Jag gjorde en svängom i tankarna.

Det jag behövde i dag var frisk luft och rörelse, därför tog jag kameran med mig och gick på min 8-km-promenad. I knäkorta mjukisbyxor och en sommartunika. Ingen fleece, ingen anorak, inte lager på lager. Det är bra med de där rundorna för jag går ensam och medan jag stegar fram dagdrömmer jag om huset i Småland. Åhh….jag vill att det blir mitt.

Något jag har märkt av.

Ja, det är en mycket konstig sak. Det märks tydligt vem som gläds med mig. Och tvärtom. På något sätt är det min attityd som tycks få en del människor att tro att jag är svag, inte det minsta kraftfull och att jag liksom ska vara på min plats. Ungefär som jag själv kanske har dömt mig i många år.

Bara det här med att köpa ett hus.

Det hade jag kunnat gjort för tio år sedan, men då var det liksom alla andra som kunde köpa hus – men inte jag. Det fanns inte som en möjlighet i mina tankar. Mina föräldrar var mycket stolta när min bror köpte sitt hus tillsammans med sin sambo. Ett litet barn i familjen och de var nog inte fyllda 25 och där fanns ingen tvivel på att de skulle ro det i land. Nu har jag lagt bud på ett hus som kostar 1/10 av deras gjorde då för tjugo år sedan och vad händer? Min mamma gråter och jämrar sig.

Även om jag är medveten.

Om saker som mönster och ”skomakare bliv vid din läst” så är det ändå lätt att tryckas tillbaka. Någon skrev till mig ”varför ska jag inte glädjas med dig” när jag berättade om huset som jag hoppas ska bli mitt, det var en kvinna som genuint glad hejade på mig. Ja, varför inte? Fast tro mig, det finns många som uppenbart är förvånade över att jag gör slag i saken och genomför mina drömmar.

Fast i dag är det fint väder och jag är ledig.

Jag sitter nyduschad och njuter av mitt nybryggda kaffe. Kroppen mår just så bra som den alltid gör när jag har motionerat på ett eller annat sätt. Jag har en kopp kaffe kvar och sedan ska jag börja sätta in lådorna i min klädkammare. Doften, den där stanken, är nästan borta. Men inte helt och därför får mina kläder hänga kvar på vädringsstället. Däremot ska jag ta in det från balkongen och prova lite. Kolla igenom och småle lite som jag alltid gör när jag rör vid gamla favoriter som snart ska användas igen.

Jag tror det blir en bild om någon timme.

Det är en fröjd att inte ha mycket kläder, istället ha mindre men att jag använder alla. Jag har en grön kort kavaj, den har jag haft i flera år men bara använt några gånger. Jag får inte ihop det med något annat som jag har. Kjolarna måste sys in (jag köper alltför ofta för stort) och – ja, jag mår riktigt bra.

Jag skickar ut kärlek till alla! Ta emot.

Lugn och ro i själen.

Långpromenad efter frukost, surdeg på jäsning och sedan blir det en promenad till stationen där min cykel står parkerad (måtte den stå kvar, jag har alldeles glömt att jag cyklade till stationen i torsdags). I morse pysslade jag om mina pelargoner, de växer och frodas.

Jag funderar mycket på Wallebo.

Det kom en insikt till mig i går, det handlar om mitt sätt att tänka. Jag har bläddrat och läst i den lunta jag fick av besiktningsmannen i september, jag har kontrollerat bilder och jag har funderat över de värden vi mätte med fuktmätaren. Fast under mina långpromenader tillåter jag mig att dagdrömma och då uppstår inga problem i en eventuell renovering.

Nu ska jag titta till mitt bröd.

Jag hade i solrosfrö, pumpafrö och några små svarta som jag inte minns namnet på. Den här gången har jag i tre deciliter grahamsmjöl och en deciliter lantvetemjöl och resten vanligt mjöl. Det är lika spännande var gång. För några månader sedan fick jag till det perfekta brödet, jag har försökt få till samma igen men har ännu inte lyckats. Nåja, det blir gott ändå.

