Vissen

En vissnad ros med snö på nacken

Jag känner mig hängig, vissen, övergiven.

På jobbet kämpar jag på, uppgifterna är inte svåra utan mest att min vanliga geist har försvunnit. Kanske inte så märkligt. Jag har svårt att sova och i natt gick jag upp vid efter midnatt och grät. Dödstrött på kvällen och så när jag ligger i sängen är det helt omöjligt att somna. Det är ok när jag är ledig dagen efter, men det är ledsamt ändå.

Antagligen har jag något virus i kroppen.

Kroppen värker, halsen smakar illa och huvudet bankar lätt. Omigen känns det som om att jag är ensam, men är inte alla människor det? I beslut som rör mig är jag ensam, att driva mitt liv framåt är ett ensamgöra. På min promenad i går ringde jag mamma, det brukar jag göra – både för att hon behöver någon att prata med men också för att jag kan prata med henne. Ibland, som igår, går det synnerligen bra. Hon kan erkänna att hon inte har mycket att säga om mitt beslut för hon vet inte hur hon ska råda.

Jag berättade att tankarna har malts ner till trädgården.

Men också att jag ibland funderar över att köpa en flak-cykel. Ni vet, som en flakmoped fast cykel. ”Då kan jag sätta Lady på flaket och hämta Walle i skolan och sedan sätta honom också på flaket och sedan trampar vi hemåt”, varvid både mamma och jag skrattade så vi låg dubbla. Det hade varit en syn. Det är inget jag vill lägga pengar på, däremot funderar jag mycket på växthus. Kan jag ge mig själv det i present som en sorts nystart på livet?

Eller ska jag vänta och samla på mig fönster och sedan bygga själv?

Jag skulle vilja bygga själv, jag skulle också vilja göra det själv om jag bara visste hur. Men jag ska ta reda på det och så kör jag väl igång till våren. ”Lugna dig”, kommer alla att säga. ”Lugna dig”, ibland blir jag så trött på de där orden. Just nu känns det som om jag är en häst i en startfålla, inlåst och kommer ingen vart utan bara väntar på framåt. ”Lugna dig!” Ska jag bara sätta mig ner på rumpan och glo för att jag inte får köra igång med t.ex ett växthus? ”Lugna dig”, avskyr jag att höra.

På jobbet har jag bett om ledigt.

Kanske borde jag ta flex och komp i pengar, men jag väljer att ta ledigt så att jag kan fira jul i stugan. Egentligen bad jag om ytterligare en vecka innan jag slutar för att kunna vara i Småland när barnen firar Lucia, fast det är kanske till att ta i? Det är svårt att få folk och jag tror nog att jag får avstå den där veckan och nöja mig med de två sista.

Idag är jag ledig.

Det är så sällan jag har lediga dagar i Bromölla att jag mest har gått omkring hela morgonen med tankarna ”vad ska jag göra innan jag börjar jobba” och då har jag tänkt på nattpasset. Fast jag har var ledig i gårkväll och ska vara ledig hela dagen idag. Hela dagen! Jag tänkte baka en äppelkaka till jobbet i morgon (jag jobbar över) och morots- och hallumibiffar. Sedan såg jag i receptet att det var pumpakräm och genast är jag tillbaka med tankar på trädgården och vad jag ska odla. Pumpa!

Nu till soffan och mina trädgårdstidningar som jag lånat på bibblan.

Kärlek!

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Vissen

  1. Tintomara skriver:

    Du kan vara med på alla framtida lussefiranden, tänk på det! Då gör det inget om du missat det här. Med två barn, fyra barnbarn och ett barnbarnsbarn har jag blivit rätt mätt på avslutningar, jul- och lussefiranden, öppet hus och allt sånt där. Men det törs jag ju inte låsas om!
    Det är fullmåne, många sover illa då.
    Du är inte mer ensam än nån annan. Dina föräldrar lever, du har barn och särbo. Sverige är världsledande i ensamhushåll. Det är bra att få ta egna beslut, man kan ju prata med andra innan, men besluten och dess konsekvenser är ens egna. -Du har ett väldigt driv, eller hur man ska säga, och jag beundrar det. Fast lagom är bäst, vet du väl? Livet är ingen tävling. Kram!

  2. eva skriver:

    Tinto: Tack för fina ord.

    Jag tänkte faktiskt det, att jag har många år framför mig med Lussefirande. Och jag tänkte också på fullmånen och om det kan påverka. Fast jag sover i och för sig illa nästan alltid här i Bromölla, men oftast gott i Småland.

    Kram!

