Treminuterstex: Hon som ropar från standen

Hon som ropar från standen såg lugn och glad ut – ja, faktiskt såg det ut som om hon kände mig. Själv är jag dålig på att komma ihåg både namn och utseende, men efter många års arbete på krogen var jag bra på att hålla masken.

Jag vinkade tillbaka och hon slog med armarna som om jag skulle komma fram till henne. Det fanns ingen tid att passa så jag stegade bort från sanddynerna och ut på stranden. Hon var klädd i en stråhatt med ett böljande blått band som fladdrade för vinden. Hon hade bikin och över den en tunn strandklänning. Framför henne låg ett badlakan med en bok, en stråväska och vattenflaska. Faktiskt såg det ut som en reklambild förutom att det var allt annat än ett foto.

”Hej”, sa hon när jag kom fram och så kramade hon om mig. Allt detta kramande i tid och otid! Jag höll masken förstås och satte upp mitt glada leende, det var jag också van vid. Ju mer jag log dessto mer rasslade dricksen in.
”Du känner inte igen mig”, sa kvinnan och höll mig om axlarna samtidigt som hon tittade mig i ögonen. ”Nja”, svarade jag, ”nog känner jag igen dig men jag har glömt bort ditt namn”. Mig kunde ingen överraska med de där standardfrågorna. .

Skriva

Fjäril

Jag har fått lust att skriva igen.

Här kommer en uppvärmningstext, en treminuterstext, från Författarkortleken. Där drar man ett kort och får början på en mening och sedan ska man skriva i tre minuter – bara skriva, inte fundera och tänka så mycket. Jag kan rekommendera Författarkortleken till alla som gillar att skriva.

Idag drog jag följande startmening: Den nya brevbäraren.

”Den nya brevbäraren var en gammal man. Det såg ut som om världens alla bekymmer vilade på hans axlar. Väskan han bar med sig var tung, hans högeraxel lutade på grund av det. Antagligen hade han varit brevbärare i många år men tagit sig upp i hirarkin och någonstans på vägen mött en ny chef som sökte ”unga och hungriga” medarbetare. Det är liksom på det sättet samhället är i dag, är du inte ”ung och hungrig” finns inget arbeta kvar till dig. Säg upp dig eller gå i pension.
Brevbäraren hade skulder.
Det hade han fått när han försökte få sin fru att stanna kvar i det mångåriga, barnlösa, äktenskapet. På en vanlig brevbärarlön kunde man inte åka till Thailand, fixa naglarna två gånger i månaden, köpa väskor för flera tusen och samtidigt betala amorteringar och elräkningar. När han var utblottad och banken hade tagit över hans hus hade också hans fru lämnat honom. Djupt skuldsatt och med det lägsta självförtroende i mannaminne hade han inget val. Han fick jobba vidare och i ur och skur, sol och snö – ja, i alla väder fick han gå till jobbet och axla sin väska och dela ut posten.
Trappa upp och trappa ner. Det var bara att trampa på.”

I efterhand tänker jag att det kanske ska vara en kvinna som är brevbärare? Ny blev det en man.

Slut på semestern

ved

Semestern är snart slut.

Jag åker till Bromölla i morgon och det ska bli skönt. Något av det första jag ska göra är att tappa upp ett bad, gå en runda och dricka kaffe medan jag tittar på tv.

På tisdag måste jag åka och städa till mina föräldrar.

Jag har köpt en kostym till pappa som han ska ha när min brorsdotter gifter sig om någon vecka. Tyvärr får jag nog lämna tillbaka byxorna för han har ju stora och svullna ben. Inget jag tänkte på när de inhandlades. Han har gått ner mycket i vikt och från att vara en riktig karlakarl är han nu ganska mager och krökt.

Färdtjänst måste ordnas.

Själv åker jag till Småland och tar hand om barnbarnen så att Sara och Oskar kan gå på bröllopet. Janne säger att han är ledig och han ska hjälpa mig. Fina Janne. Jag har tänkt ut en sak vi ska snickra och jag hoppas det går bra. Helmer, som är tre år yngre än Walle, vill ju alltid göra samma sak som storebror. Fast jag tror det ska gå vägen ändå.

Igår var vi ute i skogen och plockade svamp.

Janne kan svampställena och vi fick ihop rejält med gula kantareller. Idag tog vi en ny tur men det blev nästan ingen svamp alls. Efter svampturen i går åkte vi till Mattis i Jönköping, han fyllde år. Mattis och Sara är lika gamla. Jag ger normalt inte Jannes barn några presenter eller julklappar, men eftersom jag var ditbjuden så köpte jag en svampkorg och fyllde med en kokbok, pasta från en italiensk affär här i Bodafors, svamp, Jannes tomater, olivolja, flingsalt, vinäger, charlottenlök och lite godis.

