Längtan

stugan

Jag längtar till stugan, Janne, dotra min och barnbarnen.

Ja, jag längtar lite efter Oskar också och våra diskussioner om hans företag och målen han sätter. Jag längtar efter brasan i kaminen och det småländska mörkret som drar in när solen gått ner. En massa längtan. Fast just nu är jag på jobbet. Det är inte mycket ledigt jag har när jag är i Bromölla. Jag har jobbat och städat åt mina föräldrar, men faktiskt var jag ledig i två hela dagar i förra veckan och det gillade jag. Det var liksom underbart att tvätta, städa och fixa för att sedan njuta av det hela istället för att störta iväg till jobbet, till mina föräldrar eller stugan.

Sara fyller 35 på lördag.

Jag har ordnat med en massa spännande paket till henne, hon får det hon önskar sig och lite till. Barnen får också lite små presenter. Igår ringde Walle och för att fråga om han fick ta sina sparpengar att köpa vaktlar för – alltså hönsfåglar (?). Det är klart att han får, jag har svårt att höra vad han säger på telefon men det är säkert något projekt som går ut på att tjäna pengar.

Tyvärr kan jag inte åka till Småland när Sara fyller år.

Hon är lite ledsen över att ingen av hennes närmaste dyker upp. Jag har bönat och bett mina kollegor, de som inte redan jobbar, att byta. Jag har erbjudit mig att ta två av deras pass om jag bara kan komma ifrån på lördag – men ingen har ens bemödat sig om att svara. Nåja, det kommer väl en tid när jag kan göra detsamma tillbaka.

Det är sällan jag är hämnd-lysten, det lägger sig förhoppningsvis. Inget som är fint i alla fall.

Fast nu ska jag fixa lite te.

Kärlek!

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Längtan

  1. Ewa Palmqvist skriver:

    Hej!
    Jag läser ofta din blogg men kommenterar inte för att jag tänker att mina tankar inte är så intressanta men nu blir jag så ilsken så nu måste jag bara. Nej, hämndkänsla är inget som känns bra men det är väl konstigt som sjutton att det alltid bara skall ställas upp från ett håll. Du ställer alltid upp och ordnar så att andra kan få ledigt när dom behöver och sedan kan ingen av dina kollegor kan ställa upp på dig när du för en enda gångs skull skulle behöva lite hjälp. Ynkligt…

  2. Alesi skriver:

    Hoppas så att du ändå, på nåt förunderligt vis, kunde komma iväg till dotra

  3. eva skriver:

    Ewa: Tack. Jag känner mig fortfarande ilsken för det som hände, de kunde i alla fall ha skickat ett svar på mina två mail – det första där jag ville byta och det andra där jag kunde ta två pass mot ett för mig. Och du…Söta Fina Du…dina tankar är intressanta!

    Alesi: Ja, det gjorde jag. Det var på håret. Klockan 14 fick jag veta att jag kunde ta tåget vid 15. En kvinna (vi är bara två kvinnor på skiftet) hade jobbat natten och kom in för att ta de timmar som min vabbande kollega skulle jobbat. Ojoj.

  4. Bonita skriver:

    Sånt där gör mig rasande.. vill du inte hjälpa så säg det då. Ljug om orsaken om du tycker det behövs, men svara iaf. Uselt.
    Glad att du lyckades komma iväg iaf.
    kram!

  5. eva skriver:

    Bonita: Exakt. I alla fall ett litet mail om ”vi ska fira min svärmor” eller något sådant. Vita lögner är tillåtna ibland. Det är nog just det där med en total tystnad.

    Chefen har en svaghet, familjen. När jag sa att jag ville fira Sara (som jag inte gjort på några år för jag har jobbat och hon har firat på andra dagar än när jag varit i Småland) gav hon mig ledigt.

    Kram, världens sötaste Bonita!

Kommentarer inaktiverade.