Andlighet |

Bra

Det blir bra bilder.

Jag hade nog trott att det skulle bli lite bättre i jämförelse med bilderna på jobbet – men det blev mycket bättre och helt klart som ett foto. Antagligen gör det en hel del att jag har fotopapper. Titta på tredje fotografiet från vänster, det har jag skrivit ut medan de två första är framkallade via ett fotolabb.

I går grät jag igen.

För att attackerna av ångest slog till på kvällen, jag blev liksom trött psykiskt och för en stund tänkte jag ”tänk om det är hjärtfel och inte ångest”. Fast jag tror det är beroende på östrogenet, jag har känt av det i dag också men bara smått. I natt tror jag att jag kanske får sova med mindre än tre uppvak.

Sömn är viktigt.

I dag har jag handlat, städat, tvättat och lagat god mat samt läst och alla annat som måste göras. Tänk vad soporna under vasken fylls på snabbt som ögat. Jag sorterade tre stora kassar i dag på källsorteringen. Nu ser det fint ut igen och doftar gott.

Jag är nöjd med min dag.

Helst hade jag velat hinna till kyrkan här i Bromölla, det var Åhus manskör som sjöng tillsammans med den vanliga kören och jag hade älskat det. Det fungerade inte med tvättider och allt annat. Ibland hade det varit skönt med en tvättmaskin i lägenheten, men vi har ju två stora och bra maskiner i tvättstugan och det är relativt lätt att få en tid och så torkar jag allt på en gång.

Nu ska jag dricka te, nöjd med min dag och min skrivare. Fast…så ful och stor den är! Jag hade helst velat en liten, typ ett rör som man laddade med en rulle (som smörgåspapper) med fotopapper. Något jag kunnat gömma i ett skåp.

I morgon ska jag försöka få till det, jag var tvungen att göra en rokad i dag och nu återstår ett skåp att få ordning i men det tar jag i morgon efter frukost. Jag har en helt ledig dag i morgon. Störtskönt!

Kärlek!

Kraften

Jag ler mest hela tiden när jag läser den här boken.

Den bästa boken för att fundera över sitt liv är Kay Pollaks bok ”Att välja glädje”. Jag tror att ”Kraften” kommer att bli den nästbästa. Under åren som har gått är det många böcker av olika slag som har passerat mina ögon. Jag tänker på de där böckerna som ska göra livet bättre, som ska förklara varför och hur.

”Kraften” är nog nästa lika flummig som alla andra – förutom Pollaks bok – men ”Kraften” har ändå något som jag verkligen tycker om. Det handlar om kärlek. Ja, boken beskriver precis som jag tänker när det gäller kärlek. Att jag ska ge kärlek, om jag så bara träffar en människa för en kort stund ska man vara vänlig, rar och omtänksam – man ska skicka ut kärlek i mängder och man får med all säkerhet tillbaka i överflöd.

Prova! Det stämmer nämligen.

Fast tro inte att man alltid får tillbaka från den man ger till. Det är jag medveten om. I flera år har jag sagt ”hej”, gett komplimanger, sagt snälla saker och så vidare till en kvinna som jag stött på då och då. Inget av det jag har sagt har varit osant, jag har tyckt hennes kläder är snygga och att hon är piffig och snygg i håret etc. Det är bara det att jag hela tiden har känt att jag inte har fått något tillbaka av henne – inte på det sättet att jag förväntat mig samma sak tillbaka, utan kanske mer än ett stelt leende.

Men icke!

Det slog mig att jag får kärlek i överflöd från andra håll och att det säkert finns en anledning till att hon inte på något sätt kan vara rar tillbaka mot mig. Jag känner att hon ser ner på mig, det gör hon kanske – jag vet inte, men det är hennes problem i så fall. Hur som haver har jag slutat att säga positiva saker, går jag förbi henne säger jag hej men jag ler inte, jag ger inga komplimanger och jag tittar henne inte i ögonen. Jag är helt enkelt stött över hennes aviga attityd. Egentligen borde jag fortsätta – eller hur? För kärleken kommer inte därifrån man lämnade den, istället dyker den upp från någon annan. Jepp, så är det!

På jobbet kände jag mig förolämpad för någon dag sedan.

Jag skrev ett spydigt svar tillbaka (allt skedde via det skrivna ordet), det var bara det att jag postade det till fel person. Tillbaka fick jag ”fel person” och så en smiley. Det slog mig att ”jag släpper det där” och vilken tur jag hade som fick en smiley tillbaka!

