Framtiden

Jag jobbade natten mellan torsdag och fredag.

På jobbet fanns wienerbröd som var över från ett möte och jag tog ett och njöt tillsammans med en kopp te. Det värsta jag kan utsätta min kropp för är just sött. Kakor brukar i regel vara ok, äter jag godis är jag dömd till migrän dagen efter.

När jag vaknade igår.

Ja, då hade jag ett anfall utan dess like. Antagligen en kombination av att jag börjat ta mig ur ledsamheten för Wallebo kombinerat med en förkylningen och det söta på jobbet. Jag led alla helvetes kval och när jag kom ur min koma grät jag floder över huset. Mitt Wallebo. Det lilla perfekta huset.

Idag skulle jag varit där igen och satt upp vävtapet.

Det är sällan jag är avundsjuk på andra. Jag antar att det beror på att jag formar mitt eget liv som jag vill ha det och är nöjd. Fast igår under mina gråtattack var jag avundsjuk för alla som har hus och inte uppskattar det, alla som har hus och tar det för givet och alla som tänder brasor och tar det som en självklarhet. Jag var avundsjuk för mer men det ska jag inte skriva om här för det visar bara på hur eländig och liten jag var.

Jag är fortfarande genomledsen.

Wallebo skulle ju bli mitt. Det lilla huset skulle få glänsa och mellan jul och nyår skulle jag tända första brasan och tacka Gud (och Jimmy som skulle installerat den) men av det blev det skit. Ingen brasa. Inget Wallebo. Ingen skön kontakt med Sara och hennes familj. Jag tror till och med att någon av Saras vänner skulle tycka det var kul att hälsa på mig (observera att jag inte tänker leva mitt liv genom Sara på något sätt – jag har fått mail om det och jag vet vad en del tänker – men så är det alltså inte).

Istället.

Ja, jag har köpt en ny dammsugare, nya skor, en ny klänning och idag en vakumburk för kött och grönsaker. Dammsugaren var till Wallebo, men jag köpte den till Bromölla. Sara och Oskar ska få min gamla, som inte är gammal i ålder och helt ok, den var bra men jag gillar ju att städa och den nya är ett mirakel. Bara att sladden är så lång att jag dammsuger hela lägenheten utan att behöva byta kontakt är ett under i sig.

Nu är det lördag.

I går ringde telefonen så att jag höll på att bli tokig. Ibland när den ringer och jag har sover efter ett nattpass går jag upp och svarar i sömnen – eller nästan i alla fall. Telefonvett är det många som saknar. Till slut lade jag telefonen i besticklådan och slängde in mobilen i badrummet, jag kunde bara inte svara. Att dra ut jacket funderade jag inte på, min hjärna fungerar inte efter ett nattpass.

Jo, idag.

Jag ska dammsuga, jag ska marinera kött i min nya vakumburk (den var dyr) och jag ska börja på Walles bok om hans andra år och jag tänkte ge mig på det här med podcast igen eftersom förkylningen har börjat ge vika.

Nu ska jag sätta fart på dagen.

Lite längre fram ger väl sorgen med sig.

13 reaktioner till “Framtiden”

  1. Man FÅR vara ledsen och ynklig, vännen.

    Det där med vakuumburk låter spännande, det får du gärna berätta mer om!

  2. Låt det ta sin tid, Eva. Det var stora drömmar och de är värda att sörjas ordentligt!

    JAG har ju inte ens sörjt färdigt att du inte fick ditt Wallebo. Så det är inte så konstigt att du inte har det.

    Sörj du. Det betyder inte att du ångrar ditt beslut att inta ta huset och det betyder heller inte att du aldrig kommer att få ditt drömhus. Det betyder ”bara” att du sörjer att just det HÄR huset inte blev ditt dröm-Wallebo.

    Det är inte svaghet – det är respekt för sina drömmar.

    Man behöver nog ”sörja av sig” ordentligt innan man är redo att sträcka på sig och gå vidare. Det tar sin tid men det går. Och det blir bättre.

    All kärlek och styrka till dig, Eva!

    Ps. Jag är också nyfiken på vakuumburken! Ds.

  3. Är man ledsen så är man, inget som man råder över eller som andra ska klanka ner på!
    Det hade varit roligt – men det blir lika roligt nästa gång. Det kommer ett annat hus, kanske ännu bättre! (Så var det för mig och min man. Tror vi såg på tre hus seriöst innan vi hittade Huset.)

  4. Ibland får man svälja stoltheten och bita i det sura äpplet. Är huset sålt eller finns det kvar!?

  5. Eva, det kommer fler hus för bövelen! Hela Småland är fullt med fina hus till bra priser. Upp med hakan. Om det är din dröm så GO FOR IT! Men kanske att nästa gång du väljer ett som har ett besiktningsprotokoll redan så att du slipper bli besviken, och kanske att du får lägga lite mer pengar. Vi visste redan innan vi köpte att vi skulle få lägga nytt tak och måla om fasaden, köparna gick ner i pris, och det vart inga obehagliga överraskningar i sista minuten. Och jag lovar, och det säger jag inte för att du ska bli avundsjuk, att jag tackar högre makter varenda gång jag tänder en brasa och varje gång jag kommer dig, vilket inte är så ofta eftersom det ligger ca 1300 km från min hemort. Du kan tro att jag längtar till pensionen (är 52). Här tas ingenting för givet :-) Var inte ledsen fina Eva, det kommer att dyka upp något som det står ditt namn på. Det känner jag på mig.
    Förresten, Pralins kommentar kanske du ska fundra på? Eller?
    Stor kram
    /Liz i Lux

  6. Det är OK att tillåta sig att sörja det som inte blev, du bearbetar det som hänt och det är mycket bättre än att sopa det under mattan och låtsas om att du aldrig drömt om det. När ditt rätta hus sen dyker upp så kan du omfamna det utan att bära med dig den här sorgen!

