Brobyggarna av Jan Guillou

Det har väl inge undgått någon att jag beundrar Jan Guillou.

Antagligen för att han är påläst, för att han aldrig skulle nedvärdera en ärlig människa och att han (till skillnad från Ulf Lundell, som gjorde sin före detta flickvän till sambo med en knarkare och som han lät få bröstcancer och dö) inte ute efter unga kvinnor.

Jan Guillou behöver nämligen inte bevisa något.

Han kan förstås inte hålla sig för skratt i vissa sammanhang när någon försöker visa en överlägsenhet, men som läst på dåligt. Jag är ganska säker på att Guillou inte skulle förnedra någon som försöker med ödmjukhet.

Någon berättade att Guillou hade retat upp feminister (jag är osäker på den här punkten) för att han kallat homosexulla för pederaster. Jag hade ingen aning om vad pederaster var och fick slå upp det, i SAOL står det förklarat som ”manlig homosexuell kärlek till gosse”. Fast där ”till gosse” står med mindre storlek, betyder det att pederast är ”manlig homosexuell kärlek” eller ”manlig homosexuell kärlek till gosse”? Tänk att det alltid ska vara besvärligt att få fram korrekta svar för människor som saknar kunskap om halva världen, det vill säga sådana som jag.

Nåja, om nu Guillou retar upp femnister för ordet ”pedrast” vill jag säga att det förekommer minst fyra gånger i boken ”Brobyggarna”. Annars hyser författaren en stor kärlek till ordet ”såldes”. Det är ett sätt för honom att argumentera – han lägger fram en sorts hypotes (dvs. ännu inte bevisat) och så drar han till med ordet således och lägger ner sitt byte elegant.

På mig imponerar det.

I boken hittade jag ”således” två gånger. Inte ofta, men om man som jag är förtjust i Guillou är det med ett leende man läser ”således”. Jag kan höra hans röst genom hela boken. Och jag älskar den! En historia i tre delar där första delen handlar om de tre bröderna som blir faderslösa och dömda till att leva i fattigdom som fiskare i Norge. Fast Jans Guillou har trix för att få fart på historien – han låter något märkligt hända och de faderslösa gossarna hamnar på Europas bästa utbildning i Dredsen. De är tre stycken och de är naturligtvis intelligenta, en blir kursetta – och det är han som åker tillbaka till Norge för att bygga broar.

En broder åker till London med sin älskare och sedan finns inte han mer – tyvärr. Kanske svårt för Guillou att skriva om? Eller hittade han på den tredje gossen för att skapa debatt genom att låta honom var homosexuell och är det därför han skriver ”pederast” istället för homosexuell?

Jag vill veta vad som hände med den försvunne pojken. Trist att han bara försvann.

Däremot njuter jag av Oscars liv i Afrika. Han skjuter elefanter, inser värdet av de fällda ebenholtsträden (han drar järnväg och fäller träden en bestämt avstånd därifrån), han är en smart kämpe och jag tror att hans egenskaper som jägare är Guillous egna eller i alla falla författarens drömmar om detsamma.

De två pojkarna som boken handlar om är intelligenta , drivande, ha en moral som alla önskar sig – de är helt enkelt perfekta. Och jag väntar med glädje på del två! Det här är dessutom en recension skriven av en beundrare och helt igenom subjektiv. Tursamt att jag inte skriver för en tidning!

Vädermannen

Jag har läst Vädermannen av Ulf Lundell.

De flesta har säkert läst ”Jack”, den kallades för en generationsroman och blev filmatiserad. Jag älskade boken. Fast märkligt nog har jag inte varit superintresserad av Ulf Lundell, det är som ABBA och Roxette – jag har aldrig förmått mig köpa musik eller gå på någon konsert. Lundell såg jag i Sölvesborg och vid något slott i Skåne, men det är allt.

Nåja.