”När någon har förloämpat mig försöker jag låta min själ nå så högt upp att förolämpningen inte kan nå mig”

Reneé Descartes som var filosof på 1500-talet. Bra tänkt, inte sant?

För det är ju så att den som förolämpar gör det inte för min skull, det har hänt något tidigare som fått honom eller henne att reagera. Det har inte alls med mig att göra (och den här gången hade jag inte alls med det att göra, jag blev förolämpad över personens okunnighet).

Nåja, nu ska jag jobba vidare, om mindre än två timmar ska jag gå hem och sova. Då börjar mina nio lediga dagar även om jag sover bort större delen av den första dagen.

Kärlek! Ja, jag skickar ut kärlek för jag tror på det!

Människa

Jag invigde min trumma i dag.

Ute i skogen, där jag först renade både mig och trumman med torkad salvia (röken på bilden är salvia) innan jag skapade ett helgat rum där jag trummade i nästan femton minuter. Efter tio minuter avbröt jag mig instinktivt för det knakade i buskarna på min vänsta sida på ett sätt att jag förväntade mig att se en människa där. Fast det var förstås ingen.

Jag cyklade hem till mina föräldrar för att putsa fönster och vaxa mammas bil, fast det senare fick vara för det började regna. Vilket var rätt skönt! Efter ett besök hos frissan trampade jag hemåt, det var som att cykla i sirap och jag tänkte en liten stund att ”jag orkar inte”. Det blev en liten paus i allén till Gualöv och när jag skulle över E22:an skakade benen att jag var rädd för att ramla ihop. Något sådant har inte hänt mig tidigare, i regel cyklar jag i en sjutusan till fart.

Nåja, väl hemma tog jag ett bad och bryggde mig gott kaffe på färska bönor från Kenya – det var en njutning. I kväll är jag människa igen, om det var kursen eller inflammationen i tanden vet jag inte – men jag har varit slut i både kropp och själ under några dagar.

Just nu njuter jag av tystnaden, jag ska strax torka disken och är tacksam för att jag har ytterligare en ledig dag innan det är dags för två 12-timmarspass innan semestern börjar. Det är nästan den bästa tiden just nu, bara några få pass kvar innan ledigheten börjar. Det blir min första hela semester på flera år och det känns underbart. Jag tror jag ska göra den där cykelturen längs med Österlen som jag har tjatat om i några år vid det här laget.

Jag skickar ut kärlek och värme till alla!

Solbränd, urlakad och hemma

I helgen var jag och byggde en shamantrumma.

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag var mer social, men jag blir urlakad av att umgås nästan dygnet runt i två dagar – ja, det räcker faktiskt en hel dag för att jag ska känna mig matt och tom på energi. Det var trevliga människor på kursen och ingen skugga ska falla över dem, men det är min bakgrund som slår till.

Människors kroppsspråk tycks jag tolka för ofta, deras sätt mot mig undgår mig inte och jag tvingar mig till att delta för att inte anses som en kuf. Dock har jag en trumma och den har ett rejält ljud. På bilden syns handtaget och trumramen, självklart ska jag visa min trumma på bild när den är invigd.

Jag måste nämligen stränga om den, det gick fel när jag spände fast handtaget och det tänkte jag göra i kväll, i morgon är den klar att lastas på cykeln för att jag ska kunna trampa iväg till en speciell plats och inviga den.

Människorna på kursen var alla – utom jag och en till – sådana som gått mängder med kurser och alla var de väl insatt i olika riter och riktningar inom den är världen. Det fanns några spiritalister, några som kunde allt om Freja och sjöng och dansade till hennes lov framför lägerelden – själv var jag en ”stel svensk”, fast jag deltog i en dans och några sånger.

Det är en spännande värld.

Nu är jag hemma i det dagliga livet och jag måste hämta kraft, jag är helt tömd på energi, precis som jag brukar när jag varit iväg på kurs. Bilden visar träramen och träklykan som fungerar likt ett handtag.

Kärlek till alla!

Märkliga saker

Jag gläder mig åt den där trumbyggarkursen jag ska gå i sommar.

Där ska jag bygga mig en egen shamantrumma och det kommer att göras flera trumresor och trummorna kommer att invigas. Jag inviger mina klänningar – hälsar dem välkomna – i garderoben när jag köpt nytt. Självklart ska min trumma invigas av en shaman, det vill säga kursledaren.

I natt drömde jag om tre hästar som hade rymt.

