Mot Bromölla

tillwalle

Igår kom Janne med förslaget att vi skulle städa i gårkväll.

Jag brukar få hjälp av honom när jag ber om det och han städar noggrant. Istället för på morgonen, efter frukost, blev det på kvällen. Mycket märkligt så stank det hund när vi var klara. Fy vad jag avskyr det. Vill vara tillsammans med Janne och gillar verkligen hans hundar, men då och då känner jag hur det verkligen är en stank av hund som inte alls är något kul.

Vi var i alla fall på svampjakt igen.

Jag funderade över varför min känsla av ”underbart” skiljer sig från när jag är med Janne i skogen. Det är för att han travar på och jag hinner inte njuta för fem öre av själva skogen, blicken av björnmossa fylld av dagg, de goda bären och annat som fina grenar, för jag har fullt upp med att försöka hinna med honom. Det var därför jag kände, till min stora förvåning, det underbara i att ge mig ut i skogen när jag gick med kompass för några dagar sedan. Det var helt enkelt i min egen takt.

Fast det handlar om att kompromissa.

Om jag inte hade följt med Janne till skogen hade jag inte hittat alla dessa svampar. Jag kommer ju hit igen om en vecka och jag har tre ostyckade dagar och jag ska ta en av dem till att gå till skogen där vi hittade svamp och ska jag försöka orientera mig på något sätt och njuta av mitt sätt att gå i skogen och kanske hitta mer svamp.

Det hade varit underbart.

Fast nu ska jag stuva ner mina prylar och ge mig iväg till tåget som går strax efter nio. Jag är i Bromölla strax efter lunch och kan njuta av lugnet där. Ja, jag längtar! Tänk att ha två sorters liv som jag har. Det är lyx i allra högsta grad. Vi har pratat igen om våra framtidsplaner och om att flytta ihop. Jag gillar att planera, inte helt och hållet, men att ha planer ihop tror jag är viktigt – lika viktigt som att kompromissa.

Kärlek!

Det här inlägget postades i Promenader, Wallebo. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Mot Bromölla

  1. Alex skriver:

    Det är lite som när jag och Micke är ute och cyklar. Han susar förbi mig i en väldig fart och ofta får han vänta in mig. Då hinner jag inte njuta av cykelturen, utan måste skynda mig för jag vet att han väntar där någonstans. Då föredrar jag oftast mina ensamturer. Då är det jag som bestämmer. Så jag förstår dig precis.

  2. eva skriver:

    Alex: Jag tänkte nog när jag drog genom hallonsnår och taskig terräng på egen hand att ”vad härligt det är” och sedan när jag var ute med Janne dagen efter var det inte alls lika skön naturkänsla. Dagen därpå var vi ute igen och då kom jag på att jag har fullt upp att hänga med honom och jag mest måste titta var jag sätter fötterna och det är så jäkla trist.

    Nästa gång tänkte jag gå själv. Jag älskar att gå. Stadiga vandrarkängor, karta, rygga och så ut i spenaten!

Kommentarer inaktiverade.