En solig måndag


Det är en vinst.

Var gång jag låter en dag flyta fram som det faller sig. Det är inget vanligt för mig, tvärtom är jag ganska glad för att organisera och planera. Jag tror det är ett omedvetet knep för att tycka dagen är rolig när jag vaknar, men jag lär mig allt eftersom.

I dag hade jag tänkt cykla till Listerlandet, men det var disigt och blåsigt. Istället ringde jag min mamma och frågade om hon hade lust att åka till Eko för jag tänkte handla jord och blommor. Hon har bett att få hämta och lämna mig flera gånger, men jag föredrar att cykla – det är en frihet för då kan jag lämna mitt föräldrahem precis när jag vill och jag utsätter inte mamma för trafiken när hon kör bil.

Hon hämtade mig och vi handlade på Eko, sedan planterade jag hemma på deras gård. Det är en stor skillnad att inte behöva tänka på att spilla med jorden och sedan noggrant sopa upp allt som hamnat utanför för att inget ska ramla ner på grannen.

I höstas lovade pappa mig att jag skulle få odla, allra helst hade jag velat ha en egen fyrkant att planera som jag själv ville, men jag är tacksam att jag får tillgång till en fin jord och då rättar jag gärna in mig i ledet. Det blev en rad med vitlök, en med charlottenlök, en med ärtor och en med mangold samt romansallat.

Det var som om jag var ett barn någon curlade för, pappa hade redan gjort i ordning grönsakslandet för sin egen skull och när jag kom ut hade han dragit fyra prefekta rader som jag kunde så i och stoppa ner klyftorna. Mamma kom med sin rullator och efter en stund kom pappa på Vivans gamla cykel. Att ha mamma och pappa en stilla stund och samtidigt är fantastiskt. Ingen radio i köket som står på full volym och inga hårda ord.

Bara sol och lugn, bara lite fnitter från mina föräldrar som tycker jag är stollig.

För mig hade det utlitmata varit att ha en egen täppa, nu har jag inte det utan istället det nästbästa och med det en träff i veckan med mamma och pappa när jag rensar och fixar. Pappa lär vattna ordentligt.

Nu har jag precis ätit gott på balkongen, jag satt där i skuggan under min markis och njöt av sparris, potatis, lax och morötter. Jag kokar mina morötter strax innan lagom, då plockar jag upp den och fräser dem i olivolja, pressad vitlök och kryddsalt – det blir morötter som heter duga!

Det blev en dag i solen. En alldeles fantastisk dag.

En ledig måndag

Det finns mycket bra med att jobba skift.

Som att jag har en ledig måndag då och då. I dag var jag på kyrkogården för att mamma hade bett mig, jag tog bort vissna påskliljor och vattnade samt sa förstås ”hej” till Vivan och Erik. Efter det trampade jag vidare till Apoteket där de hade slut på magnesium, som jag behöver för min mage. Istället fick jag handla det på Ica för dyra pengar.

Jag hade tänkt cykla ut på Listerlandet i dag, och visserligen skiner solen men bakom en tunn slöja av moln och det blåser på ett sätt att det känns kallt när det är fritt blås.

I dag ska jag äta sparris som jag aldrig tidigare lagat på egen hand. Jag har hört många prisa denna grönsak och jag har ätit på resturang – men det har varit som tillbehör och jag kan inte säga att det har varit någon större upplevelse.

Nu vidare i dagen!

Morgon för mig

Jag sitter i mitt vardagsrum.

Gardinerna fladdrar långsamt och genom den halvöppna balkongdörren strömmar dagsljuset och mellan de nerfällda persiennerna letar envisa solstrålar sig fram. Det är dagen efter ett nattpass och det är som det är. Min konsumtion av migräntabletter har minskat de senaste månaderna, ändå är det som att spela roulette med djävulen.

Inte ens jag själv kan förstå hur jag vågar eller kan glömma bort de där tabletterna efter ett nattpass.

Jag är som en förnekande missbrukare fast tvärtom. Nåja, jag klarade mig den här gången och jag förundras över att jag inte ens tänkte tanken ”behöver jag ta en tablett”. Förnekelse.

