Janne

Janne och barnen

Vi pratas inte vid speciellt ofta när jag är i Bromölla.

Igår ringde han och då hade vi inte hörts av på över en vecka. Det blir så ibland för jag jobbar skift och han jobbar vanliga tider. Dessutom påstår han att han inget har att säga och jag tycker mest att det blir lite krystat, faktiskt är det bara mamma som jag tycker om att prata med via telefon.

När vi inte hörs av känner jag mig förstås ensam.

Det ska förhoppnings vis bli roligt att ha en mer kontinuerlig kontakt när jag flyttar upp, det ska i alla fall bli intressant. Han pratade igår om älgjakt och ett eftersök som han och Oskar var ute på i lördagskväll. Jag tog upp frågan om pengar i mitt liv och så ville jag prata om det växthus jag planerar att köpa samt att jag överger mina föräldrar.

Janne sa då att jag kunde ta hans bil och åka ner.

Eller att vi åker båda två till Skåne. Det blir inte varje helg och inte ens varannan, men var tredje vecka skulle jag behöva ta mig ner för att städa till dem och hjälpa pappa med papper som är krångliga för honom. Det kändes genast lättare med Jannes ”du kan ta min bil och köra ner på helgerna”. Han har en underbar röst och så kommer jag på hur fin han är. Snart har jag rekord i att vara tillsammans, jag tro att tidigare förhållande har varat som längst i lite mer än tre år. Jag är inte någon kvinna som behöver ha en man vid min sida, Janne har fått kämpa ordentligt.

Han är guld värd.

Oförsiktig med sina ord. Mycket oförsiktig. Jag ser till exempel på honom med ögon som bara se en snygg och lång man, bredaxlad, doftar gott och som är händig. Hans oförsiktiga ord säger ”inte någon fotomodell”, vilket jag vet och kan acceptera – fast jag hade ju helst velat höra att han tycker jag är fin. Det är sådant som kan göra ont. Han kritiserar gärna Oskar och Sara men aldrig sina egna barn, det gör också ont. Ibland försöker jag ge igen genom att säga ord som inte är snälla för att han ska förstå. Jag tror att om det inte fungerar mellan oss framöver så handlar det om hans ord som kan göra så himla ont.

Jag tycker att man alltid måste se på sig själv – i alla fall för det mesta.

För att se hur man själv är innan man kritiserar andra. Däremot är jag säker på att Janne vill mitt bästa.

Fast nu ska jag in i duschen, jobbet väntar. Och trött är jag men skickar ut kärlek och växthus till alla!

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.