Vädermannen

Jag har läst Vädermannen av Ulf Lundell.

De flesta har säkert läst ”Jack”, den kallades för en generationsroman och blev filmatiserad. Jag älskade boken. Fast märkligt nog har jag inte varit superintresserad av Ulf Lundell, det är som ABBA och Roxette – jag har aldrig förmått mig köpa musik eller gå på någon konsert. Lundell såg jag i Sölvesborg och vid något slott i Skåne, men det är allt.

Nåja.

Jag ramlade över boken på bibblan och den fick följa med i min hög av böcker och när jag inte hade något mer att läsa tog jag tag i boken, och jag tyckte om den till min stora förvåning. Huvudpersonen, som jag lätt skulle kunna översätta till Lundell själv, har stort behov av ensamhet. Jag känner igen hans svårigheter att säga ”nej”, jag känner igen hans besvikelse när han inte blir lämnad ifred eller när någon kommer på spontant besök. Jag älskar hans betraktelser över vädret och träden som finns utanför hans hus, jag älskar maten han lagar och vinet han dricker.

Kanske är det därför jag gillar boken.

Fast jag har lust och skrika ”men säg nej för helvete” när huvudpersonen säger ”ja” till allt möjligt och omöjligt. Däremot kvinnorna. Huvudpersonen närmar sig sextio, han har inte någon kontakt med sina barn – men han har kvinnor och kvinnor och kvinnor och alla utom en är riktigt unga, ungefär hälften så gamla. Det är ju naturligtvis min syn på saken som spelar roll i detta, men jag skulle inte vilja ta i den här mannen med tång. Tyvärr. Och han absolut inte i mig.

I dagarna kom en ny roman ut med Lundell, den heter ”Allt är i rörelse” och den handlar föstås om en man som passerat de sextio och som bor på Österlen.