Jag gav vad jag själv hade blivit glad av.

Under middagen frågade jag Mattis lite om hans uppväxt och framtidsplaner. Han kanske inte gillade det? Jag vet inte riktigt men det är min enda chans att lära känna honom. Jag tror Janne var lite förvånad över en del svar.

Idag, just nu, sitter jag på fiket i Bodafors tillsammans med Kerstin och skriver på min barnbok. Trots att jag haft semester och att Janne jobbat två av mina fyra veckor, har jag bara skrivit när Kerstin och jag bokat skrivartid. Tur att vi har gjort det i alla fall. Jag hoppas vi bokar fler skrivarsessioner.

Nu ska jag hem och tända en brasa.

Momsen & Jag

momsen

För någon sommar sedan bjöd min granne in till poolparty.

Där träffade jag Momsen, en kvinna som liksom jag skriver. I söndags, på tåget mot Småland, såg jag att hon satt på Bodafors nyöppnade caffé och skrev. Själv har jag gått långa skrivarutbildningar på ett år, jag har gått högskolekurser i konsten att skriva, jag har drivet ett skrivarkollektiv och hållit i egna skrivarkurser. Jag har provat på författarkortleken och skrivit kåserier i en lokal blaska i många år. Bloggen har jag haft i olika skepnader från 1997.

Något jag aldrig har gjort är att sitta på ett café och skriva.

Det gör jag nu. Med Momsen. Henne hittar du här. När jag skrivit det här inlägget klart ska jag börja på min barnbok. Den har jag så gott som klar i huvudet.

Så – på Bodafors nyöppnade café med eget bageri (surdegsbröd bland annat) sitter jag och Momsen och skriver. Jag har sagt till Janne länge att jag måste skaffa mig ett eget kontaktnät och även om jag och Momsen (kanske) inte blir nära vänner eller vi blir det – så hoppas jag att hon kommer att ingå i mitt nät.

För vänner.

Ja, de kommer och går. En del består. Det är så med livet. Olika faser, ibland blir man ovänner och ibland sur. Ibland glider man ifrån varandra och ibland blir nya vänner riktigt nära vänner. Det kan vara svårt när man är ung, men med tiden inser man att det är så livet är. Ibland blir det inte riktigt som man vill, men om man öppnar ögonen inser man – i alla fall jag – att det är helt ok med det.

Kärlek!

Målarens vita hus

livsfilosofi

Oredigerad 3-minuters text från Författarkortleken. Texten ska börja med ”Målarens vita hus”.

”Målarens vit hus var något alla talade om i byn.

Han hade målat i hela sitt liv och folket var glada i färg. Husen var röda, gula, blå, turkos, gröna, lila…men målarens hus var vitt. Själv var han också vit. Håret var vitt, hyn var blek, hans kläder var vita och om någon kom och hälsade på honom fick de ta på sig vita strumpor, vita byxor och en vit jacka. Han förvarade massor av den sortens kläder i en vit kista precis bredvid dörren i sitt hus, där låg de i alla möjliga storlekar.

Målarens hustru hade dött för flera år sedan.

Deras sex barn for omkring i huset klädda i vita kläder för de var det helt naturligt att allt var vitt. Deras leksaker var vita och barnkammarnes väggar var vita, sängkläderna var vita och gardinerna var vita.

Allt var vitt i målarens vita hus.

En dag kom det en ung kvinna och ringde på dörren. Hon hade hoppat av tåget vid fel station och av alla färgglada hus i byn valde hon att ringa på det vita huset. ”Förlåt att jag stör”, sa hon, ”men jag hoppade av vid fel station och det går inte fler tåg i dag, kan jag får sova över här”. Målaren var inte glad i sällskap, för även om han bad folket som besökte honom att ta på sig den vita munderingen han gav dem var det alltid någon färg som tittade fram i en glipa.

Fast vem kunde lämna en ung kvinna i sticket mitt i natten?

”Kom in, kom in”, sa målaren i det vita huset.”

Treminuterstext

kortleken

Jag har nämnt det förut att författarkortleken är bra.

Man får de första orden i en rad och sedan skriver man utan kritik mot sig själv i tre minuter. På så sätt får man igång skrivprocessen. Att skriva ett kapitel eller fyra sidor kan vara svårt, treminuterstexter däremot görs på – ja, tre minuter.

Här kommer dagens text. Gör gärna övningen själva om ni vill. Länka så jag får läsa.

”Den röda stegen mot äppelträdet lyste fint mot grönskan.

Hon steg ut i den tidiga morgonen, tackade livet och njöt av den krispiga luften. Just i dag tänkte hon inte titta sig i spegeln utan istället säga till sig själv ”du är vacker”, ”du är fin” och ”ingen är som du”. Håret var mjukt, huden var mjuk, parfymen var dyr, naglarna korta och målade i turkos. Fötterna var rejäla och lite kubistiska – hon var frisk och tacksam och i dag skulle det hända något speciellt. Hon kände det i varenda nerv.

