Hurra!

post

Första vardagen i mitt nya liv är här!

Jag har nio veckors ledigt framför mig (minus en dag) och jag hoppas att det blir två fina månader. Det var en fantastisk kväll i går, jag kopplade Lady och vi gick en lång runda. Det var superskönt. Sedan stickade jag och tittade på Bron. När jag var som längst bort från stugan ringde Sara, de stod utanför och enligt Sara ville Walle träffa mig.

Det är ju inte lätt när någon hälsar på spontant.

Det var i alla fall rätt gissat när jag sa att jag skulle vara tillbaka om en timme. Jag går inte fort, jag fångar Pokemon och Lady ska nosa. Men jag fick i alla fall en kväll för mig själv för de dök inte upp senare. På något sätt var jag psykiskt trött och en kväll framför brasan var vad jag behövde.

Hur ska jag förklara att jag ibland är helt slut i själen?

Att jag inte orkar umgås ens med mina nära och kära? Det är hittills ingen som förstår. Jag blir ibland förtvivlad över att ingen tycks greppa. Nåja, idag är en ny dag och jag har lite småplaner på det ena och det andra. Frukosten är avklarad, brasan sprakar och Lady väntar på promenaden. För mig är det superskönt att ut och gå, min mamma säger jämt ”det får vara ett slut på det där rännandet”. Det finns så många som vill bestämma över mig och det gör mig också trött. Ibland är det nära att jag fräser ifrån och säger ”det har du faen inte med att göra”.

Men idag är det första dagen i mitt nya liv.

Jag ska sticka klart andra sockan framför brasan, sedan blir det en promenad med Lady och efter det ska jag försöka organisera ett skåp, fundera över färg eller tapet i tv-rummet, se om jag kan få min gamla dator att fungera, fundera på om jag ska beställa de där grejorna jag traktar efter till in stickning (som en mönsterhållare) – ja, sedan organisera mera och städa garaget.

Bara roliga saker som jag verkligen gillar.

Ikväll blir det mer brasa och mer stickning.

Kärlek!

Det här inlägget postades i Personligt och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Hurra!

  1. caroline skriver:

    Tycker faktiskt lite synd om dig som har sådana oförstående människor omkring dig (ang ensamhetsbehov). Kanske ska du bara säga att du är upptagen, det borde de ju kunna ta in. Själv är jag till största delen upptagen med att vara för mig själv :) Varför fattar de inte att du är president över dig själv och ditt liv? Obegripligt.

  2. Salu skriver:

    Hej! Jag förstår dig! Njut av att du trivs med att du kan vara ENSAM det är inte många som klarar av det – de vill ha folk omkring sig hela tiden – men vi du o jag njuter av att
    ha ensamtid i långa perioder. Du är inte onormal!//Salu

  3. Tintomara skriver:

    Det är jätteskönt att vara ensam, det har jag alltid tyckt. Som barn kröp jag in bakom en stor öronlappsfåtölj som stod i ett hörn och satt där och läste. Men jag var mycket ute och lekte med grannbarnen också. Eller strövade omkring ensam och klättrade i träd och låtsades vara i masten på ett stort skepp mm. Jag tror inte man kan ge dagens barn den sortens frihet.

  4. eva skriver:

    Caroline: Jag har inte sagt något mer än till Janne. Jo, jag har försökt förklara för andra men även om de låtsas förstå tror jag inte att någon annan mer än den som är ”ensamvarg” kan förstå. Janne accepterar och det gör mig så glad. Vi tar en vecka i taget. Men som i måndagskväll, min första egna kväll sedan jag flyttade hit. Då ringde Sara och de stod utanför mitt och undrade var jag var – det är ju spontanbesök och jag skämdes när jag andades ut för att de inte dök upp när jag kom tillbaka efter min promenad. Det är ju en norm att man ska ta emot spontanbesök och jag kan inte säga ”nej” till Sara, Oskar och barnbarnen. I går kväll ringde Oskar och när jag sa att jag höll på att laga mat hörde jag Sara säga något om att de kunde äta hos mig, men Oskar har nog känslan för att det inte alltid passar för han undrade om de kunde dyka upp en timme senare. Det var fint.
    Jag är kanske taskig som skickar iväg små hintar när de dyker upp spontant, men jag har inte riktigt mod ännu. Men Janne har jag varit ärlig mot för jag vill ju att det ska hålla mellan oss.

    Salu: Men det känns onormalt, jag var faktiskt lite ledsen över det härom dagen. Jag försöker förklara. Det är ju också så att jag har haft den där ensamtiden i Bromölla och andats ut när jag kommit dit efter en vecka i stugan, nu måste jag – om jag ska må bra se till att jag får den tiden här också. Jag tror det kommer att fungera med Janne. Jag vill att det ska fungera.

    Tinto: Jag tvingade mamma att säga att jag hade utegångsförbud, för jag ville inte umgås. Men som barn kände jag mig inte annorlunda i det, men som tonåring började det märkas – fast jag fattade inte och jag försökte verkligen att umgås.

    Nu har jag förstått. Jag tappar bort mig själv när jag umgås och jag förlorar all energi. ”Det är väl mysigt om Janne tittar på tv och du sitter framför brasan, bara känslan att han är där”, sa en av mina bästa vänner. Men….ljudet från tv:n när jag är som mest utpumpad skär i hjärnan på mig. Jag vrider mig av olust när jag har folk inpå mig hela tiden. Tystnaden tycks också vara obekväm för många.

  5. caroline skriver:

    Åh. Som barn ljög jag och sade att jag inte fick komma ut och leka :) Satt hellre inne och läste. Som tonåring tyckte min mor att jag var alltför onormal så jag hittade på fester och dumheter så att hon skulle hålla sig lugn (satt typ på biblio eller kafé och läste, skolkade för att gå på konstmuseum etc). SÅ glad att min man är ungefär likadan och för att han förstår att ljud och ljus dödar mig när jag är trött.

  6. Sparkling skriver:

    Du är inte onormal. Eller i så fall är jag minst lika onormal. Om jag fick välja mellan att i ett år bo i isoleringscell eller i ett kollektiv där folk kom och gick hela tiden så hade jag LÄTT tagit cellen. Hoppas du hittar balans så att du inte behöver kompromissa med ditt behov av att få vara ensam. <3

  7. EvaP skriver:

    Caroline: Jag inser att du fattar. Det känns befriande.

    Sparkling: Jag känner mig onormal. Jag hade också lätt tagit cellen, utan problem. Det är antagligen det där att jag håller masken och så tror andra att allt är bra.

Kommentarer inaktiverade.