Kossor

Lugn

Jag har ju skrivit att jag erövrar området runt stugan stig för stig.

Det är något jag gillar. Jag tar Lady och kopplar henne, går efter kartan ibland och ibland inte. I förra veckan skulle jag gå till Irma, Jannes mamma, för hon hade bjudit på lunch. Det är åtta kilometer dit och jag tyckte jag började i tid (även om jag går långsamt). Två timmar satte jag till mitt förfogande och då tänkte jag att jag skulle hinna dit och pusta ut innan maten.

Jag gick.

Vackert väder, perfekt för en promenad med ljumna vindar, lite moln och lite sol. Fina stigar och så kom jag ut på gärdet där jag skulle gå tvärsöver, utan någon stig att följa, för att sedan fortsätta på nästa stig. Jag hittade en spång som gick över bäcken, som fanns utsatt på kartan, för att upptäcka det där typiska när massor av kor har trampat runt i leran. Jag kopplade loss Lady för att hon inte skulle dra omkull mig när jag hoppade på tuvorna för att inte gå ner mig i leran totalt.

När jag var över spången var Lady tio meter före mig.

Hon stod uppe på en liten backe och tittade på mig, hon har jämt koll på var jag är. Jag kallade in henne och kopplade henne. Då upptäckte jag kossorna. ”Gode Gud, låt dem vara på andra sidan staketet”, tänkte jag. Det var de inte. Jag låtsades som inget och satte näsan i vädret och gick snabbt vidare. Men..kossorna efter. Det var kvigor. Köttdjur. Stora som hus. De kom efter och omringade mig – nästan i alla fall. Lady sänkte huvudet, som det anstår en border collie, och skällde ut djuren. Jag drog henne snabbt uppför en backe och var livrädd.

När jag fick syn på ett stengärde.

Ja, då for jag upp på det i full karriär. Gärdet avgränsade inte hagen men de hade fått gå runt gärdet om de skulle följa efter. Jag for ner för det höga gärdet, sprang fram till ett staket, kastade ryggan över taggtråden. puttade Lady under och så kastade jag mig på marken och rullade under som värsta elitsoldaten. Det tog en bra stund innan jag lugnat ner mig. Dessutom kom jag illaluktande till middagen och Janne fick hämta mig för jag hann inte i tid. Tur att jag har en snäll svärmor och svärfar.

Det var en upplevelse som jag sent kommer att glömma.

Kärlek!

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.