Redan när hon vaknade, innan hon ens slagit upp ögonen, visste hon att idag var en speciell dag.

Och vad som än hände skulle hon le. I parken utanför tomtgränsen passerade en hundägare på lagom avstånd, den äldre damen med den stora hunden. Damen vinkade lite lätt och hon slängde upp armen i en hälsning tillbaka. Sedan gick hon mot den röda stegen med bara fötter, shorts och en mycket sliten blus. Inte hade hon förväntat sig något speciellt, men om man nu bestämmer att det är en speciell dag kanske man inte ska bli förvånad om något speciellt händer.

”Hej”, hörde hon en röst uppifrån grenarna på trädet.

Hon tittade upp och där satt en man i sina bästa år, visserligen inte världens bästa Karlsson, han hade i alla fall ingen propeller på ryggen, men en man som log och själen sa att hon redan kände honom.”

Skriva

baksidetext

Jag har samlat på mig tips.

Om att skriva. Jag kan fortfarande inte reda ut ”de och dem”, men en bok ska ändå inte få hänga på den sortens petitesser. Någon får helt enkelt rätta till mig. Därför har jag bestämde jag mig för att skriva en baksidetext. Och det har jag gjort på. Det gick på några minuter. En sorts sammanfattning om vad boken handlar om, fast i mitt fall hur det hela startade.

Ni ser de sista meningarna ovanför.

I natt hoppas jag kunna skriva en synopsis. Det vill säga för mig en eller två meningar om vad varje kapitel ska handla om. Kanske jag lyckas den här gången.

Kärlek!

Erik

Erik

Vi fick flera uppgifter på skrivarkursen och en av dem var att beskriva någon som varit viktig för oss.

Erik

Han var lång och hade jämt ryggont vilket gjorde att han gick konstigt, han hävde fram sitt högerben och hjälpte till med med armen på samma sida, det gjorde hans gång ojämn och stel. Det var sällan han förlorade humöret, däremot muttrande han ibland men svarade alltid ”det var inget” när hans bastanta fru frågad ilsket vad han menade.

Han var nästan skallig, det hår han hade kvar var grått som övergick i vitt på sommaren.
Han doftade av stall men rent på samma gång, han var den enda jag kände som kunde dra med handen genom en hel brännässla utan att göra sig illa och han tvättade ansiktet med tvål och sedan öppna ögonen med tvålen kvar. Vilken karl!

Hans iris var blå och det fanns gott om djupa rynkor i ansiktet som hade en frisk färg året runt, händerna var stora och med dem plockade björnbär, hallon eller hjorton snabbt och utan barr eller blad i skörden. Hans kossor var rena och den tjocka grisen hade alltid bäddat med fin halm precis som hönsens små bås.
När han gick i pension såldes kossorna, då grät han.

Lördag

Björk i en hage i Östra Ljungby

Jag har lånat en bok om Danmark.

Igen funderar jag på fullt allvar att ta en veckas cykelsemester. Det billigaste hade varit att bo i tält, fast det känns som om jag skulle vara i en utsatt position. Vandrarhem skulle också fungera, helst skulle jag välj B&B men det kostar lite för mycket för mig. De tar förstås betalt så mycket de kan eftersom beläggningen i norra Jylland antagligen är total under sommarhalvåret. Om jag skulle tälta måste jag köpa tält, liggunderlag och sovsäck. Det blir nog ändå billigare än vandrarhem.

Det tål att fundera på.

Boken jag läste i går, ”Livrädd” av Bolton, var inte lika bra som den första. Slutet var – ja, lite töntigt och inte trovärdigt, men den underhöll mig i alla fall. Just nu läser jag ”Skriv på” av Elizabeth Georg. Anledningen är att jag letar och nu har jag hittat det.

”Era böcker kommer säkert att bli utgivna om ni har tre egenskaper. Begåvning, passion och disciplin.
Era böcker kommer antagligen att bli utgivna om ni har två av dessa tre egenskaper: antingen en kombination av begåvning och disciplin eller en kombination av passion och disciplin.
Era böcker kommer möjligen att bli utgivna om ni varken har begåvning eller passion men ändå har disciplin.”

Raka rör.

Jag tror jag saknar disciplin. Nåja, nu ska jag vidare i kvällen.

Radera

Frö Jag har lagt över alla skrivna texter till ett usb-minne.

Det tog jag med mig till jobbet och nu har jag raderat. Åh…vilka dåliga texter jag har sparat och en hel del bra också för den delen. Anledningen till detta samlande och sorterande samt raderande är min lust för att skriva har återväckts med tanke på kursen.

