En dag i solen

Vilket cykelväder!

Runt tjugo grader och ljumna vindar. Jag cyklade hem till mina föräldar och där blev det en snabb städning, sedan gick jag ut i trädgårdslandet. Det var igenvuxet kan man säga, men för mig är det nu det roliga börjar – att rensa och luka bort ogräset. Man kan säga att jag bokstavligen har vattnat plantorna i mitt anletes svett.

Min far berömde mig, naturligtvis indirekt men ändå. ”Ann-Marie, ska du inte gå ner och se hur fint det blev”, frågade han mamma. Min mor kan bara med stora svårigheter gå de femtio metrarna. Fast det blev fint, men inte roligt att rensa bort mycket romans-sallads-skott, inte heller mangoldskotten. Fast ska det vara tjugo centimeter mellan varje planta får jag väl lyda beskrivningen. Pappa sa ”jag kan hjälpa dig med en rad”, men jag tackade nej. Jag vill göra det redigt och i lugn och ro.

Till slut lämnade han trädgårdslandet.

Jag tog en rad och sedan pausade jag. Ont i ryggen som tusan. Jag ska dit på onsdag igen och jag vet faktiskt inte om det är frissan eller mina fyra rader som jag längtar mest till. Fast jag undrar om charlottenlöken blev rätt? ”Sätt ner hela löken”, sa min far för några veckor sedan. Hmmm… Vi får väl se.

Efter grönsakerna var klockan tre och när min far frågade om jag ville stanna och äta tackade jag ja till det. Mamma fick laga mat själv och jag satt mig med en bok för att vila en stund, trots allt hade jag cyklat 15 km, städat i ett jehu och gallrat – jag tog min bok och det blev ett foto på en av de två sädesärlor som var oroade av mig.

Det var helt enkelt en underbar dag där jag inte kände någon stress eller oro.

Fast, det sket sig. Pappa skulle köpa tidningen och bilen startade inte. Han var arg, ilsken och skrek på mig när jag frågade honom hur han tänkt sig det hela. När bilen startade körde han sin väg, och jag cyklade min väg. Jag bad mamma hälsa honom att han gjort en fin dag en besk smak i kanten.

Sedan cyklade jag hem.

Förr skrämde han mig, senare har min prägling inte gjort mig rädd men däremot upprörd. I dag letade jag efter någon av de där känslorna men de infann sig inte. Jag tycker mest synd om honom, dessutom tycker jag det är en mycket dålig stil att inte be om ursäkt i efterhand. Vem som helst kan tappa humöret om bilen inte startar – men om man vräker av sig dumheter till någon som inte är inblandad i det hela ber man om ursäkt.

Väl hemma åt jag en god middag på kall potatis som jag blandade i resterna av tzatziki från  igår och till det gravad lax. Jisses, vad gott. Nu är jag helt slut och tackar de högre makterna för en underbar dag, men lite beska i ena kanten.

Kärlek till alla!

Det här inlägget postades i Mamma & Pappa, Personligt och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.