De sprang framför mig, jag var lite rädd för dem. Mannen som håller kursen skickade mig ett meddelande via Facebook följande:

Trumman kallas för shamanens häst och hästen symboliserar resandet eller förflyttning mellan två tillstånd…

Det hela kan förstås vara en tillfällighet, människor som sysslar med den nya sortens andlighet brukar ha allt för lätt att tolka ”tecken” av olika sorter, precis som i vanliga livet gäller det att vara kritisk och se på det som händer med fötterna på jorden. I det här fallet tror jag dock att jag är på väg mot kursen i juli med öppet sinne och att hästarna i natt visade mig att jag är på rätt väg.

Jag vill ju gärna tro den indiske manen som höll i Magnified healing-kursen att ”du är mer andlig, Eva, än många andra jag känner”. Med ”andlig” menade han troligen mottaglig av något slag. Nåja. Det ska bli riktigt spännande.

Apoteket är avklarat, kyrkogården är fixad och nu ska jag ner i tvättstugan innan det blir Ica. Efter det ska jag njuta av min dagliga dos kaffe.

Kärlek, Klänningar och Kurser till alla!

PS Jag räknar inte shamantrumman som en ny sorts andlighet, den har funnit länge och det går att läsa om trummans betydelse bland samerna i boken ”Vår tids noaidi” av Jörgen I Eriksson.

Doftranka

Jag har haft min doftranka i tre år.

Det var ett infall att köpa en blomma som kostade rätt mycket mer än vad jag brukar ge för grönska i mitt hus. Den har blommat två gånger om året med en stor mängd blommor.

Normalt är jag en nattmänniska, jag har svårt att koppla av på kvällarna och när jag har gjort det finns de mycket som jag vill syssla med. Sena nätter och förstås trötta förmiddagar. När jag börjar jobbet klockan sex på morgonkvisten är jag nästan bedövad i kroppen av för lite och för dålig sömn.

Sedan två kvällar har jag tagit till all arsenal jag har. Det är rätt starkt för jag kommer hem strax efter halvsju på kvällen, äter lite, diskar och sedan börjar jag. Efter det vanliga med att borsta tänderna och så där kör jag en näs-skölj, det är en vattenkanna som jag fyller med vatten och salt enligt instruktioner – jag står över handfatet och sköljer igenom näsan. Efter det tar jag ett varmt bad för sedan lyssna på en meditationsskiva i femton minuter och på det en daglig övning i magnified healing.

Efter det är jag lugn, jag känner det i ögonen, på min andning och i kroppen.

I går kom jag i säng vid halvtio, jag hade med mig första utskriften av barnboken och började läsa högt (ett bra sätt när man ska skriva om sin text), men gav upp efter en liten stund. Rösten var långsam, jag var lung och kroppen tung på ett positivt sätt. Därför lade jag ifrån mig texten och somnade gott.

I dag vaknade jag strax efter sex, nu snurrar tvättmaskinerna i tvättstugan och jag dricker grönt te.

En akilleshäl som jag har är att det finns fantastiskt många chanser här i livet och jag vill sluka dem alla. Det går inte. Jag mår inte bra av det och istället för något bra blir det skit av allt.

Nåja, nu ska jag läsa lite bloggar och njuta av mitt te på en och samma gång.

Sjätte

Jag började lästa igenom den sjätte sagan om Emmy i går.

Fast jag orkade inte hela vägen, men en sak slog mig – jag läste med nyfikenhet. Det var ett kapitel jag skrev för längesedan och jag kom inte ihåg något alls. Det är ett bra tecken. Tror jag.

Nåja, i dag ska jag fortsätta.

Himmeln utanför är ljusblå, den var grå i morse. Jag har tillbringat förmiddagen med att läsa om schamansk healing och efter det har jag renat mina chackror, mediterat och fyllt på min ljuskanal. Jag blir lugn av det där, just den sortens lugn jag behöver. Det är inget jag ordar speciellt mycket om, inget jag kan tala mig varm för såvida det inte är med någon redan invigd – jag tror att det är något i mitt liv jag är ordlös inför. Jag kan tala och förstås de och mig själv när livet inte riktigt vill levas längre, jag kan förstå och tala om skrivarkurser, rengöring, tvätt, kläder, arbete och fritid – men healingen är jag stum inför. Det är helt ok. Jag tvingar ingen på mina åsikter och jag rycker bara på axlarna när någon vill tugga sönder det hela.