Nu ska jag vidare i dagen.

Kärlek!

Jag är ingen morgonmänniska.

Men jag önskar jag vore det. Istället är det när mörkret lägger sig utanför mitt fönster som jag mår som bäst. Det är på kvällarna som det ena efter det andra avlöser varandra – jag städar kylen, jag sätter en surdeg, jag läser, jag ser en film etcetera. Ibland kommer perioder när jag försöker att t.ex. gå en tidig morgonpromenad, jag behöver det så väl eftersom jag sitter på rumpan hela dagarna på jobbet.

Oftast ställer jag klockan.

Tidigt. Men jag ställer om den när den ringer och känner ”jag ooooorkar inte”. Fast idag orkade jag. Det var tyst när jag gav mig ut på en långpromenad. Någonstans utanför Gualöv mötte jag en man som cyklade förbi och sa ”godmorgon” till mig. Nästan hemma igen mötte jag en kollegas mamma, hon med de fantastiska ögonen, och jag får nog säga att om världen hade bestått av människor som hon hade all smärta försvunnit. I alla fall all möjlig smärta. Jag antar att sorgen efter ett barn aldrig försvinner, men i övrigt.

Nåja. Nu ska jag dricka te.

Sedan väntar mitt arbete. Kärlek till alla!

Jag har sovit gott i fyra nätter.

Extremt ovanligt. Jag fick ju reda på av en Feng Shui-expert att öster var det värsta hållet jag kunde ha sängen på. Naturligtvis hade jag sänggaveln just åt det väderstrecket. För en månad sedan flyttade jag på den för att prova, experten sa att det kunde ta upp till tre månader innan jag märkte något resultat. Kanske har hon rätt? Det återstår att se, men att sova gott är en skön känsla och framför allt vaknar jag lite tidigare.

Därför gav jag mig ut på en långrunda vid tiotiden.

Det var verkligen lättande för både kropp och själ. I går när jag var i Hässleholm frös jag mest hela tiden, det var lite fuktigt och det blåste. Idag känns som om första vårdagen har kommit. Det är vår i luften!

Nu ska jag njuta av mitt kaffe.

Sitta i soffan en stund och läsa med kaffekoppen bredvid mig. Senare blir en tur till Ica. Netto i alla ära men de har inga svenska äpplen och jag tycker att det är en stor skillnad i smaken på just äpple från Sverige i jämförelse med Frankrike eller Argentina.

Kärlek till alla!

Efter frukost var jag hos frissan.

Sedan vidare till Ica för att handla mat (jag ska ge mig på tortelini i dag igen) och när jag kom hem bytte jag om och gick en långpromenad i kyliga vindar.

Jag har duschat och njuter av mitt kaffe.

Fast jag fryser fortfarande. Skånska vintrar består mest av slask och kyla omvartannat. Jag har några sidor kvar på deckaren och jag ska strax sätta mig i soffan och läsa ut innan jag beger mig till banken. Jag tänkte nämligen börja pensionsspara lite till Sara,hon har nämligen haft en urusel inkomst under alla år till skillnad mot Oskar och jag vill inte att hon hamnar som fattig pensionär när Oskar kommer att ha det bra.

Ok, det är Saras bekymmer.

Men jag har bestämt mig för att prova så här ett tag och se om det fungerar för mig. Jag önskar att någon tänkt detsamma om mig. Jag har ingen man att luta mig mot, jag har jobbat som städerska och liknande under många år, jag jobbade 50 % när Sara var liten och jag pluggade i fem år – ja, det bådar inte gott eftersom jag dessutom är född 56 och är en av de tre årskullar som kommer i mest kläm mellan det gamla och det nya pensionssystemet.

Nåja. Jag gör vad jag kan för att förbereda mig i alla fall.

Kärlek!

Det var dimma idag.

