Fram- och tillbaka

sticka

Jag avskyr dagar som igår.

Klockan nio gick tåget från Bodafors, vid tretton var jag i Bromölla, klockan femton skrev jag under säljkontraktet för lägenheten, klockan sexton gick tåget tillbaka till stugan och där var jag strax innan tjugo. En hel dag för tre signaturer.

Lägenheten är såld.

Det blev ett pris som jag är nöjd med – ja, till och med mer än nöjd med. Nu är jag ännu ett steg närmare att säga ”hem” om huset i Småland. Janne hämtade mig vid stationen, självklart jätteskönt men helt onödigt. Jag har ju släpat halva bohag på tåget och till stugan medan jag igår bara hade en ryggsäck. På tåget stickade jag och eftersom det var banarbete var det sträckor med ersättningsbuss. På söndagarna går tågen ovanpå allt mycket sällan av förklarliga själ.

Nåja, det fungerade utmärkt.

Jag tog med mig garnet och stickorna och satt och stickade mest hela tiden. Först kände jag mig lite generad, men det gick fint. I många år har jag drömt om stickade tröjor med mönster, raggsockor med mönster och stickat över huvud taget. Det har inte fungerat. Fast nu har jag lyckats! Det började med att Fredrikapavinden.se körde igång en stickskola och där man fick tips om garn. Som jag stickade! Det var avkopplande i allt detta med att slut jobba och flytta till Småland för gott.

Även om jag har både Janne, Sara och Oskar som hejar på mig är jag ändå i slutändan ensam om besluten.

Då är det skönt att vila hjärnan med att stick eller promenera. Och just nu vill jag bara sticka. Idag ska jag förutom att sitta en stund med stickorna ut och gå en sväng. Det har inte hänt på över ett år att jag inte varit ute och rört på mig så här många dagar i sträck, men det har varit barnpassning och annat som kommit i vägen.

Under tidig eftermiddag ska jag hämta Walle och Nikita.

Vi ska julpyssla och så ska jag bjuda på mat i kväll. Hela gänget samlat för första gången efter att lägenheten blivit såld. ”Vad ska du göra med pengarna”, undrade någon. Sara och Oskar ska få – ja, Sara ska ju ändå ha pengarna i slutänden och därför kan hon gärna få lite redan nu. Förutom det ska jag handla Fjällrävens varma jacka och byxor samt ett fint underställ. Det är vad jag behöver. Utöver det önskar jag mig inget och har inte den minsta lust att sätta sprätt på pengarna.

Förutom att lägenheten har blivit såld ska jag gå på anställningsintervju på nästnästa tisdag.

Det ska bli hur spännande som helst. Det ingår ett skrivprov och vad det går ut på vet jag inte – jag är mest orolig för att jag inte kan skilja på de och dem.

Nåja. Nu ska jag sticka en stund framför brasan.

Sedan ska jag ut och gå en sväng, handla mat på Rostedts och efter det koppla av tills det är dags att hämta barnen.

Kärlek!

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Fram- och tillbaka

  1. Mona skriver:

    Eva, du är så värd allt detta positiva som rinner över dig just nu. Så glad för din skull.

  2. Salu skriver:

    GRATTIS Eva!
    Allt går på löpande band nu – jag tror att kommunen du skall bosätta dig i, har upptäckt vilken stor tillgång du är. Du är BRA Eva, en riktig ”fixare”! Från o med nu skall du tro
    mer på dig själv, DU KAN, ingen i din närhet skall ”knäcka dig”. Gå stolt framåt nu!
    Kram från S-u, som gjort samma ”resa” vid 61 års ålder, då jag lämnade jobbet med
    förtida avtalspension = helt o hållet mitt eget beslut. Jag hade nämligen fått tag i min biologiska släkt,och då blev det bråttom. Hade tur, för året efter dog en viktig släkting,
    hon var den enda som kunde berätta hur det var under kriget.

  3. Tintomara skriver:

    Men himmel!!! Förutom allt annat som du är duktig på, så är du duktig på att hitta orsaker att känna dig generad! Är det något fel på att sticka? Vad då i så fall? Är det bättre och tjusigare att glo ut genom fönstret eller lösa korsord? Sluta med de där tankarna att folk letar fel på dig hela tiden! Det gör de inte! De flesta skiter högaktningsfullt i vad andra har för sig, de har nog med sig själva. De som till äventyrs noterar att du stickar tänker: Varför tog inte jag med min stickning eller Tänk den somkunde sticka ändå! Om de tänker Vilken idiot som sitter och stickar så är de idioter själva, och varför skulle du bry dig om vad idioter tycker??

  4. caroline skriver:

    Jag är med Tintomara ;)
    Och grattis!

  5. eva skriver:

    Mona: Tack. Det brukar heta ”i nöden prövas vännen” men jag tror att det är tvärtom. Den som kan glädjas med vänner när det går bra är stor i hjärtat.

    Salu: Åh…fantastiskt att du fick höra hur det var. Jag har lyssnat på min mamma om hur det var och fått fantastiska historier. Hon var ju tonåring under andra världskriget och jobbade i Malmö när bombplanen kom över Köpenhamn. Det är inte så lustigt att hon tar vara på allt. Tack för pepp och lycka till med ditt fina liv! Själv har jag nu kvar en månad innan det blir verklighet.

    Tinto: Ja, du har ju rätt. Dessutom var det en tjej bredvid mig som frågade vad det skulle bli (det var ju bara början då så det gick inte att se). Allra mest glad är jag att jag lyckats med att sticka mönster och jag är så pepp på att fortsätta sticka!

    Caroline! Uppfattat och tack! <3

Kommentarer inaktiverade.