  3. Bonita skriver:

    Ja, det är lätt för oss att säga att du ska lugna dig, men sanningen är ju att du känner dig själv ganska väl och vet bäst av alla om det är lugna dig du behöver göra eller om du ska köra på med dina tankar drömmar och mål.

    Se på vad du lyckats med hittills. Vilka är vi att säga vad du ska göra. Det är ju väldigt uppenbart att du är fullt kapabel att fatta beslut om ditt liv.

    Så. Gör det som är rätt för dig. När det är rätt för dig.

    kram

  4. camilla skriver:

    jag tänker att din reaktion (värken, det låga humöret, alla tankarna) kommer för att spänningarna släpper efter att beskedet du ville ha nu har landat? Var snäll mot dig och ta hand om dig. Heja dig ☺☺

    O h jag säger som övriga, lugna dig bara exakt så mycket som DU vill.

  5. eva skriver:

    Bonita: Jag förstår att det oftast är omtanke, det är med ”lugna dig”. Men jag tror kanske det mest pekar på hur den som säger det är i sinnet. En del kanske inte ens kan tänka sig att agera som jag och därför säger ”nej” och andra kanske försöker stoppa mig på grund av avundsjuka och missunnsamhet.

    Jag känner mig själv väl och jag drömmer och kan känna att jag har mycket idéer, tankar och önskar att jag hade någon som kunde puffa lite eller drömma med mig. Jag är väl medveten om att vissa saker inte går att genomföra, men jag kan ju få drömma.

    Bredvid stugan finns en obebyggd tomt, jag sa till min mamma att ”jag kanske ska köpa tomten och starta en handelsträdgård” och ”är det för sent att bli trädgårdsmästare”? Alltså, jag fattar ju själv att utbildningen till trädgårdsmästare är en dröm som jag inte lägger energi på – men jag kan i praktiken köpa tomten och jag kan i praktiken öppna en handelsträdgård. Men..jag är också tillräckligt gammal för att inse att jag måste begränsa mig och att en handelsträdgård kräver mer jobb än vad jag vill ge. Däremot hade jag tyckt det varit roligt i mina drömmar. Mamma hann inte ens höra mer än ”handelsträdgård” förrän hon sa ”nej”.

    När jag köpte min motorcykel visste jag att jag var tvungen att köpa först och berätta sedan annars skulle hon ta till det vanliga tricket att börja snyfta och gråta och så hade jag gett med mig.

    Janne är också lite åt det hållet, lik min mamma. När jag sa ”åh…sedan blir det valp” svarade han med ”det kan du vänta med”. Ja, jag kan vänta och jag ska vänta. Antagligen har jag sagt ”jag ska landa i ledigheten först, sedan bestämmer jag om lägenheten”. Men jag kan ju få drömma!

    Ibland känns det som om alla vill inget hellre mer än att ta ner och trampa ihjäl mina drömmar. Jag är 61 år och jag har ansvarat för mig själv sedan jag flyttade hemifrån vid 17 års ålder, att stampa och säga nej på det jag pratar om är ganska förnedrande.

    Därför tror jag inte att jag och Janne kommer att bli sambo, dels på grund av hans barn men kanske mest för att jag inte kan drömma och genomföra det jag vill för i ett samboskap måste man ju kompromissa och jag tror att det mest blir på hans villkor – jag orkar helt enkelt itne stå emot hans vilja.

    Camilla: Jag har tänkt detsamma. Jag tror som du, att spänningarna börjar släppa. I gårkväll började jag sticka på ett par strumpor, räknade och funderade på hur mönstret skulle vara – det tog bort lite av tankarna. Befinner mig just nu i ett sorts vakuum.

    Kärlek och kram!

  6. Bonita skriver:

    Vet du vad Eva. Det är klart du ska skaffa dig ett litet växthus. Jag tror absolut du göra nåt av handelsträdgårdsdrömmar. Prova. Min uppfattning om dig är att du kan klara det mesta du tar dig för. Du vågar. Du undersöker. Du sätter upp mål och du genomför. Funkar det inte så har du iaf provat. Jag tror på dig.

  7. eva skriver:

    Bonita: Tack för uppmuntran! Jag tvivlar på att jag startar en handelsträdgård, men jag tänker att gatan utanför mitt är ganska bred och jag skulle kunna sätta upp en skylt de dagar jag har plantor till salu och folk skulle kunna stanna till och handla. En skylt av typ Upp-och-nervänt V som jag ställde ute på trottoaren. Jag skulle kunna sälja ägg åt Sara och Oskar också. Just i dag känns det bra. Kram!
    PS Fler borde ha en Bonita i sin vänskapskrets som sa ”jag tror på dig!”.

Kommentarer inaktiverade.