Jag tror det regnade i morse men jag låg i soffan och läste en historisk roman om Ingegärd som var kungadotter i Sverige men fick resa till Kiev där hon blev drottning. Vid lunch tog jag mina sopor och gick till återvinningsstationen, nu är det fint under vasken igen.

Sedan gick jag en långpromenad.

Utan hund. Jag vågade inte ringa på hos grannen. Jag har ju träffat deras tik flera gånger och de har mest sett ut som om de var rädda att hon var till besvär, men jag har hälsat på hunden varje gång och det är en sådan där liten fjäskis som antagligen älskar alla hon möter.

För en vecka sedan drömde jag.

Om fyra ormar av modell snokar som ringlade in med full fart i mina föräldrars vardagsrum, de höll huvudet högt som en kobra man ser i teckande serier. Jag var inte livrädd, men jag tyckte det var obehagligt. Jag hade en käpp och försökte mota bort dem men det gick inte. De struntade i mig och dessutom var det full fart på dem.

För någon natt sedan.

Drömde jag om fyra spättor som simmade runt i en fyrkantig balja. Vad betyder dessa drömmar? Jag kan drömma oviktiga drömmar, jag kan drömma om sådant somm hänt under dagen fast i en kryptisk form – men en del drömmar känns som ett budskap och de här djurdrömmarna var just sådana.

Tolka gärna, det är fritt fram.

Nu ska jag prova på tentan för fotokursen, jag ska göra köttbullar och en potatisgratäng. Ovanpå det har jag en kopp kaffe kvar, massor av gott från julen (saffransskorpor och sådant), tvättstugan, bra böcker och så mina drömmar.

Kärlek!

Om man vill kan man få tecken lite överallt.

Jag står på en lerig fotbollsplan, nästan hela laget har försvunnit – men jag sår nytt gräs och jag har några spelare kvar och precis utanför står det några och vinkar. Steken? Alltså, jag plockade ut den och fixade stekyta och sedan in i ugnen igen, därefter tog jag en långpromenad och snart är köttet klart.

När jag lämnat sopor på återvinningsstationen.

Ja, då gick jag en annan väg för att ta min vanliga långpromenad. Fast jag kom inte riktigt där jag tänkt mig utan något som var mycket bättre. De senaste fem åren har jag harvat på den trista cykelvägen ner till Gualöv och sedan njutit av skogen tillbaka. Idag insåg jag att det går en skön skogsväg längs med cykelvägen fast en bit in i skogen.

Solen strålade.

Det var liksom en vink från universum att nu är det dags att ta en ny väg. Jag kommer inte att bryta, så allvarligt är det inte. Däremot kommer mina förhoppningar inte längre att ta så stor plats som de har gjort, eller mer rätt: de kommer inte att ta någon plats alls.

Nu njuter jag av mitt goda kaffe.

Strax ska jag skrubba lite potatis och det ska bli mycket spännande att smaka köttet. Hur gör ni som läser här när ni kryddar ert kött? Tar ni ordentligt med kryddor? Lägger ni ett tjockt lager, typ det man ser på pepparbiffar som de säljer på Ica ibland? Eller är det enbart marinad?

Tipsa mig!

Nu till kaffet. Tjingling!

Efter frukost tog jag en promenad.

Det är soligt och fint i Bromölla, jag njuter just nu av mitt goda och starka kaffe och ska om en stund sortera tvätt. Någon gång när maskinerna rullar på cyklar jag till Ica och jag hoppas hinna med biblioteket också eftersom jag har beställt en bok som heter ”Det ljusa rummet”, det är en bok jag hört talas om i flera år och på kursen rekommenderar de att vi läser den. Det handlar alltså om fotografi.

Fast någon nörd blir jag aldrig.

Även om jag har fått ny energi i mitt fotograferande på grund av kursen. Jag önskar att Jönköpings högskola ordnade fler kurser i fotografi, de är det bästa distanskurser jag gått på och man kommer inte vidare i vissa moment förrän man blivit godkänd föregående, det blir tentamen och både skiftliga inlämningsuppgifter och fotouppgifter (förstås).

