Köksdelen

bild eat

Igår hade jag en jättskön och rolig förmiddag.

Jag tog Lady i kopplet och gick bakom fabrikerna (tidigare var Bodafors en riktigt stor snickerimetropol). Där gick jag till ett ställe som jag har spanat in och därifrån tog jag ut kompassriktning genom skogen till mitt mål, som var en grusväg en kilometer bort. Eftersom det tillhör regeln att jag tappar bort mig trodde jag nog att det skulle ske igen.

Dock tappade jag bort min karta och Lady.

Hundar får inte vara lösa förrän den 22 augusti (tror jag), men Lady har aldrig gått mer än någon meter ifrån mig och hon kommer alltid när hon ser att jag gör inkallnings-gesten (hon hör nästan inget) eller om jag blåser i visselpipan jag har köpt för ändamålet. Hur som haver tog jag alltså ut riktningen och så travade jag iväg.

De shorts jag har fått av Janne, hans gamla, älskar jag. I kombination med mina väl ingångna vandrarkängor kände jag mig som en riktig friskus.

Jag travade på genom hallonsnår och försökte så gott jag kunde att ta sikte på något långt bort. Men…att se ett träd bland andra träd är inte svårt om man står still, men sedan rör man på sig och det där trädet försvinner bland alla andra likadana tallar. Eftersom det var besvärlig terräng med tanke på hund och koppel släppte jag lös Lady och i min koncentration glömde jag bort att titta efter henne.

När jag gått en stund insåg jag att kartan var borta och Lady också.

Kartan låg i ett plastfodral och var väl nött. Tejpad och älskad skulle jag också kunna säga. Den hade jag i handen och kvar var bara fodralet. Janne brukar säga ”Lady hittar dig”, men jag var så orolig att jag vände tillbaka för att leta efter henne. Helt plötsligt stod hon där i en glänta och tittade på mig. Vilken lättnad! Sedan tog jag kompassen och drog iväg mot målet en andra gång.

Jag kom rätt!

Dock en tjugo meter fel. Nästa gång ska det bli rätt, tro mig!

På kvällen kom Sara med familj, jag bjöd Janne och dem på en trerätters middag. Fast jag hade två förrätter. En med rödbetor och getost och en med rostad blomkål och rostade kikärtor med fårost. Varmrätten var marinerade kotletter med min egen bearnaisesås och pommes gjorda i airfryern. Sara sa ”det tar minst en halvtimme” när jag diskuterade med Janne om när han skulle starta med köttet på grillen. Men med en Airfryer tar det 17 minuter för ett kilo pommes av det tunnare slaget.

Till efterrätt gjorde jag något nytt för mig.

En mandelkorg fylld med glass och dekorerad med blåbär och hallon. Det var gott, förutom att det blev lite fel eftersom jag gjorde det för första gången. Hur många gånger misslyckas jag med att göra saker rätt första gången? Så gott som alltid! Trist men sant, men det slår inte ner mig en vanlig dag. Jag lyckades få till fem korgar i olika former. Det hade gått bra om jag inte hade av misstag satt på en av plattorna på spisen, ovanpå satte jag plåten med de färdiggräddade mandel-blivande-korgarna. Istället för att stabiliserar sig var de alldeles klistriga och rinniga. Synd. Men jag vet i alla fall vad som gick fel och jag ska göra om dem för det var gott som tusan.

Det var stressig igår.

Jag försökte tänka ut en lösning på problemet med en sak vi diskuterade igår. Janne körde på med ”ska du följa med till Nässjö i morgon” och när jag bad om att få fundera så gick det bara tio minuter innan han frågade igen och Sara undrade vad jag tänkte på och ungarna ska vi inte prata om – de förde liv utav bara tusan. Jag vet inte vad som har hänt, men de stressar varandra och det blir ett inferno av oljud och skrik.

Det var en klump i magen när jag skulle sova.

Det är med nöd och näppe jag kan närma mig Janne. Tursamt förstår han och vänder ryggen till och börjar snarka medan jag kan läsa och sedan, när jag släckt, kan krypa intill honom och krama om honom. Fast hans ben börjar rycka om jag ligger sådär för länge, han vill sova i fred!

Nu ska jag läsa lite, städa lite och plantera en pelargonia som gått sönder.

Kärlek!

PS Egentligen skulle jag ju skriva om mitt kök i stugan, men det får bli en annan gång.

Det här inlägget postades i Promenader, Wallebo. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Köksdelen

  1. Tintomara skriver:

    Det var allt en himla tur att Sara träffade en smålänning! Hur kom det sig förresten?

  2. Tintomara skriver:

    Men hade ni inte orientering på idrotten i skolan? Det hade vi. Fast det kanske inte fanns så mycket skog att springa i förresten, Skåne är väl mest sädesfält… jag växte upp i Laxå, massor av skog överallt.

  3. eva skriver:

    Tinto: Oskars syster bodde inte långt från Kristianstad. Han åkte till Kristianstadsdagarna och där mötte han Sara som var ute och festade med sina vänner. På den vägen är det. Visst är det tur att det blev så och att det gjorde att jag både fick barnbarn, man och stuga!

    Orientering. Jag fattade inget då. Varför vet jag inte. Ofta behöver jag öva flera gånger för att få rätsida på saker och ting, så är det med kompassen också. Det är liksom att det tränger in i hjärnan långsamt. Det fanns inte mycket skog att springa i och jag har t.ex. pratat med min bror som liksom jag i efterhand har tänkt att vi kunde cykla till skolan genom skogen istället för att åka skolbuss som tog en timme! Att cykla tre kilometer var inget som uppmuntrades, det var en lite smått konstig tid att växa upp i. Föräldrarna rökte och vart man än skulle var det bilen som gällde.

Kommentarer inaktiverade.