Sara som bakterie

honor

Någon gång i somras.

Ja, då sa Sara att när hon växte upp gjorde jag inget annat än att städa och att hon kände sig som en bakterie. Först trodde jag hon skämtade, men tydligen har hon sagt så även till sin svärmor. ”Men hon gjorde väl något annat”, hade svärmor undrat, men Sara hade envist hävdat att jag bara gick omkring med dammsugaren. Fast jag var ensamstående mamma och jobbade 50 % som städerska, jag hade inget annat än gamla grejor och vad mer kunde jag göra för min egen trevnad än att hålla rent och snyggt omkring mig och vara rädd om det jag hade?

I sommar har jag varit i Bromölla och vänt några gånger.

Sedan i början av juni har jag mestadels bott i stugan. När det har krävts har jag åkt ner på kvällen, jobbat i några dagar och sedan upp till Småland igen. Det har inte varit smutsigt, men badrummet har jag inte hunnit städa mycket mer än att rengöra handfat, toalettstol och badkar. Igår flyttade jag undan badkaret, det är enkelt – jag tar bara bort röret i botten och så kan jag flytta det åt sidan eftersom det är fristående. Det behövde skuras. Dels blir listerna lite taskiga, hår och damm samlas där och överlag var det ofräscht. Efteråt tände jag ett doftljus och i går tog jag ett bad innan jag skulle sova.

Hur underbart är inte det?

Ändå sa Janne att Sara har rätt, jag städar mycket. Fast jag blir mest ledsen över att höra det. Jag har inte städat något mer än just badrummet. Efter tre månaders frånvaro är fönsterna skitiga och de behöver putsas. I övrigt städar jag lite när det behövs. I stugan städar jag varje dag, men det går på en halvtimme eller i alla fall mindre än en timme. Jag behöver göra det för det är två hundar som springer rakt in från trädgården även när det är blött och lerigt ute. Jag älskar att gå omkring barfota och känna att det är rent på golvet. Jag älskar att känna när det doftar gott i huset. Hade jag inte städat var dag i stugan hade det luktat hund och gruset hade blivit sandlådor.

Jag bryr mig inte om hur andra städar.

Inte ett dugg! Jag låter andra städa eller inte städa, jag låter andra ha högar med damm och det får gärna lukta hund i andras hus – jag säger inget om det så låt mig få städa och ha boende som doftar gott. Jag gillar att städa, jag gillar att se hur fint det blir och jag gillar att ha rent runt omkring mig. Låt mig få ha det så!

Ja, det var ett försvar från min sida.

Alla andra får ha det som de vill, låt mig få ha det som jag vill. Ok? Förutom att städa badrummet och skura golvet där (för den delen var det en stor hög med äckligt hår i golvbrunnen) gick jag en runda, jag handlade mat och gjorde en matlista för veckan (första gången i mitt liv) samt var i Kristianstad en kort sväng. Jag hämtade böcker på bibblan och var hos Carina och köpte en alldeles för dyr tempeltavla (men det kommer att göra sig fint i stugan).

Nu är jag på jobbet och måste sätta fart här.

Kärlek!

14 reaktioner till “Sara som bakterie”

  1. Jag förstår hur du tänkte. Du kunde inte ge henne ett tjusigt hem, men åtminstone ett rent.
    Det är ju så här, att vi gör så gott vi kan med de kunskaper och insikter och förmågor vi har just då. Det är ingen idé att förebrå sig efteråt, om man inte gjort nåt dumt med flit förstås. Jag skulle gärna ha haft den insikten jag har nu lite tidigare i livet, men så funkar det inte. Kram!

  2. Jag måste säga att jag tycker att det var riktigt taskigt sagt. Det var väl bättre att hon växte upp i ett rent hem än ett skitigt? Och hur kan man som barn ha mage att klaga på en mamma som som ensamstående slitit för en? Förlåt men det gjorde mig upprörd.

