
Hemma igen.
I går besökte jag för första gången i mitt liv ett medium. Det var i Malmö och hon heter Monica Crafoord, en liten kvinna som säger att hon sedan barnsben har hört röster. Vi småpratade en stund och sedan började hon.
Jag kommer förstås inte att återge allt, men jag kommer att skriva en stor del för att själv komma ihåg framöver. Hon började med hur jag hade haft det och sedan i slutet kom goda råd.
Hon berättade att hon såg mig som kärleksfull, att de flesta gick upp och ner som en dalbana, men att jag var kärleksfull på ett slätt och fint sätt. Hon sa att tillit var viktigt för mig. Hon såg att jag hade healingens gåvor men jag var inte medial. Hon sa att jag var vacker i mitt gråa hår och att det harmoniserade med mina ögon (jag har aldrig fått så mycket komplimanger på en och samma gång, jag kände mig inte misstänksam alls för den sakens skull). Hon sa att jag levde ett lugnt och fint liv, hon kunde se att jag inte hade behov av en man och att jag skulle njuta av det goda livet i flera år framöver. Hon sa att jag var en härlig kvinna, att jag var genomgod, att jag var kalasfin i det grå. Flera gånger upprepade hon att jag skulle få njuta av det goda livet i flera år famöver.
M: Vem är Anna?
Jag: Det måste vara min mamma.
M: Kan du minnas att din mamma kramade dig när du var liten?
Jag: Nej.
M: Då är det du som kramar henne (Monica reser sig upp och visar exakt hur jag brukar krama mamma, vilket är karakteristiskt eftersom mamma är kort och jag lång och det är alltid jag som slår armarna om henne på ett lite annorlunda sätt). Du ska fortsätta krama henne. Hon är bitter på livet. Vem är det som har ont i skorna, nej jag menar fötterna…benen?
Jag: Det är min mamma.
M: Vem är det som löser korsord?
Jag: Det är min mamma.
M: Jag ser en man som skördar vitkål och morötter.
Jag: Det är nog min pappa.
M: Han hör dåligt och det blir sämre (vilket är helt rätt).
Min pappa tillbringar större delen av dagen i trädgården och om jag ser en bild framför mig av honom är det just när han vrider loss ett vitkålshuvud. Min mamma drabbades av polio när hon var liten har märkiga skor med skenor och dessutom är ena skon i storlek 38 och den andra i 41. Mamma löser jämt korsord, det ligger uppslagna sådana hela tiden i vardagsrummet).
Monica Crafoord fortsätter och under 1,5 timmer frågar hon mig om namn, endast två av dem kan jag inte sätta i samband med någon jag mött. Hon är häpnadsväckande klockren. Som i följande exempel.
M: Vem är Thomas
Jag sitter tyst och funderar och tänker på de två Thomas på jobbet, en är lång och en är kort.
M: Det är den långe!
Jag: Då vet jag.
M: Jag ser att han ber dig om hjälp (vilket stämmer, han ringde i juni klockan tre på morgonkvisten för att be mig byta av honom, hans sambo hade ringt och det var dags att åka till BB). Vem är Ann-Christin?
Jag: Det är min kollega.
Hon nämner namnet Lotta och jag borde genast tänkt på min chef, det är den enda Lotta jag känner i dagsläget – men den Lotta är helt bortblåst och istället tänker jag på den som var värst under skoltiden.
M: Vem är Jörgen?
Jag: Det måste vara min före detta sambo.
M: Varför tog det slut?
Jag funderar och tänker att jag inte kan säga att det var för att han var så jäkla tråkig när Monica svara själv på frågan.
M: Han var tråkig, inte sant?
M: Vem är Maria?
Jag: Den jag tänker på är min dotter, hon heter Maria i andranamn.
M: För mig är hon Maria, fast du har två barn – en pojke också?
Jag: Nej, jag har bara min dotter.
M: Nej, du har två barn, jag fattar inte.
Jag: Jag har bara Sara.
M: Är din dotter sambo? Då är det han som dyker upp (Oskar kallar mig för Mamma Eva), han tycker mycket om dig. Din dotter har det bra, du behöver inte oroa dig. Det händer mycket på familjefronten för henne mellan 29 och 30. Hon kommer att gifta sig någon gång mellan 29 och 34.
Jag: Fast hon vill inte gifta sig.
M: Jag ser henne med en brudslöja. Har de köpt hus? Målar de och gör om? (det stämmer i och för sig, men vem stämmer inte det på i min dotters ålder?).
M: Vem är Ingegärd, jag ser en röd sten?
Jag: Den jag tänker på är den kvinna som driver en guldsmedsaffär i Bromölla.
M: Vad gör du där?
Jag: Ibland belönar jag mig själv och köper ett smycke när jag gjort något bra.
M: Haha….det blir mycket belöningar framöver.
M: Cyklar du mycket?
Jag: Ja.
M: Jag säger till dem där uppe att de ska ge dig influenser och idéer. Har du färg och penslar hemma?
Jag: Ja.
M: Du ska gå en kurs!
Jag: Jag tänkte plocka fram de där penslarna, men jag vill inte gå någon kurs.
M: Det kommer du att göra, tro mig. Känner du en konstnär?
Jag: Jag tänker i så fall på Bertil Westerlundh.
M: Du ska umgås mer med honom!
Om framtiden sa hon ungefär så här:
Du lever just nu ett lugnt liv. Du kommer att njuta av det goda livet i flera år framöver. Du har det lugnt. Jag ser att du skriver små berättelser eller kanske noveller (hon vet inget om mina kåserier), det ska du fortsätta med. Du kommer att ge ut en bok. Du borde ta en busstur, kortare resor med buss.
M: Har du försökt träffa någon via internet?
Jag: Ja, det är inget för mig.
M: Fast man kan hitta någon där.
Jag: Det är inget som alls intresserar mig.
M: Du kommer att göra det! (Medelålders singelkvinnor finns det gott om på nätets dejtingsidor)
M: Du kommer att ställa ut, då vill jag att du ringer mig så kommer jag och tittar
När jag reser mig för att gå säger hon ”vem är Stefan”? Det enda jag inte kan sätt i samband är ”Cecilia” eller ”Cissi” och ”Härnösand”. Alla andra namn var klockrena. Nu ska jag vidare i dagen.
Uppdatering:
1) Jag ser i mina anteckningar att hon även nämnde ”dina räddande böcker”. Jag lånade mängder av böcker redan när jag var liten och jag har skrivit det här i bloggen att en trist dag kan räddas av en bra bok. När jag var ung läste jag lika mycket och jag önskade mig böcker i julklapp och födelsedagspresent, men jag fick inga för mamma tyckte jag var så tråkig som läste jämt.
2) Hon nämnde namnet på min brorsson och sa några få ord om honom.
3) Hon nämnde Malin, min dotters bästis när hon bodde hemma, och hon sa att jag var en bra mamma och att de runt Sara hade goda minnen av mig.
4) Hon nämnde att jag skulle göra lite Stockholmsresor framöver (vilket jag innerligt hoppas att slippa)
5) Hon nämnde att jag hade en del nya planer (det har jag inte alls, jag har inga planer och det känns bra).
6) Hon sa att jag skulle vila mina händer och att jag skulle göra en sorts formler för mitt skrivande, små berättarstycken (det är så jag tänkte jag skulle jobba om jag ska skriva något större, helt enkelt göra en mindmapp med personer och deras kopplingar).
7) Hon talade om mina skortstenar utanför fönstret (fast jag fattade inte riktigt varför hon tog upp det).