Skaka

I går var jag arg.

Det hände något hos mina föräldrar, tursamt precis när jag var klar med att städningen och fönsterputsningen och annat som att flytta kartonger. På något sätt är det svårt att ändra, förändra, växa tillsammans med en del människor. Jag har förståelse för det, jag backar och jag lyder.

Men i går kände jag inte igen mig själv.

Det hände något och jag drog på mig skorna, krängde på mig min röda anorack och sa tack och hej då. Hela tiden skakade jag i hela kroppen, så arg var jag. Hos mina föräldrar, eller kanske mest hos min mamma, ska man inte tala om något som känns obekvämt – allt ska tystas ner.

Jag vill vara snäll, jag vill vara förstående, jag vill att alla ska må bra.

Men igår flydde jag fältet och jag tror jag hade rekord på sträckan föräldrarhemmet till Bromölla. Jag har aldrig tidigare varit arg på ett sätt att varende muskel i min kropp skakade. Ändå var det egentligen bara en liten skitsak, men min mammas otroligt fula sätt att vara ironisk och nedlåtande tog alla priser.

Tur att städningen var klar och jag kunde sätta mig på cykeln och trampa hem.

Hon ringde på kvällen men det skulle ju inte pratas om något som det egentligen berörde. Det är så jag har växt upp. Min bror har haft det lättare för han har haft min far vid sin sida hela tiden. Det har inte jag haft.

Jävla skitliv. Undra vad jag tänker när jag ska dö? Att det var bra att jag höll tyst, att de där timmarna i mitt föräldrahus var en piss i Mississippi i jämförelse med resten av mitt liv? Eller finns det en speciellt koefficint för hur nära man står dem man reagerar på?

11 reaktioner till “Skaka”

  1. Tråkigt det ska behöva vara så.
    Jag tycker verkligen Du är en bussig dotter som
    hjälper till med all städning och dessutom får ”jobba”
    för att komma dit.

  2. Ninni: Jag tror att det är min mamma som vägrar delta i en utveckling, hon kan vara så jäkla ironisk och jag är uppvuxen med det och jag hatar det! Nu körde hon igång samma sak igen, hon ska vara ”herre på täppan” och jag tycker det är så orättvist och taskigt.

    Bonita: Jag tänkte ”var tyst”, för hur det än är så hoppas jag att det är bättre att vara tyst än att säga ifrån när en människa är 81 år. Jag tror att hon förstod att hon gått för långt, jag kunde inte dölja mitt kroppsspårk – kanske såg hon hur jag skakade. En märklig känsla för mig, jag kunde inte styra de där skakningarna i armarna.

  3. Även en 81-åring måste kunna ta att man inte håller med. Kanske kan man tänka på hur man säger att man inte håller med. Man kan ju bli så himla arg och sårad att det är bättre att hålla tyst för stunden och säga något när det värsta lagt sig.. Du vet vad som funkar för dig.
    kram

  4. Bonita: Du har helt rätt, samtidigt tänker jag att det är bara att släppa för tänk om jag säger ifrån och så dör hon dagen efter – det skulle jag inte klara.

  5. jag förstår din rädsla, men även om hon skulle dö dagen efter att du sagt ifrån, så är det ju inte ditt fel. Det ÄR inte du som tar livet av henne. Skuldkänslor för att det sista man gjorde var att säga ifrån..det kan jag förstå. Men du orsakar inte hennes död. Jag har funderat på sånt där..och grejen är ju att om man bara ska tänka på att inte säga nåt eftersom folk kan dö, då får man knipa om en väldig massa. Det finns ju som sagt olika sätt att lägga fram saker..och kanske behöver man inte göra det till en hur stor diskussion som helst…om man nu är orolig för att det ska uppröra så mycket att hjärtat riskerar ta skada.. Men för sin egen skull kanske man åtminstone ska säga ifrån. Även om det inte förändrar något. Bara för att inte tiga still och bara trycka ned.

    Nåja – du vet bäst vad som funkar för dig och er.

    kram

  6. Pratade just med min ena dotter om en kompis som hon är besviken på. Försökte förklara att man inte kan ändra på nån. antingen får man ta folk som de är, eller strunta i dom. Nu är det förstås inte så lätt att strunta i närmaste familjen.
    Det finns säkert en orsak till att din mamma är nedlåtande och ironisk. Mycket kan ha hänt på 81 år!
    Har du provat att tala om att du blir ledsen för vissa saker? (Ja, det har du säkert, det där är min egen akilleshäl.)
    Hennes samtal var säkert ett försök att släta över utan att säga så mycket.
    Ibland orkar inte folk ta känsliga diskussioner. Jag vet ju inte om det är så i din mammas fall. Men jag märker ju på mig själv att jag inte orkar med sånt ibland – och jag är bara 66!
    Vore jag du skulle jag ta upp saken en gång snart när allt är lugnt. Jag skulle säga att jag blev arg/ledsen/besviken eller vad som passar och fråga om ni inte kan reda ut saken. Beroende på vad det är förstås, men ni kanske kan bli överens om att tycka olika helt enkelt?

  7. Bonita: Jag tror inte hon dör för att jag säger ifrån, snarare för att hon redan är lite krasslig och trots allt 81 år. Jag förstår dig helt och fullt, jag förstår inte alltid mig själv – och tills jag gör det så väljer jag att knipa igen för hellre ett inte sagt ont ord än ett ont ord som jag ångrar. För jag tror att hon inte är medveten om det hela, hon har alltid haft kontrollen – om du visste hur hon har styrt och ställt till det – den har hon tappat. Ibland visar det sig genom gamla takter, som att ironiskt kommentera om något som hon påstår jag har städat bort. Vilket jag inte har.

    Tinto: Du har helt rätt. Jag har försökt prata med henne, jag har verkligen i lugn ton – medan hon brusat upp alldeles förfärligt – sagt att jag får ont i magen om hon fräser och är otålign är jag inte förstår. Om jag skulle skrika tillbaka eller sätte emot rejält så skulle hon falla ihop. Hon har fallit ihop för att min far velat ha kaffe en timme tidigare eller för att jag en gång sa ”varför är ni alltid så arga på mig”.

    Du har förstås helt rätt när hennes samtal på kvällen var ett sort förlåt även om hon aldrig i hela sitt liv skulle säga det ordet. Andra ska säga det till henne, men hon skulle aldrig säga det till någon annan hur mycket hon än har sårat. Det är varje gång jag gör något så kommer det alltid något jälva hårt och kritiskt. Som när pappa fyllde 80 och hon ville nypa till mig för att alla tyckte smörgåstårtan var extra god – då sa hon att hon fick magont för att salladen inte var sköljd. Ingen annan fick ont i magen, det var liksom ett sätt för henne att sitta kvar på tronen – den tron som hon missbrukat i många år.

    Jag gläder mig att din Älskling är bättre igen, hurra! Puss på dig!

  8. Du har – som jag egentligen visste – helt klart för dig vad du gör och varför. kram på dig.

  9. Bonita: Tack, det var ett fint erkännande som värmde in i själen – dock vill jag gärna ha dina åsikter. Jag hoppas du vet och känner det. Puss.

Kommentarer inaktiverade.