Treminuterstext

Kvinnan på stugans tak höll hårt i hammaren.

Hon slog metodiskt sönder takpanna efter takpanna. De ramlade och rasslade neråt, slog i takrännan, splittrades i mindre bitar och studsade sedan vidare till marken. Det hade redan bildats stora gluggar och de såg ut som svarta fönster i det röda tegeltaket.

Vad gör du? Kom ner! Vi måste prata!

En man stod nedanför, jag hade inte sett honom men antagligen hade han hämtat en stege för den ställde han mot taket och började klättra upp.

Lugna dig! Vi måste prata!

Kvinnan hade sönderblonderat hår som spretade åt alla håll och kanter, det var en tidig söndagsmorgon och hennes nattlinne, som var för stort, gled ner och hindrade henne uppenbarligen från att slå vidare. Hon tog tag i urringningen och slet sönder det, sedan fortsatte hon med sitt arbete medan brösten gungande i takt med hammarslagen.

Nu var mannen var nära henne, och jag kunde se från min väntan vid busshållplatsen att flera grannar tittade ut genom sina fönster och en kvinna på altanen bredvid ropade försiktigt ”Katarina, ska jag komma upp till dig”?

När mannen satte foten på taket reste hon sig upp, helt naken eftersom nattlinnet ramlat ner vid hennes fötter och skrek ”kommer du ett steg närmare slår jag hammaren i huvudet på dig”. Mannen tvekade men klev tillbaka på stegen, kvinna tog några nätta och eleganta hopp ner och med sin högerfot puttade hon ut stegen från taket, den var ganska kort och hon fick därför med sin fina kick den att göra en långsam baklängesvolt – med mannen vilt fäktandes med händerna för att behålla balansen.

7 reaktioner till “Treminuterstext”

  1. Extraminnet: Tack. Det gick bra. Fast den här gången har jag svårt att förlåta, svårt för att allt ska skyllas på andra och – ja, du vet!

    Bonita: Haha!

    Freja: Det är lite av visten för mig, jag kan vara hur jävlig som helst och om jag är sur låter jag någon bryta benet eller så där… Tre minuter är ingen prestation, bara skriva för lusten.

Kommentarer inaktiverade.