  3. Jag är på semester på Gran Canaria och njuter av nuet. Men ändå finns där små tankekorn som poppar upp ibland om att det är dags att ta ett rejält nappatag med hemmet inför hösten. Städa och rensa. Och jag längtar! Så jag känner så väl igen mej i ditt tänk och din känsla. Tror inte att dina nära riktigt förstår heller att du tar illa vid dej när de säger så. Kram!

  4. Jag förstår dig precis! Jag mår inte bra av stök och smuts och försöker hålla undan det så gott jag kan och så får andra ha det som de vill i sina hem.
    Sen vet jag inte precis om jag gillar själva städandet mer än någon annan, förmodligen inte – men jag mår så mycket bättre av ordningen och den rena känslan efteråt så det är ”mödan värt” om man kan säga så. :)
    Kram och hoppas att tavlan blir fin! <3

  5. E: Åh…det där med att längta efter att städa, ordna och rensa och sedan gör det är underbart. Jag tror inte någon i min närhet vill göra mig ledsen, det jag mest funderar över är att jag kommenterar inte andra men det känns som om det är fritt fram att kommentera mitt sätt. Faktum är att jag sällan tänker ”x borde städa” utan istället väljer att kommentera det jag tycker är fint – för det finns fint i alla hem.

    Carina: Jag gillar att städa, men i min egen takt med kaffepauser och datorpauser emellan. Det är liksom en färd framåt till något som blir fint. Ha det gott! Tänker på dig.

  6. Morelia: Det var lite tråkigt under några år mellan oss, då när hon flyttade upp till Småland. Eftersom jag inte kände Oskar var jag till och med rädd i början när jag inte fick tag i henne på flera veckor – jag ringde några gånger per vecka (max 3) så det var inte så att jag jämt skulle prata med henne.
    I efterhand har jag fått höra från andra att hon helt enkelt inte ville ha kontakt med mig och när någon frågade om mig sa hon något i stil med ”vi umgås inte” eller liknande. Hur nu saker än är så finns det två versioner, jag förstår att det finns något som jag gjorde fel men jag vet inte vad. Jag skulle kunna skriva mycket om smärtan i mig när det gäller Sara, det har blivit mycket bättre numera och det händer att hon kramar om mig när hon ska åka hem (när jag är i stugan). Jag gav upp på något sätt och jag går sällan, mycket sällan, numera fram och kramar om henne – när jag gjorde försök till att kramas de senaste tio åren var det som om jag var något illaluktande och äckligt hon inte ville ta i. Fast…hon har säkert en helt annat version. Jag vet inte om jag skulle vilja veta den versionen utan låter det nog vara som det är nu, det vill säga ganska bra. Viktigast är barnbarnen.

    Tinto: Det är ju så att man inte kan göra något ogjort, och jag vet inte om jag skulle vilja veta vad det var som gick fel. Dessutom reagerar vi på olika saker, jag tog upp något med Sara i vuxen ålder (jag minns inte vad det var) och sa ”förlåt, jag har ångest för vad jag gjorde när du var x år) och mindes inte ens det, däremot mindes hon tydligt hur hon bad till Gud att bilen skulle starta för hon visste att jag blev så arg om den vägrade göra det (var söndag under något år åkte jag gärna till brukshundsklubben och tränade Sussie, men bilen kostade för mycket och jag fick sälja den). Att rota i gammalt kan göra ont, jag väljer att lägga ner det – kanske det skulle skada mig om hon talade om vad hon tyckte jag gjorde för fel, vem vet hur man hämtar sig efter något sådant?

