Sista helgen

barnen

I torsdags promenerade jag till Haraldstorp.

Även om jag tog fel väg, där jag egentligen var som mest säkrast, gick det hur lätt och bra som helst. Den vägen ska jag gå igen, fast nästa gång ska det blir rätt! Helmer följde med mig hem och sov över, han är en mysig kille som är lika seg på morgonen som jag. Känner mig så väl igen det i mig själv, det att jag knappt orkar öppna munnen eller ögonen.

I fredags hämtade Oskar honom vid lunch och då kopplade jag Lady och gick Ekoslingan för att plocka lite färska blåbär till kvällens middag, de skulle toppa blåbärs-glasstårtan. Jag gick den stigen jag inte lyckades hitta förra gången och den är gången gick jag tillbaka, hittade inget som kunde ses som stig jag missat och till slut var det bara ett alternativ kvar – det som mest såg ut som en skog av sly. Det var rätt!

På kvällen kom Janne med sin son och sonens sambo.

Vi har inte haft så mycket kontakt, jag kan inte säga att jag känner de två. Men jag ansträngde mig och det gick bra i mina ögon. Jag hade köpt fjärilskotletter som jag marinerade, gjorde en sallad på bland annat det jag plockade upp ur mitt eget land (polkabetor och gulbetor), gjorde en god dressing och till det körde vi igång min Airfryer. Vi avslutade med att äta blåbärs-glasstårtan innan vi gick in till en brasa som Janne startat upp.

Min fina Janne.

Efter tre år är jag fortfarande så himla kär i honom, eller mer rätt så har jag blivit allt mer kär och förälskad i honom. Till att början med ville jag inte riktigt, han inkräktade på min frihet och jag älskade mitt singelliv. Tur att han var så envis.

Nåja.

De knatade hemåt innan midnatt och jag sov här med Lady mol allena.

Efter frukosten i går kopplade jag Lady och så gick vi väldigt enkelt – nämligen promenaden som heter Hälsoslingan och som Bodafors kommun har ordnat. Lätta vägar att gå och inget man kan gå vilse på (fast jag gjorde det förstås första gången jag gick den på egen hand…). Janne ringde mig när jag var ute och så hade vi en dejt vid Ekomuseéet, han var ju ute med Krut så det passade bra.

Efter det kom båda barnbarnen.

Jag hade erbjudit Sara och Oskar en övernattning för barnen så att de kunde få en dag och natt tillsammans. Jag har gjort det tidigare och jag vet och kan se på Sara hur hon uppskattar det. Jag gör det inte för barnens skull för de två tillsammans är mer än vad jag egentligen orkar med om de ska övernatta.

Det gick åt skogen.

Jag tror det beror på att Helmer somnade på sen eftermiddag och sedan vaknade. Han var jättepigg och sedan började bråken. Helmer ville leka med den tågbana som Walle hade gjort och lyckades ta sönder den, Walle blev ledsen och skulle slå Helmer. Helmer i sin tur hade tittat på Bamse till och från under dagen och när Walle ville titta på Pokemon-filmen blev Helmer sur. Ja, så pågick det hela kvällen. Vid läggdags (eller nästan mitt i natten) skulle jag läsa sagor. Det gör jag gärna. Men en av pojkarna ville att jag skulle starta med hans val av bok och den andre tvärtom. De kunde inte bestämma sig för var de skulle sova och Helmer var så uppe i varv att han mest hoppade upp och ner från sängen och i sängen.

Till slut röt jag ifrån till Helmer.

Varvid Walle blev jätteledsen och grät efter mamma och Helmer stämde in och ville åka hem. Jag fick alltså ringa Sara som tack och lov var nykter, för det hade inte förvånat mig om de hade delat en flaska vin. Så jag klädde på dem ovanpå pyjamaserna, samlade ihop kläderna, stoppade deras godis i påsar och så stod vi ute på min fina trapp och väntade på att bilen skulle dyka upp.

De slutade gråta när jag ringde efter Sara.

Men när de hade gått så grät jag. Fy vilken trist natt och vilken trist morgon just nu. Jag känner mig som en riktigt misslyckad mormor och värre är att jag ska vara barnvakt en helt i september (och har erbjudit mig själv eftersom Sara och Oskar ska på bröllop) – jag bävar för det. Om Janne är med så fungerar det fint, han är som en klippa och så är vi två om det. Men något säger mig att han är upptagen den helgen för barnen hans fyller år eller något sådant.

Strax ska jag sätta mig ner och läsa.

Försöka koppla av och kanske bena ut vad det var som gick fel i går kväll. Varför kan barnen inte bara vara vänner, njuta av alla prylar de har, leka och läsa, tjoa och vara glada. Efter helgen i september tänker jag att jag aldrig ensam mer kan ha dem, det fungerar inte. Jag slits i sönder av deras bråk och skrik.

Nu till boken!

Kärlek!