I går sa en man till mig att jag strålade. Det är en mycket yngre man som jag är småförälskad i,det är bra att ha den sortens småkärlek. Lite av något som aldrig kan bli och som existerar för att det inte kan bli. Det är något med honom som jag har saknat i hela mitt liv, den sorten där ja är ja och nej är nej. Ovanpå det är han snygg. När jag vaknade i dag tänkte jag att ”nu är jag i alla fall inte strålande”.

Min kollega är en strand-städare. Om någon läsare någon gång har tänkt tanken att jag är en aktiv människa är det en lite vindil i förhållande till kollegan. Någon gång ska jag berätta om henne. Hon är en strandstädare, vilket betyder att hon och hennes förening ger sig ut och städar några stränder för pengar. ”Häng med oss i morgon”, sa hon och jag var på vippen och säga att jag skulle komma.

Inte heller tänker jag cykla till mina föräldrar eller något annat för jag är trött och det får jag lov att vara efter ett nattpass. Hur många år ska jag behöva jobba för att det ska bli en självklarhet? Jag är trött efter de flesta nattpass och andra får gärna engagera sig hur mycket som helst, men jag gör det inte efter ett nattpass och jag behöver inte ursäkta mig.

I dag tar jag det lugnt.

Ett fönster i taget får slippa persiennerna, jag ska ta ett fotbad och jag har min dagliga kaffestund att njuta av. Jag funderar på vad som ska komma till mig, jag har ju som jag skrivet ett antal gånger väntat i ett halvår vid det här laget. Ett halvt år där jag bara jobbat heltid, jag har inte sökt mig till olika aktiviteter eller satt upp nya mål – jag har väntat.

Kvinnan som lade tarot för mig sa att det skulle komma något men inte den närmaste tiden, dock skulle det som väntade på mig längre fram få mitt hjärta att sjunga. Det låter bra. Jag vill gärna att mitt hjärta ska sjunga. Därför funderar jag på att cykla en Halv-Vättern, på att lära mig spela gitarr, bli en tarot-kvinna plus en massa annat.

Fast nu får jag nog ta en tablett, det är som ett järn-band runt huvudet.

Kärlek till alla!

Funderingar

En ny utmaning.

Jag är ovan vid att bara jobba heltid, oftast har jag pluggat eller haft annat jobb bredvid. Fast sedan ett halvår tillbaka har jag bara mitt vanliga jobb, inget annat. Det har hänt de senaste veckorna att jag inte haft något att göra. Alla brister i lägenheten som jag har kunnat göra är fixade, kläderna är sorterade och det är ordning i mina lådor och skåp. Jag behöver rensa förrådet men jag tar det på semestern eller min lediga vecka i slutet på maj för jag behöver låna mammas bil och dessutom behövs god tid.

I dag funderade jag på om jag kanske ska cykla en halv Vätternrunda.

Fast jag kom på att jag trivs bästa med lugna turer med min cykel. Ändå är jag lite intresserad, det är bara det att jag behöver en sportcykel och de kostar mycket pengar – jag är inte beredd att köpa en sådan för att jag kanske tycker det är kul att cykla.

Håll med om att det hade varit spännande. Fem mil är ju inget jag känner motstånd inför, tvärtom – det är en lagom runda när jag inte har någon tid att passa. Femton mil med lite träning hade inte heller varit något speciellt svårt. Däremot är jag inte beredd att hosta upp pengar och utrustning för ett sådant äventyr.

Fast det hade varit roligt. Ett mål. Jag saknar mål just nu.

Ortoped & Sven-Ingvars

Jag har varit hos ortopeden.

Och fått mina fötter studerade av vänliga manliga händer. Hmmm. Förutom tandläkaren är det ju ingen som rör vid mig – ja, nu även den här ortopeden. Min dotter ger mig en stel hastig kram de gånger vi ses, min föräldrar inte alls – möjligen mamma om jag kramar henne. Nåja. Inläggen ska hämtas och finkalibreras på onsdag. Det kommer att bli jättebra och kanske – kanske, kanske – kan jag jogga igen. Hur som helst slipper jag trötta fötter. Den svenska sjukvården är fantastisk, andra får säga vad de vill men jag har alltid fått hjälp.

Just nu njuter jag av mina två dagliga koppar kaffe.