  7. Kära Eva…
    alla har sin egen uppfattning om sin barndom, hur den var. Det kan vi aldrig ta ifrån någon hur känslan har varit. Jag är säker på, att skulle din bror vilja börja berätta hur han hade upplevt sin barndom och uppväxt, så tror jag, att hans uppfattning varit helt olik din. Tänk på Jan Myrdal skildring av sin barndom och jämför den sedan med vad hans två systrar skrivit om hur dom tyckte de hade haft det.
    Mellan raderna förstår jag att din dotter uppskattar att du bor så nära när du är i Småland, ni kommer att komma ännu närmare varandra, ju mer åren går. Kära Eva, du är en mjuk, känslig kvinna som vill alla väl – men försök – att var mer hårdhudad när du får höra sådant som du inte vill höra.
    Kram från S-u
    PS
    Vad skönt att du tänkt ut att behålla din lägenhet i Bromölla efter att du gått i pension. Du behöver denna replipunkt. DS

  8. Jag håller inte med den som kommenterade att det var elakt sagt. Inte heller tycker jag att barn ska behöva vara tacksamma för att föräldrarna försörjer dem och tar hand om dem. Och det är klart det inte är fel att tycka om att städa, men om ett beteende påverkar och försämrar relationer man har, så till den grad att barnen känner att de bara bidrar med smuts, så kan man väl reflektera lite kring det, i alla fall. Det verkar ju som om din dotter kände sig bortprioriterad. Det var hon säkert inte. Men det var hennes upplevelse. Så om ni fick en sämre relation som vuxna för att hon tyckte att du städade för mycket när hon växte upp, så är det absolut något du kan reflektera kring i dag, tycker jag, och kring om det finns något du kan förändra i dag. Inte städa mindre, men kanske vara mer flexibel med när det ska ske, eftersom du inte bara har dig själv att ta hänsyn till nu. Allt gott!

  9. S-u: Det är helt klart så att alla har sin egen version om uppväxt och saker som händer. Hade jag vetat att Sara kände sig som en bacill när hon växte upp hade jag förstås pratat med henne om det. Jag städar inte speciellt mycket nu och jag gjorde det inte då heller. Det var gott om kompisar hos oss (kompisar till Sara) och vi gjorde utflykter nästan varje helg, jag pluggade till ingengör och gjorde allt annat som en ensamstående mamma gör – bakade, lagade mat, tvättade, fixade hennes kläder och annat. Jag jobbade extra som servitris några gånger i månaden för att pengarna skulle räcka till och jag trodde jag var en bra mamma – det enda jag borde gjort, sett ur mina egna ögon efteråt, var att engagera mig mer i hennes läxor. Hon kom efter och jag tror att jag hade kunnat bidra mer där än vad jag gjorde. Det har jag dåligt samvete för.
    Jag trodde först att Sara skämtade när hon berättade, det var som en roligt skämt när vi åt middag. Jag tänkte ta upp det med henne och helt ärligt säga förlåt och att jag önskade att jag vetat om det när hon var liten.
    Jag gjorde många fel under åren hon växte upp, men inget gjorde jag med avsikt. Hade jag gjort annorlunda om jag fått göra om det? Självklart. Det är förstås smärtsamt. Klyftan mellan oss kom när hon träffade P, då var hon 17 och jag var förtvivlad. Bland annat kom hon hem med en bild på hans före detta tjej, hon skulle klippa sig som henne för det hade P föreslagit. Ja, det var mycket mer än så. Den klyftan blev djup och jag borde agerat på ett annat sätt, men i en relation är det inte lätt att se klart – jag såg bara vad han gjorde mot henne. Jag kan bara göra gott genom att vara en bra mormor istället. Göra det bästa för de två pojkarna. Sara vet fortfarande att det är hon som är viktigast i hela världen och om hon ber mig att inte träffa Janne så skulle jag dumpa honom direkt. Utan tvekan. För hon är det som står mig närmast, sedan kommer barnbarnen och efter det är det ett långt hopp till Oskar och Janne. Det är så livet är för mig.