I morgon ska jag städa till mina föräldrar.

Kontakten är minimal. Det är inte så mycket att göra åt det. Tidigare ringde jag var och varannan dag, nu blir det en gång i veckan – jag har inte dåligt samvete för det för min mor ringer nästan aldrig till mig. Det sitter fortfarande sorg i hjärtat efter sensommarens bråk. Hur kunde jag tro att vårt förhållande skulle kunna ändras? Jävla dumheter av mig.

Nåja. Solen skiner och jag har alltid klarat mig själv.

Alltid. Jag kom att tänka på toalettpapper i går, då tog nämligen mitt slut och jag plockade fram en rulle hushållspapper. När jag var ensam med Sara hände det att toalettpappret var på upphällningen och att jag inga pengar hade, då tog jag min sista enkrona och gick till de offentliga toaletterna på Domus och virade ihop några meter som skulle räcka tills pengar kom på kontot igen. Det är kanske inte att klara sig själv, men nästan. Det är stöld – jag vet det, men nöden har ingen lag.

Kärlek!

Klockan är lite över sex.

Och det har redan börjat skymma en aning. Igår tog jag en migräntablett runt lunch och kanske är det just så jag ska göra, för när jag kom hem i morse efter jobbet så tog jag en till och vaknade hyfsat pigg och glad. I alla fall tror jag att det är bra för jag var lugn på jobbet och kände inte av spänningarna som brukar komma i rygg, nacke och axlar efter sju till åtta timmar.

Solen strålade när jag vaknade.

Efter frukost tog jag en promenad. En bra promenade för jag gav mig tid att stanna och fotografera både det ena och det andra, från rosor till gamla jordbruksvagnar som någon ställt ut och övergett. Jag går ofta samma promenad, det är en sträcka på ungefär åtta kilometer. Ibland forserar jag fram och går bara för att jag tvingat mig själv, medan andra dagar blir det lustfyllt.

När jag var på väg ut mot LB-hus.

Ja, då gick jag förbi en lastbil och jag såg att det fanns en kran och kunde räkna ut att det var den gamla järnvägen som skulle lastas på. De har nämligen rivit upp den som gick mellan en gammal bangård och Iföverken. Jag rundade lastbilen med god marginal och med tanken att ta en bild. Jag måste ju bli modigare.

Vad får jag se?

Jo, en blond och vacker kvinna som lastar järnvägssyllar på lastbilen. Jag önskar jag kunde vara lite lugnare och tänka till, men jag blir nervös när jag ber någon ställa upp på en bild. Jag tog upp kameran och bad i alla fall henne gå lite närmare de där stora tunga järnbalkarna och bilden blev bra. Riktigt bra. Fast det vara bara ren och skär tur. Jag kommer förstås att publicera bilden snart och jag fick lov att skicka den till Kristianstadsbladet, fast först ska jag skicka in den som en diptyk till kursen. Den passar bra med de gamla rostiga vagnarna jag plåtade ute i skogen.

När jag kom hem i morse.

Då tänkte jag att jag är en lycklig kvinna. Ja, jag är en lycklig kvinna och tacksam för det. Jag inser att Wallebo inte var meningen även om det fortfarande suger att det inte blev något av det hela (i skrivandets stund skulle jag anlänt till Wallebo för att sätta upp vävtapet i resten av huset, värmesystemet skulle vara installerat och köksluckorna ivägskickade för lackering till solgula varelser), jag har svårt att inse att jag kommer att hitta ett annat och bättre hus – men jag inser att det är så det kommer att bli.

När Sara var run tio år.

Då träffade jag en man. Vi flyttade ihop och till min numera stora ångest upptäckte jag att han inte tyckte om Sara. Det tog nästan ett år. Min Kära Lilla Tös, hon som gick undan för att hon ville ge oss stunder tillsammans på tu man hand. När jag upptäckte det kastade jag ut honom. Han var en man utan ryggrad och hittade på alla möjliga undanflykter för att inte flytta, till slut hittade jag en lägenhet till honom i Åhus.

