Det händer ju inget

Odlingarna

idag

Huset i all sin prakt

dag11

11

dokumentation1

För ett år sedan i stugan.

Exakt ett år sedan. Nu har jag staket runt hela tomten, jag har ett lågt och fint staket runt landet (som dessutom är större), doftschersminen som böljade över gången till ytterdörren är borta (bilden visar hur det såg innan den försvann helt) och jag har ingen altan längre (men snart så). Jodå, Eva, det händer saker.

Idéerna är många.

Men utan Janne hade det varit svårt. Han är arbetsledare för de flesta projekten, han sliter hårdast – men jag hänger på som en igel. Allt går lättare när man är två, men altanen känns tuff. Igår jobbade Janne med altanen medan jag städade inomhus och sedan gick ut för att sticka maskrosor. Jag har köpt en ogräsupptagare som Sissha tipsade mig om. En för 300 kronor men som är guld värd. Jag har antagligen plockat några hundratals maskrosor och en stilla fundering har varit om in gräsmatta möjligen enbart består av maskrosor.

De här veckorna har jag inhandlat blommor och spaljéer.

Två stycken vita clematis med namnet Miss Bateman, en på var hörn på framsidan. Dessutom har jag tagit många bilder för att få fler idéer till hur jag ska bygga upp rabatterna. Allt eftersom ska det bli en prunkande framsida. Jag har idéer och det gör mig lycklig att altanen antagligen är klar när min semester börjar den 9 juni. För det är nämligen så att gå i trädgården ger mig energi. Verkligen. Jag märkte det i fredags när jag nästan var nere för räkning. Två timmar innan jag gick till Janne var jag ute för att gräva ner clematis-plantorna, jag provade ogräsupptagaren (tack, Sissha, du har skonat min rygg med ditt tips) och jag kände då hur lugnet kom till mig igen.

Fast nu är jag i Bromölla.

Det känns märkligt. Jag hade förstås gärna stannat hos Janne och i stugan, pysslat i trädgården, rensat ogräs, funderat ut nya idéer och njutit av grönskan. Tursamt har jag ett jobb jag gillar och det jobbet gör att jag kan ha både stuga och lägenhet. Det är tufft vissa månader men det går bra.

Märkligt hur olika liven i Bromölla och Bodafors är.

Jag ska nu återgå till mitt arbete, larmen strömmar in, men jag återkommer om den märkliga känslan var gång jag kommer till Bromölla och ser det lilla fina boendet jag har här.

Kärlek!

Det här inlägget postades i Känslor, Personligt, Wallebo och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Det händer ju inget

  1. sissah skriver:

    <3 Ja, jag kände ryggontet ända hit! Har själv aldrig provat en upptagare… har ingen trädgård. Men har hört mycket gott om dem. Fint att det fungerar för dig!

  2. EvaP skriver:

    Sissah: Finfint. Jag kommer att tänka på dig varje gång jag använder den.

Kommentarer inaktiverade.