Sara

saraocassie.jpg

I fredags tänkte jag på Sara flera gånger. En gång när jag låg avslappnad i soffan for jag upp utan att hinna tänka och halvvägs genom vardagsrummet – på väg telefonen – tänkte jag ”äh”.

Men det var något i mellangärdet som oroade, men jag slog bort det.

I går fick Sara tag i mig, hon hade kört och krockat och innan jag fick veta mer såg jag både skadade människor och bilar förvandlade till skrot. Det var inte farligare än att hon backat på en bil när hon skulle ut ur en pakeringsficka och den andre bilen in i fickan bredvid.

Det har alltid varit så, jag har haft oros-känslor och det har alltid stämt in. Ibland har Sara förnekat och sagt ”allt är ok” och efteråt, ibland över ett halvår senare, sagt ”mamma, du minns den där gången” och så har hon berättat.

Nästa gång ska jag lita på mig själv.

Hon är mitt älskade barn. Ibland är jag vidrigt trött på henne, ibland besviken men för det mesta bär jag en kärlek till henne som är stor att den hotar att spränga bröstet. När hon kommer försöker jag krama henne lite försiktigt men allra helst vill jag ta ett rejält tag och krama luften ur henne – fast hon ogillar det där och jag kramar bara lite i förbifarten.

Det är garanterat till henne jag kan lova kärlek livet ut. Ingen annan har jag gjort det eller kan tänka mig att göra det.

Bilden tog jag sommaren 2005 när Sara och Cassie, min beundrarinna och dotter till vår före detta granne, kom för att hälsa på mig. Vi är på väg genom skogen till Korsholmen för att bada.

Dottern & Brorsdottern

sarasandra1.jpg

”Fuck off mams, jag vill inte bli plåtad!”

sarasandra2.jpg

”Fuck off, hör du inte!”

sarasanra3.jpg

”Åhhh….jag avskyr den där kameran!”

sarasandra4.jpg

”Tro bara inte att jag ska le!”

sarasandra5.jpg

Jag måste säga att de är väldigt söta båda två. Bilder som är suddiga? Javisst – det var inomhus och min blixt är den mest värdelösa som finns. Det är känslan som räknas!

SaraLusse

saralusse.jpg

I går eftermiddag kände jag av migränen på jobbet men det släppte på kvällen och jag tänkte ”det är ingen fara”. Jag är bra på att lura mig själv. Först sent i eftermiddag var jag ok igen efter att ha stigit upp tidigt i morse för att ta en tablett.

Nåja, ingen migrän på riktigt utan bara utslagen några timmar.

Vid fyra kom Sara och hon körde mig till ICA där hon sökte jobb och jag handlade. Efter maten bakade vi lussebullar. Det känns bra. Pepparkakor är lite jobbigare men lussebullar är snabbt avklarat.

I morgon skulle T komma för en fika och så köra min säng till tippen, men tyvärr har vi varit tvungna att ställa in. Det får bli en dag i nästa vecka istället och min säng har ju stått på balkongen i över en månad så den kan står där några veckor till.

Nu ska bullarna in i ugnen och förhoppningsvis kommer det något trevligt på tv. Lussesbullar och dotter på en och samma dag är bonus.

Sara

sarapotpurri.jpg

Efter att livet har lungnat ner sig har jag också hunnit ifatt mig själv. Jag har fått tid till mig själv, jag har fixat ekonomin och jag har börjat skapa mig just det livet jag vill ha. Att ha tid till sig själv innebär också att jag har funderat. Inte grubblat utan funderat på mitt liv – det som har varit.

I förra veckan postade jag ett brev till min före detta svärmor in spe. Inte Stefans mamma, inte Niklas mamma men väl Jörgens mamma. Jörgen var förälskad i min bästa vän Rita, hon och jag delade lägenhet. Något år efter deras förhållande träffade jag honom och vi blev förälskade. Det var som vanligt, jag lockade och trixade och till slut var han förälskad.

Hans mamma heter Signe och när det tog slut var det en aning turbulent. Jag var inte mer än 21 och hade inte riktigt det modet och den beslutsamheten jag har i dag. Därför blev det inte av att jag berättade för henne att jag tyckte om henne. Men nu har jag postat ett brev där jag skrev det jag borde ha sagt redan då – för trettio år sedan.

I dag letade jag album i Kristianstad, en fin present till Saras 25-årsdag borde vara en snyggt album med de bästa bilderna från hennes födelse och framåt. Tyvärr finns det inte mycket bilder på oss två tillsammans, det var jag om höll i kameran och någon pappa fanns ju inte. Eller…han fanns men inte med oss. Han finns fortfarande men hör aldrig av sig.

Det finns några foto på Sara och hennes pappa, när hon var liten plockade hon gärna fram det albumet och tittade på bilderna. Sedan glömde hon bort att stoppa in albumet i hyllan och jag såg vad hon gjort. Jag pratade med henne om honom och inget ont ord kom från min mun, varför skulle jag säga något ont om honom när han var en snäll man?

Om hon har saknat honom eller inte vet jag inte, vi har pratat om det men hon har nog varit lojal mot mig och sagt, för att jag inte skulle bli ledsen, att hon inte saknade någon pappa. Där fanns både en morbror och en morfar som fungerade som manlig förebild. Jag frågade henne för ett tag sedan och då sa hon ärligt att hon tänkte rätt ofta på honom.

