Bilder

Mitt kök i morgonsol

Mitt kök i morgonsol

Av någon anledning vill inte min, fullt lagliga, Photoshop fungera.

Jag tänkte installera om den men jag har cd-apparaten i Småland. Suck. Det händer ofta att jag ska något och så finns det i stugan eller tvärtom. Bilderna blir lite därefter. Igår slutade jag vid 15 och åkte till frissan, där plattas det jämt. Att frissorna numera ska vara så förtjust i att platta – allt ska vara platt, platt och platt, så känns det. Något jag älskar är att köpa med min en flaska eller burk för det som finns hos frissan dofter så himla gott.

Jag blev i alla fall av med mina långa slitna hårstrån.

Underbart är bra förnamnet. Jag kunde knappt gå till jobbet innan håret var som en risbuske. Efter besöket hos frissan köpte jag en superfin hjälm, det skrev jag om i förra inlägget och sedan gick jag en promenad. På mitt jobb sitter vi i en stol hela dagar. I över nio timmar per pass, i en stol, där vi möjligen hämtar en kopp kaffe eller går på toaletten. Jag gick långsamt upp i vikt. Något eller ett halvt kilo per år, det är inte mycket – men efter många år så blir det många kilo.

Det var inget jag tänkte på.

Jag anser att vikten inte har någon betydelse för en människas charm, älsklighet eller ”det”. Nog såg jag att mamma oförskämt tittade på mig upp och ner när jag var där och städade, men eftersom hon är gammal sa jag inget. Annars kan jag nog dräpa både en och två med något ord. Varje sommar i stugan har jag minskat några kilo, det beror antagligen på att jag har haft mycket att göra och ett rörligare liv till skillnad mot när jag är i lägenheten.

Förra sommaren bestämde jag mig för att hålla vikten när jag var tillbaka efter semestern.

Jag vägrar svälta mig, jag tror inte på dieter. Inte alls. Det är sällsynt att det håller att gå ner i vikt på det sättet. Istället började jag gå. ”Det har gått dig på huvudet”, sa mamma. Åh…ibland blir jag tokig på hennes kommentarer. ”När ska du sluta med de där dumheterna” och andra kommentarer fick jag höra från henne, de gör mig så jävla förbannad så jag kokar, men det är min mamma så jag håller käften.

Så jag gick och gick.

Det är ett behagligt sätt att röra sig på. I min egen takt. Med Pokemon. Till slut hade jag gått ner tjugo kilo och ingen sa något alls, tvärtom så var det en kille på jobbet som gått ner femton kilo och han fick många kommentarer – när jag sa ”jag har också gått ner i vikt” tittade folk på mig som om jag svamlade. Nåja. I våras fick jag för mig att köpa ett par jeans och eftersom jag haft samma klänningar hela tiden fram till dess hade väl inget sett min viktnedgång.

Men vilket liv det blev!

Nu har jag hållit min vikt sedan januari. Det är förbjudet att säga kommentarer till någon som bär på extra kilo, det är oförskämt tycker jag. Vad faen har folk med att göra vad man väger? Men det är också på samma sätt åt andra hållet. Senast i veckan, när jag rusade ner för att köpa mjölk efter ett nattpass, mötte jag en bekant som sa ”nu får du inte gå ner mer i vikt”. Jag har inte minskat ett gram sedan i januari. Det är bara min ståndpunkt att man är trevlig som gör att jag håller käften.

För att inte tala om mammas kommentarer.

”När ska du sluta med de dumheterna att ut och gå”, kan hon undra. Plus massor av andra kommentarer. När jag en gång sa till henne ”jag har aldrig varit överviktig” kommenterade hon ”det tyckte jag men jag sa inget”. Näha…du sa just det just nu. Så….ge faen i att kommentera min vikt för snart åker högernäven fram, i knutet skick, för kommentarerna om min kropp.

Jag väger lika mycket nu som när jag flyttade till Bromölla.

När jag bodde i Kristianstad tränade jag, den chansen till ”drop-in” finns inte i Bromölla. Därför gick jag upp i vikt i kombination med mitt jobb. Var och en får väga vad de vill, vikten har inget med charm eller personlighet att göra.

Du har ingen rätt att kommentera någon annans vikt.

Nu talar jag förstås om hälsosamma vikter. Och om en vikt är ohälsosam? Tror du att det är någon som inte är medveten om att de är överviktiga eller underviktiga? Det tror inte jag – så varför kommentera det över huvud taget? Ingen har med din eller min vikt att göra.

Punkt slut.

Jaja…nu ska jag dricka en kopp kaffe. Det var meningen att jag skulle skriva om något helt annat. Haha!

Kärlek!

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.