I verkligheten

Under många år joggade jag så fort jag fick en chans.

Sara var några år och det var när jag fick barnvakt eller när hon lekte hemma hos en kompis som jag tog chansen. Då såg jag det som en ynnest att springa en mil. Jag jobbade som städerska och ramlade ner några trappsteg och skadade vaden och hälsenen, då höll jag på att träna till maraton och skulle springa Lunkloppet mellan Lund och Malmö.

Jag pratade med en sjukgymast och ville att hon skulle säga ”spring du”, men hon avrådde mig. Sedan dess har jag inte kunnat springa utan sysslade med aerobic i Kristianstad, här i Bromölla har det blivit ingen träning alls. Tyvärr. För jag mår mycket bättre när jag tränar.

I somras fick jag inlägg i mina träningsskor och jag har testat på löpbandet och det fungerar. Jag springer lätt i femtio minuter och njuter av det, känner mig rak i ryggen och stark. Fast…det är skillnad mellan att springa på ett löpband och i naturen, det är det där sista som är mitt mål.

Att springa ute är en frihet från att passa tider på gym och vänta på lediga löpband.

Men det är otroligt mycket tyngre. Jag skäms. Jag sprang i dag och faktiskt fixade jag det. Tung i kroppen, jag känner mig stor och tung – men så väger jag tio kilo mer än när jag sprang i Kristianstad. Jag känner mig långsam, det tar emot, det känns inte som om jag är rak i ryggen och inget går lätt. Men…jag gjorde det.

I dag sprang jag i nästan tjugo minuter.

Och det är tjugo minuter längre än om jag inte gett mig ut alls. Mitt mål är att springa minst trettio minuter några gånger i veckan och helst fyrtiofem. Det gör att jag kan forma min träning på ett bättre sätt nu när jag jobbar skift. För då tar jag träningen på gymet när det passar och fyller upp resten med att jogga utomhus. Det blir bra.

Jag ger mig inte.

I morgon ska jag prova på boxningsträning.

Det här inlägget postades i Träning och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.