I en zon

1projekt

11projekt

111projekt

Jag vill verkligen lära mig snickra.

Det finns många saker jag vill göra i trä. Förra sommaren kollade jag på Youtube och lärde mig hur man sätter ihop två plankor med träpluggar. Det var vansinnigt kul! Efter det gjorde jag ett litet skåp att hänga på väggen, det ville Sara ha. Jag övade mig på mina gamla knutbrädor.

Igår pratade jag och Anki om det här med att sluta på jobbet.

Fördelarna med själva arbetet är att vi slipper från den oro som finns och har funnits till och från i flera år. En annan fördel är att vi får tid. Anki är engagerad i en förening och har bland annat kurser i att stöpa ljus samt massor av annat också i samband med detta. Vi kom att tala om julen, tänk bara att kunna förbereda i lugn och ro istället för att slänga upp juldekorationerna och köpa maten i en fullknökad Ica-butik. Tänk det!

Igår anmälde jag mig till jägarexamen.

Det känns roligt. Jag tror att naturen kommer att betyda allt mer för mig, att vara rädd om naturen och leva på det bästa sättet när det gäller att källsortera och förbruka. Det tror jag blir viktigt. Något som kommer att vara svårt de första månaderna är nog att ta det lugnt, att få bort känslan ”skynda dig för snart är tiden slut”. Den sortens stress. Att tillåta mig att gå en sväng med Lady varje dag utan att känna ”du får inte gå för långt för det tar tid och du måste hem och göra X och Y”.

Jag hoppas de snälla krafterna är med mig.

Att det jag har valt blir bra. Det känns som om jag har gått genom ett hav av människor som stormat emot mig med sina åsikter om detta. De flesta har sagt ”ta erbjudandet”, men det är lätt att säga när man är två om ekonomin och att betala räkningarna. Jag kan bli rätt förbannad på det! Grabbar som, just nu, sitter säkert och är tuffa i käften och vräker av sig som om det var det lättaste någonsin att få nytt jobb. Jag är ganska säker på att mer än hälften av dem skulle skita ner sig om de stod utan arbete.

Det finns en rädsla hos mig.

Om att andra ska tro att arbetsgivaren inte vill ha mig. Så är det alltså inte. Jag hade kunnat tacka nej, fortsatt mitt arbete och så hade någon av de som kommit in i gruppen senast fått gå. Nåja. Egentligen ville jag skriva om min längtan att ta det lugnt. Att ta det lugnt och skita i att någon tycker jag inte gör något alls.

Hur som haver, jag har tagit erbjudandet.

Jag kanske säljer lägenheten (är du intresserad så hör av dig), jag ska ändra min adress till den i Småland, jag ska försöka lära mig att ta det lugnt (hur ska det kännas när fyra veckor närmar sig sitt slut och jag fortsätter vara ledig?), jag ska försöka göra det som jag gillar.

Framför allt måste jag nog välja bort.

Åter till jägarexamen. Det som skrämmer mig där är skyttet. Jag tyckte det var roligt i början, men så kom Janne med än det ena och än det andra och det kändes bara obekvämt att stå och röra sig som han sa – jag hann inte ens se duvan innan jag hade ställt mig i position. Det gör mig gråtfärdig bara jag tänker på det. Samtidigt har han kloka åsikter, han är utbildad instruktör i skytte och han är en av de bästa skyttarna i sin åldersklass i länet.

Fast nu ska jag in i duschen.

Gå en promenad, laga mat, vila och sedan nattpass. Axlarna är uppe vid öronen just nu.

Åh…om jag bara kunde slappna av.

Kärlek!

Bilderna kommer från Pinterest.

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till I en zon

  1. Tintomara skriver:

    Snickra ville jag också göra. (Jag har fuskat som träslöjdslärare, det du!) så,jag anmälde mig tillmen kurs, men det visade sig vara sniderikurs i stället. Så nu kan jag snida. Lite. Väldigt lite. Men roligt var det!

  2. EvaP skriver:

    Tinto: Men…träslöjdslärare måste slå allt i din abetsbana!
    Jag tänkte varva ner lite, jag är ju i startgroparna men kanske borde ta det lite lugnare. Borde kanske väntat att anmäla mig till jägarexamen – den börjar i november och då jobbar jag fortfarande.

Kommentarer inaktiverade.