Guillou

Det är lördag.

Jag har jobbat natten och den stora ensamheten och ledsamheten har samlats i ett gemensamt anfall. Utanför strålar solen, jag tror det är kallt, gardinerna är fördragna och jag sitter i soffan. Pyjamasen hänger eländigt på min kropp, men jag har ätit frukost och njutit av mitt kaffe.

Livet är ganska ok ändå.

Det tackar jag tv-play för. Vilken uppfinning. Precis som med kläder, böcker och film älskar jag en del annorlunda tv-program som jag sällan lyckas se på jobbet på grund av för mycket att göra och för att jag visar hänsyn till mina kollegor. Vad är Jan Guillou mot Idol? Nåja, det finns tv-play och idag ser jag en timmes program med min idol, mina drömmars man, Jan Guillou.

Jag kan inte förstå varför folk tycker illa om honom?

Han är påläst, han är manlig och endast i enstaka fall är han nedlåtande – men i mina ögon när det finns anledning till det. Om jag får önska mig en middag skulle han vara en av gästerna, fast jag skulle antagligen vara skräckfylld och därför drabbas av tunghäfta, nervositet och svettningar.

Självklart ska jag läsa hans romansvit om brobyggarna.

Klcokan är snart fem på eftermiddagen och jag ska titta klart på Guillou och sedan efter en dusch laga potatismos och biffar med senap, kapris och rödbetor. Jag har snart hämtat mig från eländet efter nattpasset, i morgon är jag helt ledig och ska bland annat hämta en paket på Ica. En paket som jag väntat på länge och som jag hoppas jag inte blir besviken på.

Nu ska jag fortsätta att titta och lyssna på min favoritman, för precis så vill jag att han ska vara – manlig i sin utstrålning, kunnig inom sin gebit och med ett inre driv. Dessutom blir jag inspirerad till att skriva igen. Inte illa!

Kärlek!