    M: Reflektera gör jag ju i och med inlägget. Däremot har jag ingen att ta hänsyn till numera eftersom jag lever ensam, jag städar när det behövs. Att grundligt städa badrummet som jag gjorde i veckan som gick är inte för mycket – det blev ju bara nödtorftigt städat under hela sommaren och dessförinnan var det nog någon månad. Igår putsade jag ett fönster som var skitigt, det var säkert fyra månader sedan innan dess. Jag är en sådan som gillar att ha rent runt mig, medan maten puttrar på spisen så kan jag rensa i kylen – jag bor på tredje våningen och jag bor själv så det blir inte speciellt smutsigt här.
    Vi har säkert annorlunda referenser när det gäller att städa – du, jag och alla andra. En del hatar det och jag gillar att städa (jag gör något vettigt och jag funderar under tiden), jag ogillar att stiga upp på morgonen och känna grus under mina bara fotsulor – medan andra inte bryr sig ett dugg.
    När det gäller Sara ska jag säga förlåt och att jag inte visste, för självklart ska jag ta upp det med henne nästa gång vi ses. När hon nämnde det trodde jag det var ett skämt. Så kan det vara.

  10. M: ett litet tillägg, jag växte upp i ett hem där min mamma avskydde allt vad hushållsarbete hette – jag önskar ingen annan det. Inte för att jag visste något annat när jag växte upp, men hellre rent än skitigt. Av många anledningar.

  11. Vi måste ju få vara olika. Det ena är inte mer rätt än det andra. (Ja, så klart att det finns en gräns när ostädat blir hälsovådligt eller rent farligt, men jag tänker inte bara på städvanor nu.)
    Man ska nog försöka att inte gå runt med dåligt samvete för gamla grejor. Om man hade vetat… Men det gjorde man inte! För negativa känslor kan förgifta nuet.
    – Jag skulle aldrig ha brutit med Bengt om nån av töserna krävt det. Men hade de fortfarande varit små vet jag inte hur jag tänkt. Nu var de vuxna och hade egna liv. Jag älskar dem men de kan inte bestämma över mig! Jag kan lyssna på vad de tycker dock, beroende vad det är förstås.
    Men det är svårt det där…

  12. Det här med kritik…. Är det inte så att kvinnor får motta mer kommentarer om sina göranden och låtanden än män? Kvinnor ska alltid tänka på hur alla andra mår, hur de uppfattar saker, se till att det blir trivsamt. Städa lagom mycket. Många måttstockar att mätas efter.

    Mor och dotter. Det blir inte som vi tror. Det utmanar våra förmågor. Det blir bra ändå.

  13. Anne: Jo, jag tror att det är så generellt. Eller är det personer i sig? Jag undrar ofta varför jag får höra ”sanningen” om än det ena och än det andra när jag själv försöker och undvika kritik såvida personen inte ber om det.

    Jag har gett kritik för inte så längesedan, men det var för att jag ville ge tillbaka – jag skäms, jag är tillräckligt gammal och erfaren för att inte göra så. Fast det är sant, tyvärr, jag var sårad och gav igen.

    Jag önskar ju att Sara skulle tycka riktigt mycket om mig, i alla fall efter Oskar och barnbarnen. Trots allt är jag nöjd som det är, det är mycket bättre än för tio år sedan.

    Och du…de där jävla måttstockarna kan jag kräkas över.

    Jag skickar lite kärlek och värme till dig för du gav mig så fina vibbar.

    Tinto: Ja, det är inte alltid lätt med vuxna barn. Själv skulle jag inte tveka en sekund, trivdes inte Sara med Janne så hade jag brutit – om inte så hade jag slitits itu av att medla mellan de två.

  14. Ä, de skulle ju inte behöva träffas ens om det så vore. Han har eget boende och hon också! Och de fick väl ta ansvar själva för att undvika varann. Om nån av dem skulle missunnat dig glädjen av att ha den andra/andre i ditt liv – vad skulle det säga om den?
    Men nu är det ju så väl att Sara ”hittade” Janne åt dig vill jag minnas!
    :-)
    Kram!

Kommentarer inaktiverade.