Tillsammans

helmer

Jag kan ibland känna att jag och Janne glider ifrån varandra.

För att hitta tillbaka igen när vi gör något gemensamt. Han skulle nog kunna komma hit innan läggdags och sova över och sedan var nöjd med det, medan det för mig är viktigt att göra något tillsammans. Det behöver inte vara mycket mer än en promenad på kvällen.

Att äta kvällsmat tillsammans är en sådan grej.

Då gör vi något ihop, sitter och småpratar och är en familj. Det har inte blivit så mycket av den varan den här gången. Jag bjöd på mat första kvällen och några kvällar till, men sedan var det slut på det och jag tror – trist men sant – att han tycker det är bäst så. Lite ledsamt för mig för jag vet att det är viktigt att ha en bra vardag ihop.

I går gick vi en kvällspromenad.

Sedan åt vi lite natta-mat och småpratade en stund. Han tittade på tv och jag strök mina tyger. Det är ett fint liv. För Sara och Oskar som har småbarn är det viktigt att få en bra vardag och Sara var mycket klok när hon sa ”ibland är det bara det som allt handlar om” för att sedan bli på något sätt nyförälskade igen.

Jag drömde om en våldsam förälskelse.

En alldeles fantastisk sådan. Jag var så lycklig och glad och kärleken flödade till den här mannen i min dröm. Jag har ingen aning om vem det var för jag minns inte, men det var ingen jag känner och det var tyvärr inte Janne. Tur att det var en dröm.

Idag är jag tillbaka i Bromölla.

Det är jobb hela helgen och inte mig emot, jag är supernöjd med mina effektiva dagar i stugan. Planerna i Bromölla är lite mer vaga, men jag tänkte försöka sy ett docktäcke för jag har lagat Saras gamla docksäng som mamma köpte på loppis. Istället för att göra ett riktigt stort tänkte jag prova en ny teknik, det känns himla kul må jag säga. Att sy en lagom stor väska till mig själv är också ett mål. Vad som sedan blir av är en annan sak.

På tisdag är jag ledig men då blir det städa till mina föräldrar.

Nåja. Nu ska jag fundera lite på hur jag ska göra med resten av kvällen. Jag har tid över! Weeee!

Kärlek!

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.