Fast nu ska jag njuta av dagens kaffe, två små koppar av italiensktrostade bönor. Det fanska är slut, men på lördag planerar jag att åka till Malmö och då ska jag gå till Kahls kaffe och förse mig med ett halvtkilo.

Kärlek & Solsken till alla!

Kvällen

Jag frågade kvinnan som lade tarrot.

Om jag skulle satsa på mitt skrivande, det tyckte hon visst jag skulle. Jag har frågat ett medium samma fråga, men hon sa ”ja” utan att låta trovärdig. Kvinnan i dag sa inget om att jag skulle få något publicerat (jag har kapitelbok för barn, jag har runt sextio kåserier, jag har trettio noveller och lite skräp). Jag vågade inte ställa frågan.

Fast under tiden som mitt frö, det som skulle komma med en ung man, börjar gro kan jag skriva. Det fröet skulle vara något som kommer till mig och gör mig lycklig när jag utövar det. Märkligt. Jag blir förstås nyfiken. Tarot-kvinnan rådde mig att avsluta något innan året var slut, jag förstår bara inte vad jag har oavslutat?

Ja, så sa hon att jag skulle träffa en man nu i vår. Hon sa det utan att jag frågade för det är ju inte min förstaprioritet. Han skulle ha turban och vara både lång och stilig. Haha! Jag ser fram emot detta. Våren slutar väl i juni månad, han har med andra ord inte lång tid på sig.

Healingen?

Jag har fått healing av två personer tidigare och flera gånger av varje, båda två har gett mig fantastiska upplevelser hälften av gångerna. Healingen i dag började med en tibetansk klocka som klingande på ett sätt att jag till slut var innesluten i en cirkel av ljudet även när det inte pinglade, efter det sjöng kvinnan japanska böner för mig och sedan fick jag healing på det ”vanliga” sättet.

Som vanligt befann jag mig i en fantastisk bubbla när det var klart. En gång beskrev jag det som ”jag skulle shoppa efteråt, men när jag kom ut från healingen såg jag alla som stressade och själv befann jag mig i en lugn och fin bubbla och struntade i att shoppa”. Det var likadant i dag. Jag får en känsla av närvaro, en känsla av lugn och en bubbla av skön ro runt min själv. Jag skulle kunna gå på healing varje vecka om det inte kostade flera hundra.

Kvinnan jag var hos i dag kan ni läsa om mer på hennes hemsida (klicka på meningen så fungerar den som en länk).

Nu ska jag ta ett bad. Puss och kärlek till alla!

Vänner

På väg till healern.

Fick jag hjälp av B som körde mig dit, efteråt kom Carina och hämtade mig. Mina vänner. Mina fina vänner, utan dem skulle jag inte klara mig. Jag kan vara singel resten av mitt liv, men utan mina vänner klarar jag mig inte.

Hos healern fick jag först tarrokort lagda. Milda makter! Hon började tre kort som symboliserar de som är grundläggande för mitt liv och efter det en stjärna som gäller för det närmaste året på ett ungefär. Inget nytt under solen istället berättade hon om det jag redan visste, som att jag är känslig och tar in för mycket, att jag borde släppa de höga krav på mig själv, att skogen skulle vara bra tyst om bara den bästa och duktigaste fågeln fick sjunga, att jag inte behöver organiserar och städa och låta alla pennor ligga på linje innan jag kör igång, att jag inte behöver läsa mig till något innan jag börjar utan att det går bra att träna – jag kan fortsätta i alla oändlighet med sanningar som hon sa och som jag redan visste eller t.ex som Tinto har berättat för mig.

Jag fick ställa två frågor.

Jag undrade om vad som skulle komma till mig, om hon kunde ge mig en vink. Efter att ha monterat ner allt utom arbetet väntar jag på att något ska komma till mig, det sker inte nu – möjligen finns ett frö – men det kommer i samband med att jag träffar en ung man som tidigare i livet varit ute på fel bana. Jag frågade om mitt skrivande och hon påpekade omigen att jag inte behöver ha alla pennor på rad för att skriva. Min dotter och sambo kom också upp och min mamma.

Efter det fick jag healing och hon frågade om det var någon speciell punkt på kroppen som jag ville ha lite extra för, jag önskade mig extra ”maghealing”. Och som magen skrek, pep och morrade när hon höll på med den delen av min kropp.

