Sol

Solen strålar i dag.

Och de där 18 minutrarna i spåret gav mig det lugn och den ro jag alltid längtar efter. Fast jag känner av det en aning i vänster vad, högt upp och antagligen är det fästet för ”gastrocnemius” – en tvåhövad muskel som tillhör ”triceps surae”. 

I går funderade jag över livet och  – ja, jag hade gjort om mitt liv om jag hade fått chansen. I alla fall med den känslan jag har i själen numera. Det fanns samma chanser nu som då, men ingen talade om dem och ingen hade fått upp ögonen för dem mer än möjligen pionjärerna.

I dag finns det många möjligheter för unga människor, och jag önskar jag hade sett de chanser som fanns och som numera är mycket tydligare. Det jag kan göra nu är försöka se de chanser som finns kvar och som jag både vågar och kan ta.

Jag hade inte flyttat hemifrån när jag var 17 utan låtit mitt föräldrahem var min bas, vilket inte skulle betyda detsamma som att jag var där jämt och ständigt. Jag skulle inte klamrat mig fast vid jobb som jag hade (först Försäkringskassan i fler år och sedan inom sjukvården) – nej, jag skulle sagt upp mig och inte varit så rädd att prova på olika avdelningar inom vården. Allt hade med min osäkerhet att göra, den finns delvis kvar ännu. Däremot är min rädsla inte lika stor längre.

Då lyssnade jag bara på Syo-konsultenten som sa jag skulle gå en två-årig eknomisk linje, jag visste inte ens vad det var. Min mor trodde det hade med privateknomi att göra – å andra sidan hade jag nytta av den linjen när jag köpte ett MiniLivs i Hörby någon gång under 80-talet. Jag önskar jag hade vågat prova på mer yrken, orter, sporter etc. – men jag var ju alltid så feg.

Nu ska jag njuta av mitt kaffe, lägga mig på soffan och läsa en bok.

Kärlek till alla!