Svåraste

I skogen en lördag innan nyår
I skogen en lördag innan nyår

Brasan sprakar.

Efter frukost kopplade vi hundarna och gick en runda om Bockarp. Det är skog nästan hela vägen och kanske en av mina favoritrundor. Janne åkte till sitt och jag tände en brasa och har ätit en macka. Lady har legat intill mig men hon fick ett tuggben för en stund sedan och gnager på det just nu.

I går var vi i Nässjö.

Första gången utan stress för mig. Jag har nog fortfarande inte riktigt kopplat greppet om att jag bor här. Samtidigt känner jag en stor lättnad att nu är allt på plats, julen är avklarad och jag har tid för det jag gillar. Som att sy. Jag har farit mellan Bromölla och Bodafors i fyra år, i Bromölla har jag jobbat mest alla dagar och i Bodafors har jag stressat för att hinna med lite mellan tiden det tar att umgås.

Tänk att nu har jag alla grejor här.

Det är helt underbart. Och tanken på att jag bott i lägenheter hela tiden från sjutton år, när jag flyttade hemifrån, tills nu – ja, det är egentligen inte alls min melodi. Jag har fått tid hos tandläkaren och chansat på en frissa i Nässjö. Bara sådana saker!

På tal om prylar så har inte allt hittat sin plats.

Men mycket har hamnat på sina egna platser. Jag är så tacksam, glad och lycklig över allt detta. Fast nu ska jag sätta mig ner och läsa en stund innan jag plockar fram symaskinen. Vad blir då det svåraste? Antagligen att få till det på ett sätt mellan mig och Janne som gör att vi båda är nöjda. Jag har ett stort behov av att vara ensam, ingen har hittills fattat det. Janne är ofta här för jag vill ju helst vara hemma, men jag vill inte heller kasta ut honom när jag ska fixa med mitt. Samtidigt finns känslan där att vi måste umgås när han är här – och då hinner jag ju inte det jag kanske har längtat till.

Vi får se hur det blir efter helgerna.

Jag vill få det att fungera och det går bara om jag är ärlig. Idag tog jag ”ledningen” och sa efter promenaden att ”du kan komma när du vill efter sjutton så äter vi lite senare, passar det dig”. Han köpte det. Trots allt har han också ett hus, men hans intresse ligger i jakt och kanske inte som med mig att pyssla inne och fixa. Han sa härom kvällen ”lugna ner dig”. Själv säger jag aldrig något till andra människor om att de borde rycka upp sig, röra på sig, fixa hemma eller annat – och ingen annan har rätt att säga till mig att jag ska lugna ner mig när jag är vänlig och fixar och lagar mat och bjuder på fika och sätter ”mitt” åt sidan.

Egentid är viktigt och jag skäms när jag säger att jag vill vara själv, sova själv eller greja själv. Men ska det hålla mellan mig och Janne så måste jag få till det på ett bra sätt för oss båda.

Kärlek!

5 reaktioner till “Svåraste”

  1. Äh fy fan, hatar när man skurat & fejat och lagat mat och springer som ett skållat troll för att serva gäster och så hoppar nån gubbe upp (det är bara gubbar som gör det) och ber en att lugna ner sig. Skulle bra gärna vilja se dessa gubbar styra upp en släktjul med flertalet övernattningar och allt vad det innebär.

  2. Fast det kanske inte var det saken gällde i detta fall, men hur som helst, jag blir våldsbenägen när nån ber mig att lugna ned mig.

  3. Caroline, älskling, det blev ett underbart skratt av ditt inlägg. Vi är i alla fall två om detta. Hatar ”lugna ner dig”. Skönt att jag inte är ensam om att ilskna till över de där orden, dessutom de sämsta man kan säga om det skulle behövas ”lugna ner sig”.

  4. Det är nog sagt i välmening. Stress är ju skadligt för hela organismen. Men man behöver ju inte vara stressad bara för att man är aktiv! -För min del har jag slöppt det där med att allt ska vara så perfekt. Det är bara första gången nån kommer hit som jag tycker det ska vara … kanske inte perfekt, men så bra som möjligt.
    Jag tror att umgängestiden normaliseras på ett bra sätt när ni vant er vid den nya situationen. Att ni inte behöver passa på att ses så mycket som möjligt när det går. Och du kan ju göra grejor fast han är i huset. Sätta igång att sy t ex. -Men särbo är bra. Så mycket blir enklare. Tills en av er inte kan bo själv längre – ja, det behöver ju inte inträffa, men ofta blir det ju så när folk blir gamla.

  5. Tinto: Det tror jag också, men jag tror också att vi alla har olika personlighet och att en del människor trivs med att göra något och mår bra av det. Som jag. Städa garaget, putsa fönster och så vidare…jag latar mig också ibland, som att bara sitta i stolen, titta på tv, sitta och läsa är väl heller inget som kan upplevas av andra som om jag stressar. För jag stressar bara när tiden inte räcker till.

    Särbo är bra.

    Janne är förstående, eller i alla fall låtsas han vara det. Jag behöver tid på mig och än så länge har jag ju två boende. Först den 1:a mars tar kvinnan som köpte lägenheten över och sedan börjar jag jobba. Det lär dröja innan vi har en ”normalsituation” i vardagslivet och jag är glad att Janne kan ta en vecka i taget.

Kommentarer inaktiverade.