Efteråt kom Carina och hämtade mig. Finaste Carina. Vi har varit vänner i snart 25 år och vi har tillsammans gått igenom många sorger, elände, pengabekymmer, barnbekymmer, män och fester. Jag har skrivit om det tidigare, det finns ingen som jag har gråtit med som Carina, det finns igen jag har druckit mig så full med som C, det finns ingen som vet så mycket om mig som Carina – jag ser ny vänskap som har börjat spira i mitt liv, men som inte har lika många år på nacken, i två av dem kan jag tydligt se samma tendenser om att ge och ta som jag har haft med henne.

Vi åkte in till Kristianstad och gick på Wahlqvists konditori och åt varsin ägg- och sillamacka. Mums. Och så pratade vi förstås. Om allt. Från sorger och bedrövelser till min nya rougeborste. Carina höll på att få slag, för jag har lagt ner mycket pengar på min borste medan hon har en från H&M som ”spretar åt alla håll och är tio år gammal”.

C: Nääääääääää!
Jag: Jo!
C: Nä! Har du köpt en rougeborste för xxx kronor? Är det sant?
Jag: Ja!
C: Vad fan är det till den, leopardpäls? Strävt och helt omöjligt att använda?

Sedan skrattade vi högt och länge på ett sätt att vi blev röda i nyllet och andra gäster vände sig om och undrade vad som pågick.

Vänner i livet är viktigt.

Nu ska jag sätta mig ner och fundera en stund, lyssna på kasettbandet som jag fick med mig hem och där hela tarrotläggningen finns intalad.

En spännande dag hittills. Kärlek till alla!

Namn

Hemma igen.

I går besökte jag för första gången i mitt liv ett medium. Det var i Malmö och hon heter Monica Crafoord, en liten kvinna som säger att hon sedan barnsben har hört röster. Vi småpratade en stund och sedan började hon.

Jag kommer förstås inte att återge allt, men jag kommer att skriva en stor del för att själv komma ihåg framöver. Hon började med hur jag hade haft det och sedan i slutet kom goda råd.

Hon berättade att hon såg mig som kärleksfull, att de flesta gick upp och ner som en dalbana, men att jag var kärleksfull på ett slätt och fint sätt. Hon sa att tillit var viktigt för mig. Hon såg att jag hade healingens gåvor men jag var inte medial. Hon sa att jag var vacker i mitt gråa hår och att det harmoniserade med mina ögon (jag har aldrig fått så mycket komplimanger på en och samma gång, jag kände mig inte misstänksam alls för den sakens skull). Hon sa att jag levde ett lugnt och fint liv, hon kunde se att jag inte hade behov av en man och att jag skulle njuta av det goda livet i flera år framöver. Hon sa att jag var en härlig kvinna, att jag var genomgod, att jag var kalasfin i det grå. Flera gånger upprepade hon att jag skulle få njuta av det goda livet i flera år famöver.

M: Vem är Anna?
Jag: Det måste vara min mamma.
M: Kan du minnas att din mamma kramade dig när du var liten?
Jag: Nej.
M: Då är det du som kramar henne (Monica reser sig upp och visar exakt hur jag brukar krama mamma, vilket är karakteristiskt eftersom mamma är kort och jag lång och det är alltid jag som slår armarna om henne på ett lite annorlunda sätt). Du ska fortsätta krama henne. Hon är bitter på livet. Vem är det som har ont i skorna, nej jag menar fötterna…benen?
Jag: Det är min mamma.
M: Vem är det som löser korsord?
Jag: Det är min mamma.
M: Jag ser en man som skördar vitkål och morötter.
Jag: Det är nog min pappa.
M: Han hör dåligt och det blir sämre (vilket är helt rätt).

Min pappa tillbringar större delen av dagen i trädgården och om jag ser en bild framför mig av honom är det just när han vrider loss ett vitkålshuvud. Min mamma drabbades av polio när hon var liten har märkiga skor med skenor och dessutom är ena skon i storlek 38 och den andra i 41. Mamma löser jämt korsord, det ligger uppslagna sådana hela tiden i vardagsrummet).

Monica Crafoord fortsätter och under 1,5 timmer frågar hon mig om namn, endast två av dem kan jag inte sätta i samband med någon jag mött. Hon är häpnadsväckande klockren. Som i följande exempel.

M: Vem är Thomas
Jag sitter tyst och funderar och tänker på de två Thomas på jobbet, en är lång och en är kort.
M: Det är den långe!
Jag: Då vet jag.
M: Jag ser att han ber dig om hjälp (vilket stämmer, han ringde i juni klockan tre på morgonkvisten för att be mig byta av honom, hans sambo hade ringt och det var dags att åka till BB). Vem är Ann-Christin?
Jag: Det är min kollega.

