Barnen

Janne och barnen

Vi är ju för gamla för att skaffa egna barn.

”Den här hönan lägger inte ägg längre”, säger Janne ibland, men jag ser på honom att han antagligen kan ana vad jag känner. När jag väntade Sara var jag ensam. Ingen som tyckte jag var fin, ingen att prata med, ingen att ventilera såväl namn som till exempel spara till barnet. Absolut inget. Jag var så ensam om allt, men det gick bra i alla fall. Då bodde jag i Lund, men när Sara var knappt två år flyttade jag tillbaka till Kristianstad.

I fredags kväll kom barnen.

Janne hämtade Sara, Oskar och de små för att sedan köra Sara och Oskar till en fest. Vi hade barnen över natten och inte bara det – Janne steg upp klockan två i natt för att hämta de där vuxna som var på lyran, körde dem hem och vid lunch i dag körda han hem barnen. Han hjälpte mig att städa innan jag skulle ta tåget till Bromölla. Kanske inte för sista gången, men i alla fall för sista gången när jag är skriven här. Från och med den 17 december hör jag hemma i Bodafors.

Hur känns det att flytta?

Byta bostad, byta bostadsort och sluta jobba på mitt nuvarande jobb? Det känns utmärkt. Jag har gått i ett sorts vakuum sedan i slutet på augusti då jag fick frågan om jag ville gå hem med lön? De ska dra in folk och de håller på med det just nu. Jag är tacksam för att få den här chansen och nya möjligheter tornar upp sig framför mig.

Det som kanske känns bäst är nog att bara ha ett boende.

Det har gått bra hittills för jag har haft målet att flytta upp om tre till fyra år, men så fort jag fick veta att det skulle bli nu i december har det känts tungt att åka fram- och tillbaka. I kväll ska jag ta det lugnt, i morgon jobbar jag hela dagen, på måndag ska jag börja packa på riktigt och jobba på kvällen, på tisdag ska jag fortsätta packa och städa åt mina föräldrar på kvällen, på onsdag …äh…jag skriver väl om det sedan.

På söndag smäller det!

Dessutom blir det en roligt nyhet här på bloggen på torsdagskväll.

Kärlek!

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.