Men innan dess.

Då ville vi har barn. Jag var inne på en titthålsoperation och när läkaren talade om för mig att det var kört tappade jag andan. Det har jag inte gjort i hela mitt liv förutom när jag fick en knytnäve i solarplexus när jag gick i tredje klass. Men som vuxen är och har jag varit duktig på att behärska mig, men då tappade jag andan och kunde inte för mitt liv förstås att livet var så orättvist att jag aldrig skulle få vänta barn med någon som älskade mig.

Något år senare insåg jag varför.

Att ha ett barn med den mannen, han som så korkat och egoistiskt sa ”nu har du valt vem du älskar mest” när jag valde Sara före honmom, hade varit en mardröm. Tack Gode Gud för att du räddade mig ur den situationen!

Fast nu är det kväll, jag har tagit upp en portion lasagne ur frysen och den sprider goda dofter från ugnen, jag har en film jag ska titta på och jag har ledigt i flera dagar framöver.

Kärlek till alla, jag har så det flödar över!

Mitt hem är min borg.

Så har det nästan alltid varit. Kanske inte de första åren när jag flyttade runt i Kristianstad, då bodde jag i små ettor och fallfärdiga hus. Det handlar om pengar, inte sant? I alla fall i det stora hela. Om man har pengar kan man välja var och hur man vill bo och utifrån det följer t.ex. skolor och lärare som är stora påverkare.

Nåja, åter till mitt hem.

När det började bli allvar av Wallebo kunde jag inte hålla kvar fokus på min lägenhet. Ok, jag städade och här var rent, men jag bara dagdrömde och funderade på Wallebo. Dygnet runt, till och med i sömnen. Nu har det gått 1,5 vecka och igår satte jag igång. Allt smått som bara har fått vara tog jag tag i.

Mjölet som skvätte ut när jag bakade senast. Städskåpet som blivit rörigt. Köksskåpet med kaffebönor och te. Rörmockaren blev uppringd och nu kan jag bada utan att badrumsgolvet svämmar över. Soffan blev piffad med några nya kuddar, jag bytte fodral på andra och filtarna plockades fram.

Ni fattar?

Jag har liksom återtagit min borg. Det är här på Bruksgatan jag hör hemma och det är här jag har min borg. I alla fall nu. Jag kommer att fortsätta att leta hus, men som jag skrivit tidigare har jag ingen brådska. Tvärtom, ju längre tid det tar dessto mer har jag att sätta in i kontantinsats eller lägga på renovering. För även om jag har shoppat loss en massa den senaste veckan så har jag förstås sparat – fattas annat.

Det sista jag gjorde i går.

Ja, det var att ordna en hel hylla till mina fotoprylar. I det rosa skåpet sorterade jag bort saker som jag har funderat på att kasta sedan länge och kvar blev en fotohylla. Fint. Sedan tog jag ett skumbad innan jag somnade gott.

Jag är nöjd med mitt liv.

Det återgår till det vanliga igen. Inget fel i det. Idag började jag med Ica – ja, jag gillar Ica – där jag handlade de sista grejorna som jag saknat och glömt bort att köpa (även om de t.ex. stod på inköpslistan igår). Jag tror inte det finns något endaste litet som finns kvar att göra eller som ligger på axlarna och tynger. De tär fint. Efter Ica tog jag en promenad. Det tog emot må jag säga. Det blåste och var mörkt och trist, fast jag kände bara av blåsten en liten bit innan skogen tog vid.

Nu mår jag superbra.

Som alltid efter en långpromenad. Jag är nyduschad och kaffet smakade extra gott. Nu ska jag bestämma mig för om det blir eftermiddagsbio eller om jag ska göra något annat.

Kärlek.

PS Det finns fortfarande lite björnbär kvar i skogen och en annan nyponros håller fortfarande stånd mot hösten.