Hon nämner namnet Lotta och jag borde genast tänkt på min chef, det är den enda Lotta jag känner i dagsläget – men den Lotta är helt bortblåst och istället tänker jag på den som var värst under skoltiden.

M: Vem är Jörgen?
Jag: Det måste vara min före detta sambo.
M: Varför tog det slut?
Jag funderar och tänker att jag inte kan säga att det var för att han var så jäkla tråkig när Monica svara själv på frågan.
M: Han var tråkig, inte sant?

M: Vem är Maria?
Jag: Den jag tänker på är min dotter, hon heter Maria i andranamn.
M: För mig är hon Maria, fast du har två barn – en pojke också?
Jag: Nej, jag har bara min dotter.
M: Nej, du har två barn, jag fattar inte.
Jag: Jag har bara Sara.
M: Är din dotter sambo? Då är det han som dyker upp (Oskar kallar mig för Mamma Eva), han tycker mycket om dig. Din dotter har det bra, du behöver inte oroa dig. Det händer mycket på familjefronten för henne mellan 29 och 30. Hon kommer att gifta sig någon gång mellan 29 och 34.
Jag: Fast hon vill inte gifta sig.
M: Jag ser henne med en brudslöja. Har de köpt hus? Målar de och gör om? (det stämmer i och för sig, men vem stämmer inte det på i min dotters ålder?).

M: Vem är Ingegärd, jag ser en röd sten?
Jag: Den jag tänker på är den kvinna som driver en guldsmedsaffär i Bromölla.
M: Vad gör du där?
Jag: Ibland belönar jag mig själv och köper ett smycke när jag gjort något bra.
M: Haha….det blir mycket belöningar framöver.

M: Cyklar du mycket?
Jag: Ja.
M: Jag säger till dem där uppe att de ska ge dig influenser och idéer. Har du färg och penslar hemma?
Jag: Ja.
M: Du ska gå en kurs!
Jag: Jag tänkte plocka fram de där penslarna, men jag vill inte gå någon kurs.
M: Det kommer du att göra, tro mig. Känner du en konstnär?
Jag: Jag tänker i så fall på Bertil Westerlundh.
M: Du ska umgås mer med honom!

Om framtiden sa hon ungefär så här:
Du lever just nu ett lugnt liv. Du kommer att njuta av det goda livet i flera år framöver. Du har det lugnt. Jag ser att du skriver små berättelser eller kanske noveller (hon vet inget om mina kåserier), det ska du fortsätta med. Du kommer att ge ut en bok. Du borde ta en busstur, kortare resor med buss.

M: Har du försökt träffa någon via internet?
Jag: Ja, det är inget för mig.
M: Fast man kan hitta någon där.
Jag: Det är inget som alls intresserar mig.
M: Du kommer att göra det! (Medelålders singelkvinnor finns det gott om på nätets dejtingsidor)

M: Du kommer att ställa ut, då vill jag att du ringer mig så kommer jag och tittar

När jag reser mig för att gå säger hon ”vem är Stefan”? Det enda jag inte kan sätt i samband är ”Cecilia” eller ”Cissi” och ”Härnösand”. Alla andra namn var klockrena. Nu ska jag vidare i dagen.

Uppdatering:

1) Jag ser i mina anteckningar att hon även nämnde ”dina räddande böcker”. Jag lånade mängder av böcker redan när jag var liten och jag har skrivit det här i bloggen att en trist dag kan räddas av en bra bok. När jag var ung läste jag lika mycket och jag önskade mig böcker i julklapp och födelsedagspresent, men jag fick inga för mamma tyckte jag var så tråkig som läste jämt.
2) Hon nämnde namnet på min brorsson och sa några få ord om honom.
3) Hon nämnde Malin, min dotters bästis när hon bodde hemma, och hon sa att jag var en bra mamma och att de runt Sara hade goda minnen av mig.
4) Hon nämnde att jag skulle göra lite Stockholmsresor framöver (vilket jag innerligt hoppas att slippa)
5) Hon nämnde att jag hade en del nya planer (det har jag inte alls, jag har inga planer och det känns bra).
6) Hon sa att jag skulle vila mina händer och att jag skulle göra en sorts formler för mitt skrivande, små berättarstycken (det är så jag tänkte jag skulle jobba om jag ska skriva något större, helt enkelt göra en mindmapp med personer och deras kopplingar).
7) Hon talade om mina skortstenar utanför fönstret (fast jag fattade inte riktigt varför hon tog upp det).