Sven-Ingvars spelar dansmusik och jag funderar på vad jag ska göra förutom att fortsätta läsa boken ”Tre koppar te” av Greg Mortenson.  Den handlar om en redan fantastisk människa som ska bestiga K2, han är en van och duktig klättrare men något går fel och han hamnar i en liten by i Pakistan. När han åker därifrån lovar han byborna och sig själv att han ska bygga en skola åt barnen.

Det blir lite mer besvärligt än han hade tänkt sig, men det hela växer och fler skolor tar form. Han får en fatwa över sig, en fanastisk muslimsk man tycker att Mortenson inte ska ge utbildning åt flickor i fattiga byar. Det är en tegelstensroman, lättläst och gripande. Världen hade varit lättare att leva i om fler människor som Greg Mortenson hade funnits och kunnat verka.

”Härska och söndra” är ett välkänt ordspråk, Greg Mortenson tycker att ”ena och segra” är bättre.

Nu ska jag läsa en stund, men sedan måste jag göra något klokt av dagen. Kanske följer jag med på en visning av Skräbeån, det är en kvinna från Naturvårdsverket som berättar i kväll som ska guida oss amatörer längs med ån.

Kärlek till alla!

Bra

Det bar ett bra beslut.

Att stanna hemma istället för att cykla till Kjugekull. Istället har jag deklarerat och det gick fint, jag har handlat mat på Ica och nu ska jag strax göra fikonkubbar (en sorts nyttiga chokladbollar fast med fikon).

Det känns alltid bra när jag kan bocka av saker från min lista, i går skickade jag iväg barnboksmanuset och i dag deklarationen. Fast det där med barnboken – ja, det känns som om jag kommer att få ett nej från förlagen. Jag läste ett kapitel för mina kollegor i går, efter att jag skickat iväg manuset, och det kändes som en aning ljummet mottagande. Anki var naturligtvis positiv, det är hon alltid och P framförde vettig kritik – det var bara det att jag redan skickat iväg pappiren.

Nåja. Nästa projekt?

Jag är lite sugen på att dra igång någon form av aktivitet med mina företag igen. Inte något som massagen där jag måste passa tider och det blir stora bekymmer om jag t.ex får migrän. Istället skulle jag vilja komma på något jag själv tror på och som går att sälja över nätet. Det är bara det att jag inte kan komma på något som inte redan finns i överflöd på nätet.

Nu ska jag spela Betapet och efter det pyssla lite här hemma, i morgon när jag vaknar efter nattpasset kommer det att vara fint som snus här hemma. Skiner solen kanske jag tar den där turen till Kjugekull. På tisdag är det dags för ortopeden. Den här månaden har jag haft mycket utgifter och jag trodde ett tag att ”ok, jag tömmer alla mina extragömmor”, fast det räcker nog inte är jag rädd. Jag får ta en dag i taget, skiner solen går det lite lättare.

Kärlek till alla!

Deklarera

Jag hade glömt bort inkomstdeklarationen.

I går kom jag på att ”men milda makter”. I dag hade jag tänkt ta en cykeltur till Kjugekull och gå den långa fina rundan där, men det får bli en annan dag – i dag handlar det om debet och kredit.

Det är lyckligtvis en enkel redovisning.

Jag avslutade ”Massage i Bromölla” den 1 augusti och den sista tiden gjorde jag inte mycket väsen av mig, dessutom hade jag femtio timmars praktik för att få mitt fina intyg som godkänd massageterapeut, det var timmar jag inte tog betalt för. Det är alltså inte speciellt mycket utgifter och inkomster.

Annars har jag sovit gott, det kanske krävs alkohol för att jag ska sova? Normalt sover jag ytligt och sömnen fladdrar mellan vaket och någon lätt dvala.

Nu blir det lite matematik, sedan troligen tungan rätt i mun inför ingående och utgående moms innan jag har några timmar ledigt inför nattpasset.

Kroppen säger ifrån

I går natt.

Vaknade jag flera gånger av att jag hade ont i ryggen, till slut lade jag mig med huvudet vid fotändan och tänkte att det kanske var madrassen som var kass. När jag steg upp var humöret varken bra eller dåligt, lite som jag skrev att jag sällan är glad när jag vaknar.