  7. Maria: Igår fick jag brev med Posten! Det muntrar upp.

    Kristin: Jo, på Ica har de en vecka där de gör reklam för grejor till hushållet och där fanns en vakumburk för 349 kronor. Det ser ut som en kakburk i plast med svart lock. I den lägger man kött och grönsaker och häller på marinad, sedan sätter man på locket och pumpar ut luften med en pump som följer med. På så sätt ska köttets celler öppnas och suga åt sig marinaden bättre. Men marinerade grönsaker? Jag har provat morötter någon gång, det var jättegott – men marinerade grönsaker i övrigt?

    Jag gjorde fläskfile i den burken i dag och det blev verkligen bra, om det var en tillfällighet eller om det var vakumburken vet jag inte. Roligt med en ny pryl till köket i alla fall.

    Bonita: Kram.

    Extraminnet: Ja, det får ta sin tid. Det var ju min dröm nästan hela sommaren och den tog slut så snörpligt och abrupt. Vakumburken kan du läsa om ovan när jag svarat Kristin.

    Tinto: Jag tror faktiskt på det du säger, jag har märkt av att planer spinns runt mig tidigare i livet men sett mönstret först flera år senare. Jag har nya planer och jag tittar efter andra hus. Har jag inte hittat något hus till i maj 2013 så lägger jag nog det mesta av mina sparpengar (inte de jag placerat) på att betala bostadslånet, trots allt är det bäst att betala av skulder – det sägs vara det bästa sparandet och faktum är att ju mindre jag har i lån dessto större kreditförtroende har jag i banken.

    Pralin: Hade det bara varit stolthet hade jag inte haft några problem, det handlar om pengar. Jag har ungefär vad en handelsanställd har i lön och därför insåg jag ganska snabbt att både värmesystem och nytt tak var en omöjlighet. Det fanns lufvärmepumpar men de var så gamla att de inte gav något i utbyte och jag hade blivit utfattig på elräkningar, nytt tak var ett måste.

    Jag har inte så mycket pengar att spendera, vilket beror på att jag tjänar som en medelmåtta i Sverige och att jag har ett boende här i Bromölla som har prioritet ett och att jag inte sätter min ekonomi i gugning bara för att en dröm försvinner.

    Liz: Det känner bättre. Jag var ledsen över att vara dålig igen och att dagen liksom togs ifrån mig och så tycker jag synd om mig och så kommer tankarna. Men jag är ledsen, men det blir allt bättre.

    Dagen i dag har jag fixat hemma på ett sätt som jag gillar. Lite tvättstuga, lite strykning, dammsugit med min nya dammsugare, lagat lasgane (åtta portioner i frysen) och god fläskfilé med potatisgratäng, jag har handlat på Ica och jag har gjort iordning mitt skåp i extrarummet och där har jag nu en hel hylla till min kamera och objektiven. Det har varit en bra dag.

    Det kommer fler hus och jag vill gärna tro att det finns en mening med att det inte blev mitt. Det finns många hus till salu, det är ju bara det att jag har valt bort bil, därför passar Bodafors mig – dit tar jag mig från Nässjö med buss på 25 minuter.

    Jag vill också ha cykelväg (sommartid) till Sara och Oskar som bor i Stensjön.

    Att det blev Bodafors beror på att där finns både bibliotek, vårdcentral och bussförbindelser samt att Walle ska gå i skolan där.

    Åhhh…så underbart att gå i pension så tidigt! Lyllos du! Kram.

    Freja: Tack. Tack. Tack. Just så.

  8. Nej nej, jag längtar till pensionen då jag får flytta hem till mitt hus. Det blir inte än på några år :-) I wish…. Ha en bra söndag Eva!
    /Liz i Lux

  9. Riktigt tråkigt att huset inte blev ditt.

    Jag tycker det är så fint att du tänker köpa ett hus nära din dotter med familj.

  10. Hej Eva!
    Jag håller med Tinto ovan! DET KOMMER ETT NYTT HUS! Ursäkta att jag skriker men jag vill bara säga att du inte ska ge upp! Det finns massor av hus och det finns ett hus till dig!
    Om du vill, förstås!
    Tröstkram från Marie

  11. Liz: Åhh..nej, jag menade mer att det måste vara skönt att kunna ta pension vid 52 istället för 65 som vi har (och som nog blir 67 eftersom pensionen blir mindre eftersom fler blir äldre). Kram!

    Louse: Tack. Det känns fint också.

    Marie: Ja, jag håller fast vid den tanken. Jag dagdrömmer dock fortfarande om Wallebo. Kärlek!

Kommentarer inaktiverade.