Det närmar sig

Januari i stugan

Jag hinner inte med.

Inte ens en tanke på att uppdatera bloggen, istället är det fullt upp med att planera flytten, arbeta de sista passen, promenera och sticka. Just sticka är min stora passion just nu. Nätet är en enda stor glädjekälla för igår började jag på mössorna till barnen och där fanns en sorts flätstickning som jag inte fattade alls. Vad hände? Jag lade ut en fråga om hur jag skulle göra och sedan var det en snäll och vänlig tjej som filmade hur jag skulle bära mig åt. Alltså…vilka underbara människor det finns.

I söndags var jag ledig.

Det blev att städa till föräldrarna och det är ju en sak för sig. Inte roligt alls för jag har inte hunnit med det den senaste månaden. Dessutom måste jag lyssna på mammas klagan. Min bror dök upp och pappa utbrast ”som jag har längtat efter dig” medan han till mig säger ”du vädrar väl madrasserna idag”. Vilken skillnad det är på älskade sonen och mig.

Jag var på arbetsintervju för en vecka sedan.

Redan har mina referenser, det skulle vara två chefer, blivit uppringda och det var inte småsaker de bad om att få veta. Hur var jag privat (ingen kunde svara för vi umgås inte), missbruk, negativa sidor, positiva sidor med mera. Det är verkligen inget fel på Polisens rekryterings-iver. Själv tänker jag mycket på jobbet, det finns för- och nackdelar.

Fördelar:
Jag måste köpa en bil vilket är ju bra när jag ska ner till mina föräldrar.
Jag är helt övertygad om att jag kommer att vara som klippt och skuren för arbetet.
Det ger en extra inkomst som, trots skatt och inköp av bil, ge en bra inkomst.
Eftersom jag flyttar upp och bor där kommer jag att hinna med trädgården som vilken annan människa som helst.
De har ett ”önskeschema” som innebär att man själv sätter de tider som passar men med kriterierna att det ska vara ett kvällspass i veckan och ett antal helgpass över de veckor som schemat gäller.
Jag skaffar mig egna vänner via jobbet (kanske).

Nackdelar:
Jag måste skaffa bil och med det kommer kostnader.
Jag kan inte ställa upp som jag hade tänkt med mina barnbarn.
Jag kan inte gå omkring i trädgården hela dagarna.
Jag kan inte börja dagarna med långpromenader med Lady.
Jag får inte det lugnet som jag eftersträvar och drömmer om.
Det blir en massa skatt och efter det blir det inte mycket kvar med tanke på att det är en heltidstjänst.

Nu ska jag återgå till mitt arbete, det är svårt att hålla ångan uppe här.

Kärlek!

PS och julen ser jag fram emot. I år kommer dessutom Jannes dotter och hennes familj, jag hoppas de blir nöjda med mitt upplägg. Det betyder också att Janne försvinner hem till sitt med den familjen när julafton är över och det är bra att jag vet det i förväg. Jag tänkte njuta i kubik när de har gått hem och funderar på brasa, midnattsmässa (om de har det i kyrkan som ligger nästgårds), promenad med Lady mitt i natten, bra böcker som julklapp till mig själv och en fin frukost på juldagens morgon med efterföljande promenad och mys.

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Det närmar sig

  1. Tintomara skriver:

    Det låter spännande att jobba hos polisen, men skulle du inte äntligen få ta det lugnt och pyssla med hus, trädgård och barnbarn? -Det är bedrövligt att det ska vara sån skillnad på hur ni syskon blir behandlade. Men det är tydligen inte ovanligt, har stött på
    det i bondfamiljer. Sååå märkvärdigt med äldste eller ende sonen. Och då var de ändå inte skåningar. För ni är nog rätt annorlunda mot resten av landet ibland… inte bara när det gäller språket. Obs, annorlunda, inte sämre! Eller bättre heller. Nå, får du jobbet så var det väl meningen, men du skulle bara veta hur skönt det är att vara permanent ledig! Och det ordnar sig med pengar. Förstår att du tycker det är roligt att kunna ge flotta presenter (dit räknar jag pengarna) men nu får du tid att ge saker du stickat t ex eller sytt, och det är ovärderligt! Tänk, jag är så glad för det mamma gjort, pengar är bara pengar. Här idag och borta i morgon.

  2. Caroline skriver:

    När jag läser din plus- och minuslista, tycker jag att det skriker TA INTE JOBBET om den. Om det var jag, skulle jag dock ändå luta emot att ta jobbet, ety annars skulle jag känna mig lat. Och om det var jag, skulle jag önska att ngn sa till mig: det är nu du har chansen att leva DITT liv, skit i jobbet och våga testa drömmen. Gör inte drömmen dig lycklig, så kan du söka ett annat jobb efter ett år eller så – kanske tom ett som inte kräver bil?
    Mvh ngn som trots allt har blivit en fena på att tacka NEJ till jobb trots tjat & gnäll om att snälla, kom igen… (Lever drömmen nu ju.)

  3. eva skriver:

    Tinto: Jag velar fram- och tillbaka. Frågar du mig idag tar jag jobbet, om jag blir erbjuden jobb. Det skulle passa mig som handen i handsken.

    Caroline: Jag lutar också att mot att ta jobbet, kanske mest för att jag tror det är det bästa jobb i hela mitt liv. Kanske låter det som skryt men jag tror jag är som klippt och skuren för jobbet. Drömmen – ja, det finns ju en dröm också. Jag tänker jämt på detta.

Kommentarer inaktiverade.