Något som inte känns lika bra är när jag funderar på de misstag jag gjorde när Sara var liten. Det är förstås en förklaring, men absolut ingen ursäkt, att jag var ensam med henne jämt. Alltid. Det svider likförbannat när jag tänker på de gånger jag svek henne.

Man kan svika en vuxen människa – förälder, partner, syskon och vänner – men aldrig ett barn. Aldrig svika ett barn.

Nu, med facit i hand, vet jag vad jag skulle gjort oftare. Jag skulle till exempel betydligt oftare gått hem i lugn och ro med Sara från dagis. Gått. I. Hennes. Takt. Inte satt henne i cykelsadeln och trampat på som en galning för att komma hem och laga mat, städa och allt annat.

Jag skulle struntat i dammet och istället lekt mer med Sara.
Jag skulle lagat mat lite långsammare och låtit Sara vara med – kanske inte steka köttbullar men mosa potatis till mos.
Jag skulle läst godnattsagor med mer inlevelse och inte fort som fanken för att få några timmar för mig själv.

Det handlar alltid om vardagen.
Det handlar om att vara med i nuet på barnets villkor.

Sedan handlar det om kärlek. Där har jag varit en bra mamma. Ofta sa jag ”du är mitt favoritbarn” och Sara strålade, hon var nästan i skolåldern när hon fnittrande sa ”men mamma, du har ju bara mig”.

Hon föddes den 18 mars 1982, jag hade tänkt att det skulle vara åska och dunder men istället var det grått och duggregnet gjorde min kappa fuktig. Jag tog lokalbussen in till förlossningen för jag ville inte lägga pengar på en taxi eftersom jag var rädd för att inte ha pengar till välling när det var dags. Under graviditeten hade jag psykiskt ställt in mig på att föda ensam, vara ensam i förlossningsrummet, men de satte en sjuksköterskeelev som sällskap och tyvärr hade jag inte modet att säga ”nej” när en skjuksköterska frågade om en läkarkandidat fick lov ”tentera” på mig.

De testade till och med en ny utrustning på mig och jag svalde och teg. Till slut hade jag samlat mod och skulle precis säga att ”jag vill vara ensam”, men då var det dags. Sara förlöstes av en professor som mest var nyfiken på utrustningen de testade.

På BB var det besvärligt att se alla dessa pappor som kom på besök. De fick ju andra tider än vänner och släkt. Dessutom bodde jag i Lund på den tiden och de tio milen var rätt långa för mina föräldrar. Hon döptes på BB. Innan jag fick henne åkte jag in till en sybehörsaffär i Lund och köpte ett blått och ett rosa band till dopklänningen. ”Jag vet ju inte vad det ska bli”, sa jag till expediten som skrattande vände sig till sina kollegor och upprepade vad jag sagt. De menade säkert inget illa men det biter fortfarande i bröstet när jag tänker på det.

I dag hade jag förstått bättre och frågat expediten ”vad var det för roligt med att jag inte vet vad det ska bli” och spänt ögonen i henne. Jag frågar mig ofta varför människor i sin osäkerhet måste trycka till andra som strålar av osäkerhet?

Det finns för många elakingar i samhället.

När jag legat på BB i nio (9) dagar hämtade mamma mig. Det var gulligt. Sedan bodde jag hos dem i en vecka innan jag tog Sara och åkte hem till Lund. Att vara ensam med ett nyfött barn dygnet runt, att inte ha någon att prata med sin oro om och att inte få en sekunds paus i föräldrarskapet är inget jag önskar någon. Ensammare än då har jag aldrig varit.

Trots allt det där kan jag säga att Sara förändrade mitt liv. Det var när jag fick henne som mitt liv vände, det var då jag lärde mig uppskatta de små sakerna och det var då jag insåg att jag måste finna min egen väg.

Jag önskar jag hade haft någon som redan varit förälder för då hade jag kunnat fråga: Vad är viktigast. Jag tror att alla föräldrar skullle svara samma som jag: Det handlar inte om pengar, det handlar om att se barnet och att ge den tid på barnets eget villkor.

Nedan en bild av Sara när vi var på BB, hon var några dagar gammal och det är Ann-Sofi som håller hennes huvud så vackert. En vacker bild.

saranyfod.jpg

Söndagar

saraoro.jpg Ibland kan jag drabbas av en stor oro, i dag var det Sara som fanns i mina tankar. Jag blir väldigt andlig när det inträffar och ber ”Snälle Gud, se till att hon kommer hem oskadad”.

Sara är en festprissa och lägger mycket hellre pengar på drinkar, kläder och cigg än en taxi hem. Min oro försöker jag slå bort. I dag ringde hon vid 14-tiden och jag var andlig för ytterligare någon sekund och sa högt ”Tack Gode Gud” och sedan pratade vi om hennes kväll och i det här fallet även natt.

Snart är hon här men innan dess ska jag redigera min text ”Kvinna och de röda skorna” som jag tänkte sälja till Amelia, Tara eller rent av till ”Din Sko”?

Min dotter

saratest500.jpg

För en stund sedan.
Sara: Nu är det ”Idol”.
Jag: Ok.
Sara: Vi hörs.
Jag: Puss.
Sara: Puss
Jag: Du är mitt favoritbarn.
Sara: Hehe!

När hon var liten tittade jag henne ofta i ögonen och sa ”du är mitt favoritbarn”. Hon blev lika stolt varje gång och jag menade det verkligen med hela mitt hjärta. Någon gång runt sjuårsåldern kom hon på tricket: Du har ju bara mig, mamma!

Eftersom Sara är en central punkt i mitt liv får hon från och med nu en egen kategori.