PS Det jag har skrivit får man förstås inte skriva om (tycker en del människor som inte kan tänka sig berätta om misslyckanden). Men varför ska jag skämmas? Jag misslyckades. Punkt och slut. Det kanske finns de som gottar sig i det som hände, själv är jag mest ledsen.

Det här inlägget postades i Mina barnbarn, Sara, Wallebo. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Sista helgen

  1. Bonita skriver:

    Åh vännen.. ♡♡♡

  2. Louise skriver:

    Du gjorde ditt bæsta! Kramar!

  3. Tintomara skriver:

    Det hör ju till att syskon bråkar, men du har ju inte varit van vid det eftersom Sara är enda barnet! Det var inte fel att markera som du gjorde. Nästa gång får du tala med dem direkt de kommer. Tala om att du blir ledsen när de bråkar och det beror på att du tycker om dem båda lika mycket. Om de bråkar om en sak tar du undan den. De får leka med något annat. Prova att singla slant eller något ditåt om vilken bok ni ska ta först och gör det till en rolig lek. Eller så blir det ingen läsning om de inte kommer överens om vilken bok. Du är en jättebra mormor, bli lite mer bestämd bara! Du har inte misslyckats! Det är jättevanligt att ungar börjar gråta och vill hem, det har hänt mig också! Kram!

  4. Tintomara skriver:

    Och vad är det för nys att det finns folk som gottar sig? Vilka då folk? Det inbillar du dig bara, det kan jag slå vad om. Och skulle det finnas så är de så dumma att det är synd om dem. Basta!

  5. alesi skriver:

    Klart man får skriva om ”misslyckanden”! Det är strongt. Tror bara att vi inte är så duktiga på det, (att berätta alltså) ingen lyckas alltid.
    Två barnbarn samtidigt är hur jobbigt som helst, även om de är underbara och inte bråkar med varann.
    Tycker det känns som att man hela tiden får ligga steget före…. och ana sig till vad som kan hända :) PUH – kan få vem som helst att gå ner för räkning.
    Torka tårarna och fortsätt vara den fantastiska mormor som jag tror du är!
    Varm kram

  6. S-u skriver:

    Kära Eva! Jag har också misslyckats, just som du, när jag har haft mina barnbarn hos mig. Alla syskon bråkar med varandra. Dina barnbarn är så stora nu att du kan tala om för dem – stillsamt o fint – hur du vill ha det, när de båda är hos dig. F ö tycker jag du är en en underbar mormor till dem. Du gör så mycket för dem och ger dem så många presenter, jag tror att de är bortskämda, de är så vana att allting skall ”gå på räls” när de är hos sin mormor. Kram från S-u

  7. Sparkling skriver:

    Mina barnbarn (8 och 5) gör exakt likadant. Ska leka med samma saker fast på olika sätt, och så blir det bråk. Ska sitta på exakt samma plats, och så blir det bråk. Ska inte se samma film och så blir det bråk. Ska puttas och knuffas på skoj och sen är det någon som puttar för hårt, och så blir det bråk. Kort sagt, det går att bråka om ALLT. Ibland ryter vi ifrån och då blir de sura eller ledsna – men då får de bli det, och sen försöker vi resonera om det. Blir väl inte alltid hellyckat det heller, men allting kan ju inte vara perfekt heller. Försöker intala mig att det är bättre att de visar vad de känner än att de ska sitta välkammade och finklädda och knappt våga andas, som jag och mina syskon gjorde när vi var små och hälsade på äldre släktingar – det känns ju inte heller som ett sunt eller önskvärt alternativ. Och jag blir också HELT SLUT av barnpassning så du är absolut inte ensam! Kram.

  8. eva skriver:

    Tinto: Jag vet inte vad som hände, men det var flera små saker som hängde i varandra. Jag var mosig i skallen och kunde inte tänka klart (av allt skrik). Singla slant är vettigt och likaså har jag själv tänkt på att de får bestämma två böcker tillsammans och så får de själva komma överens om vilken som ska läsas först – innan dess läser jag inte. Fast…faen trot att det fungerar.

    Bonita: Det var inte roligt, jag bröt ihop totalt när de hämtat barnen. Usch och fy så värdelös jag kände mig.

    Louise: Jag försökte i alla fall! Tack.

    Alesi: Tack. Jag har torkat tårarna och enbart kommentarerna jag har fått har stärkt mig. Igår var jag lite orolig för helgen när jag ska vara barnvakt och Sara och Oskar ska på bröllop, men idag känns det ok igen.

    SU: Janne har samma teori som du, att jag skämmer bort dem och att jag gör allt för dem. Kanske är det rätt. Jag måste styra upp det lite grann. Tack för supporten, det värmde så gott att läsa dina ord.

    Sparkling: Exakt så är det. Precis. Småknuffar som blir för hårda, gråt och beskyllningar. Milda makter vilket jobb det är att passa båda samtidigt. Kram och du…kul att höra av dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>