Jag ramlade över boken på bibblan och den fick följa med i min hög av böcker och när jag inte hade något mer att läsa tog jag tag i boken, och jag tyckte om den till min stora förvåning. Huvudpersonen, som jag lätt skulle kunna översätta till Lundell själv, har stort behov av ensamhet. Jag känner igen hans svårigheter att säga ”nej”, jag känner igen hans besvikelse när han inte blir lämnad ifred eller när någon kommer på spontant besök. Jag älskar hans betraktelser över vädret och träden som finns utanför hans hus, jag älskar maten han lagar och vinet han dricker.

Kanske är det därför jag gillar boken.

Fast jag har lust och skrika ”men säg nej för helvete” när huvudpersonen säger ”ja” till allt möjligt och omöjligt. Däremot kvinnorna. Huvudpersonen närmar sig sextio, han har inte någon kontakt med sina barn – men han har kvinnor och kvinnor och kvinnor och alla utom en är riktigt unga, ungefär hälften så gamla. Det är ju naturligtvis min syn på saken som spelar roll i detta, men jag skulle inte vilja ta i den här mannen med tång. Tyvärr. Och han absolut inte i mig.

I dagarna kom en ny roman ut med Lundell, den heter ”Allt är i rörelse” och den handlar föstås om en man som passerat de sextio och som bor på Österlen.

 

Kraften

Jag ler mest hela tiden när jag läser den här boken.

Den bästa boken för att fundera över sitt liv är Kay Pollaks bok ”Att välja glädje”.  Jag tror att ”Kraften” kommer att bli den nästbästa. Under åren som har gått är det många böcker av olika slag som har passerat mina ögon. Jag tänker på de där böckerna som ska göra livet bättre, som ska förklara varför och hur.

”Kraften” är nog nästa lika flummig som alla andra – förutom Pollaks bok – men ”Kraften” har ändå något som jag verkligen tycker om. Det handlar om kärlek. Ja, boken beskriver precis som jag tänker när det gäller kärlek. Att jag ska ge kärlek, om jag så bara träffar en människa för en kort stund ska man vara vänlig, rar och omtänksam – man ska skicka ut kärlek i mängder och man får med all säkerhet tillbaka i överflöd.

Prova! Det stämmer nämligen.

Fast tro inte att man alltid får tillbaka från den man ger till. Det är jag medveten om. I flera år har jag sagt ”hej”, gett komplimanger, sagt snälla saker och så vidare till en kvinna som jag stött på då och då. Inget av det jag har sagt har varit osant, jag har tyckt hennes kläder är snygga och att hon är piffig och snygg i håret etc. Det är bara det att jag hela tiden har känt att jag inte har fått något tillbaka av henne – inte på det sättet att jag förväntat mig samma sak tillbaka, utan kanske mer än ett stelt leende.

Men icke!

Det slog mig att jag får kärlek i överflöd från andra håll och att det säkert finns en anledning till att hon inte på något sätt kan vara rar tillbaka mot mig. Jag känner att hon ser ner på mig, det gör hon kanske – jag vet inte, men det är hennes problem i så fall. Hur som haver har jag slutat att säga positiva saker, går jag förbi henne säger jag hej men jag ler inte, jag ger inga komplimanger och jag tittar henne inte i ögonen. Jag är helt enkelt stött över hennes aviga attityd. Egentligen borde jag fortsätta – eller hur? För kärleken kommer inte därifrån man lämnade den, istället dyker den upp från någon annan. Jepp, så är det!

På jobbet kände jag mig förolämpad för någon dag sedan.

Jag skrev ett spydigt svar tillbaka (allt skedde via det skrivna ordet), det var bara det att jag postade det till fel person. Tillbaka fick jag ”fel person” och så en smiley. Det slog mig att ”jag släpper det där” och vilken tur jag hade som fick en smiley tillbaka!

”När någon har förloämpat mig försöker jag låta min själ nå så högt upp att förolämpningen inte kan nå mig”

 Reneé Descartes som var filosof på 1500-talet. Bra tänkt, inte sant?

