Franskt

Jag fick ingen tid i tvättstugan.

Det skulle dröja. Därför ringde jag min mamma i går från jobbet och sa ”om ni är hemma och om jag mår bra efter nattpasset och om det är fint väder cyklar jag till er i morgon”. Det tyckte hon var en bra idé. Fast hon ringde en minut efter jag stigit upp. Jag är 55 år gammal och efter ett nattpass på tolv timmar är jag rätt eländig i kroppen och knoppen.

Jag borde veta efter så här många år att jag inte ska säga ”om” till varken min mamma eller min dotter, för om det där ”om” inte uppfylls blir de besvikna. Mamma ringde och jag föll till föga, fast hon kom och hämtade mig i sin gamla Volvo från 1969. Det är längesedan jag var hos dem utan att anledningen var att städa. Rätt skönt må jag säga.

Istället tvättade jag mina gardiner och mamma, som börjar bli lite snurrig, ställde in tvättmaskinen fel och istället för fyrtio grader blev det sextio och hon trycker på alla knappar samtidigt. Det lär bli korrekt krympta gardiner i vilket fall som helst. Sedan ställde jag in tv:n till dem. Formatet på bilden var fel, ljudet var fel och något annat också.

Mamma trycker på alla knappar och hoppas på ett under, medan jag är av den sorten att jag läser instruktionsboken först och sedan långsamt går framåt. Det gick hur bra som helst. Mamma bjöd på mat och pappa korkade upp en flaska vin. Jag har precis läst flera av böckerna Aino Trosell har skrivit, det handlar just om den ljuva förälskelsen som övergår i en sorts bitterhet för båda parter. Jag känner mest lätt ångest över den bilden, men den har lärt mig mycket – om att just inte vara bitter, att inse den egna delen i spelet och att alla har ett eget ansvar så länge man är friskförklarad.

Nåja. Jag kan räkna på ena handens fingrar de gånger mina föräldrar har skrattat tillsammans. Jag kan räkna på ett finger om man säger så och jag kan ange datum. Det är smärtsamt. Precis som att de alltid blir högljudda och irriterade när jag inte fattar deras halvkvävda visor (jag tror det är därför jag är irriterande tydlig och numera dessutom är irriterande ärlig mot min omgivning). Nåja, det blev lite av de där höga rösterna.

Pappa sa skål och det var tyst kring bordet. När mina föräldrar började hugga in på maten sa jag ”skål” igen, högt och tydligt. Pappa skrattade och mamma log. Pappa sa ”ska det vara ska det vara redigt och skål”, det klingade ordentligt i glasen och trycket över köksbordet skingrades.

Nu är jag hemma och dricker franskt kaffe. Jag älskar mina föräldrar, båda två. Det är synd att de att de är bittra och ännu mer synd att de inte lagt det åt sidan och gör det bästa av åren som är kvar. Fast jag ger inte upp, jag är envis och nu kan jag räkna på ena handens två fingrar när de har skrattat samtidigt.

Franskt kaffe var det!

Det här inlägget postades i Mamma & Pappa och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Franskt

  1. AnnA skriver:

    Du är underbar som aldrig ger upp :) Men, så är det nog med familjen, man älskar dom oavsett vad! Kramar!

  2. EvaP skriver:

    AnnA: Fast ibland gör jag det – ger upp. Blev ledsen i går igen via telefon. Må jag aldrig i hela mitt liv bli lika okänslig.

    Och du är också underbar.

Kommentarer inaktiverade.