Jag kan välja mellan att ge ut en bok med kåserier, en barnbok om Emmys äventyr eller mina korta märkliga texter (men ändå verkliga).

En mindre verklig text skrev jag i morse. Läs om ni vill, låt bli om ni inte orkar. Nu ska jag fixa lite te och hämta mina smörgåsar.

Kärlek!

 

 

 

 

Humle-pojken

Jag vaknade och kände genast att något var annorlunda.

Instinktivt vred jag huvudet åt höger och där låg en pojke. Hans ögon strålade och han var fullt påklädd och låg ovanpå mitt täcke. Hans kläder hade den underbara doften av solsken och tvätt som torkat utomhus. Han såg ut att vara fyra eller fem år, håret var lockigt och rågblont – lite åt samma frisyr som de flesta keruber man kan se på bilder och som små statyer. Ögongen var djupblå och glittrade av liv och lust.

Själv kände jag mig mindre fräsch, ögonen klibbade en aning och jag hade min slitna pyjamas med udda delar.

”Jag är hungrig”, sa pojken.

”Hur ska jag göra”, for genom mitt huvud och sedan förstod jag att han måste höra till en av familjerna som bodde i samma hyreshus som min lägenhet. Jag ville inte skrämma det lilla livet utan tänkte att jag fick ge honom gröt och sedan ringa polisen eller kanske ringa på alla dörrarna i trappen.

Jag skyndade mig in på toaletten och sköljde av ansiktet. Pojken var mig i hälarna hela tiden. ”Sätt dig”, sa jag och drog ut en stol vid köksbordet. Han strålade, jag tror aldrig jag har känt mig så glad och lycklig av ett barn som av honom. Jag plockade fram grytan som jag alltid kokade gröt i och dubblade receptet.

”Bor du här”, frågade jag? ”Jag vet inte”, svarade pojken och log så att jag smälte och tänkte att jag gärna ville behålla honom. Fast det kunde jag ju inte. Istället beslutade jag mig för att låta ytterdörren stå helt öppen ifall att hans föräldrar skulle börja kalla på honom. Sagt och gjort, jag gick ut i hallen och öppnade ytterdörren och tänkte att det var slarvigt av mig att glömma låsa den kvällen innan.

”Gröten kokar över! Gröten kokar över!” Pojken gastade från köket och jag sprang tillbaka och lyfte grytan. Det luktade bränt från spisen. Då ringde det på dörrklockan. Jag kunde inte sätta ner grytan utan höll den i handen när jag for ut i hallen, gröt som fastnat på sidorna av grytan gled ner på golvet, märkligt nog fanns det inte någon utanför min öppna ytterdörr.

”Vilken morgon”, tänkte jag.

”Jag är hungrig! Jag är hungrig!”, skrek pojken från köksbordet och bankade med skedskaftet hårt i mitt fina köksbord som absolut inte var tänkt för barn. ”Jaja, du får lugna dig”, sa jag samtidigt som jag hörde ett surr bakom min nacke.

Det var ett kärleksfullt surr. Bizzzzzzzz. Buzzzzzz. Bizzzzzzz.

När jag vände mig om svävade pojken med små flortunna vingar på ryggen, det var vingarna som skapade ljudet. Han log, ögonen strålade och vingarna fladdrade fortfort. Då ringde det på dörren igen och innan jag hann reagera så kom pojkens mamma flygande in i mitt kök. ”Sebbe, du får inte rymma”, sa hon och sedan till mig ”förlåt, han älskar att rymma för han älskar att komma hem”. Sedan flög de båda ut i hallen och jag kunde höra ekot av bizzzz i trapphuset.

”Nä…du får inte försvinna”, tänkta jag som stod kvar som ett fån med grytan i handen och doften av vidbränt i näsan. Jag kastade grytan i vasken och sprang ut i hallen, men mina pyjamasbyxor hade kanat ner på höften och jag snubblade av tyget runt fötterna, i hallen halkade jag på grötrester som fanns kvar från gröten som kokat över. Jag slog hårt i golvet.
När jag vaknade efter en stund hade jag gröt i ansiktet och min ytterdörr stod fortfarande vidöppen. Jag haltade bort till dörren och stängde den. ”Jag måste ha drömt”, sa jag till mig själv och torkade upp grötfläckarna på hallgolvet. När jag kom in i köket såg jag skeden på köksbordet och där fanns hack i bordsskiva där Humle-barnet hade suttit.

Jag bestämde mig för att det bästa var att inte berätta om händelsen för någon, men var gång jag torkade av köksbordet såg jag hacken och log för mig själv, jag har sedan dess varit helt övertygad om att den lilla pojken dyker upp igen – för han var på riktigt och ingen annan hade gjort mig så glad.