Jag hade tänkt mig ut och cykla och tankarna gick åt ”ut i solen så blir det bra”, men till slut gav jag efter min stora trötthet som vällde in och somande gott på sängen. Vaknade i omgångar och tänkte ”jag sover vidare”, grät lite och tänkte ”är det så här livet ska bli, är jag deprimerad, tänk om jag aldrig kommer ifrån det”.

Vid sex på kvällen kräkte jag för ytterligare en omgång vid midnatt och någon timme senare. Det kändes mycket märkligt för det kändes precis som om det var migrän, fast jag inte hade det minsta ont i skallen. Troligen en vanlig maginfluensa – det är ju bara det att det aldrig drabbar mig – jag har bara min migrän.

Det var på vingliga ben jag tog mig till Kristianstad i dag för att träffa tandläkaren, vi pratades vid om det som hände senast och – ja, han är underbar och jag är nog lite förälskad i honom. Synd att han är typ yngre än min dotter.

Nåja. Jag hade min nya dyra klänning på mig för första gången och jackan som hör till. Jag fick två komplimanger – av en expedit och av en bekant som åkte samma buss som jag.

Jag var dessutom inne på mitt vanliga parfymeri och fick fantastiska Eva att handla av. Det blev ansiktsvatten och en kräm, sedan stoppade hon ner lite prover – jag blir alltid glad av både henne och proverna.

Nu njuter jag av mitt kaffe.

Jag funderar på att det är inte första gången kroppen och psyket säger ifrån när något är galet i min kropp innan det inträffar. Jag är bara dålig på att tolka och tror hela tiden ”hjälp, nu är jag på väg att bli deprimerad igen”. För det är min fasa.

Nu ska jag njuta resten av dagen. Kanske en cykeltur, kanske bibblan eller kanske något annat.

Kärlek till alla!

Vakna

Jag är sällan glad när jag vaknar.

Kanske är min kropp slut och förbi efter nattens alla drömmar – för drömmer gör jag, både mycket och intensivt. Varken när jag ska till mitt arbete eller har en ledig dag vaknar jag upp och är glad. Det är inte något ledsamt över att vakna, bara det att kroppen inte fungerar riktigt. Jag avskyr att vakna till stress, som när väckarklockan ringer, och jag tycker det är trist att vakna och inte har något särskilt att ta mig för.

Morgonen är inte min tid.

Hem

I dag åker Sara och Oskar hem.

Jag vinkade hej då från en solig balkong. De tackade för de här dagarna och jag tänkte att jag borde ha ordnat en fin påskmiddag, fast de fick ju riktig god mat i fredagskväll när jag bjöd på den där goda steken. De har mest flängt och farit till goda vänner sedan de kom i torsdagsnatt.

I går fick jag inte mycket gjort.

Det kändes som en usel dag, fast när jag tänkte efter så kom jag upp tidigt och strök en duk till köksbordet, klippte av och fållade den gamla, lagade mat, diskade, fixade kranen – helt värdelös var den inte även om jag hade svårt att koppla av. I dag är dagen gjord för att cykla till Nymölla och titta på konst, jag tar kameran med mig. Lagom till i eftermiddag har jag lyckats boka tvättstugan för mina vintergardiner, de tjocka filtarna och sängkläderna till Sara och Oskars övernattning behöver tvättas.

De senaste månaderna har varit tunga, nu är det bättre – men jag har ju längtat efter att shoppa. Det får mig på gott humör och det underlättar i livet. Jag hade verkligen sett fram emot att göra som förra året, åka ner till Malmö och köpa kläder inför sommaren. Nu kom tandläkarräkningen mellan och jag grubblar lite på det hela.

Ibland är jag hård mot mig själv, jag lever på nästan inget för att spara och jag har den ena regeln efter den andra för att inte hamna i träsket med att lönen kommer och försvinner i räkningar på det jag redan har handlat. Det är typ tusen gånger häftigare att handla kontant. Därför väntar jag igen. Om jag bara inte hade haft den där tandläkarräkningen så hade jag åkt ner på tisdag och köpt precis det jag velat ha.

Nåja. Nu ska jag koppla av en stund, det är lite för tidigt för att åka till Nymölla. Istället ska jag meditera och utöva magnified healing en stund.