För det är ju så att den som förolämpar gör det inte för min skull, det har hänt något tidigare som fått honom eller henne att reagera. Det har inte alls med mig att göra (och den här gången hade jag inte alls med det att göra, jag blev förolämpad över personens okunnighet).

Nåja, nu ska jag jobba vidare, om mindre än två timmar ska jag gå hem och sova. Då börjar mina nio lediga dagar även om jag sover bort större delen av den första dagen.

Kärlek! Ja, jag skickar ut kärlek för jag tror på det!

Ingen riktig mamma

Jag kunde förstås inte sluta  läsa boken.

”Ingen riktig mamma” är skriven av Karin Flygare och trots att jag tyckte illa om huvudpersonens oförmåga att göra något åt sin situation fortsatte jag att läsa. Det handlar om en kvinna som arbetar i socialtjänsten, hon ser ner på de klienter som behöver hennes hjälp och verkar oförmögen att förstå och känna empati.

Hon blir med barn och mannen är svartsjuk, när barnet är fött blir hon allt mer isolerad och kan inte få en naturlig kontakt med flickan, hon vill heller inte söka någon hjälp och försöker hålla masken utåt mot vänner och sin mor.

Boken är skriven i tre delar. Första delen om tiden runt barnets födelse, andra delen när mannen och kvinna har skiljt sig och hon är ensam med flickan eftersom han flyttar till Finland och den tredje och avslutande delen.  Det är ingen rolig bok, jag har alltid haft svårt för människor som inte orkat ta nya tag och jag kan inte förstå huvudpersonens motvilja till olika människor hon har runt sig.

I första hand tar boken upp föräldraskapet, om att inte räcka till och om att det inte alltid går som an tänkt sig.

Biblioteket

Jag var på bibblan  i dag.

Tidigare har jag läst två delar av fem som handlar om Djingis kahn och Kublai kahn, just nu håller jag på med del fyra och alltså har jag missat del tre. Den lånade jag idag. Plus en bok som jag beställt, en lättläst serie på några böcker om hur engelsmän for till Australien för att bygga sig nya områden. Det är mycket kärlek, slit och elände samt en hel del rosiga kinder och barmar som höjs och sänks. Förutom det blev det några böcker om design inom kläder och väskor.

Utan ett bibliotek kan jag inte leva.

Det finnaste bibliotek jag har varit på låg i närheten av Hemsö på Gotland, jag minns inte vad orten har för namn men den låg utmed kusten. Det var trägolv och vackra målningar på väggarna. Det bästa biblioteket är Bromölla. Jag lovar! De har bäst personal av alla och det är viktigt.

Innan jag flyttade till Bromölla gick jag ofta till bibblan på lunchen och där, vid en stol som stod lite undanskymt, satt jag och vilade och tyckte synd om alla författare på ”M” och ”N”. De stod längst ner i hyllan och jag tänkte att det fanns mycket oläst och att böckerna var lite sorgsna för att ingen fann dem oväntat. På min vänstra sida hade jag ”O” och det var på det sättet jag fann Jayce Carol Oates.

Nu ska jag fortsätta att läsa en stund innan jag ger mig på balkongen.

Rekviem för John Cummings

Jag har läst ”Rekviem för John Cummings” av Bengt Olsson.

Boken handlar om Johnny Ramone, en av gestalterna i punkbandet Ramones. Drygt 400 sidor handlar om hur John Cummings får reda på att han  har prostatacancer och hur han kämpar på för att först besegra sjukdomen och efter att det misslyckats gör ett värdigt avslut.

”Rekviem för John Cummings” har höjts till skyarna, för mig är den intressant men inte mer än det. Jag tycker den är en aning långsam och jag saknar den självkritik som jag hade utsatt mig själv för i Cummings situation. Nåja, det är säkert en bra bok – men jag föredrar nog ”En sorts kärlek” som tar upp båda sidorna av ett förhållnade när en drabbas av en dödshotande sjukdom.  I ”Rekviem för John Cummings” är hans fru en bifigur, jag önskar att jag fick hennes syn på deras liv och deras kamp mot hans cancer   – men hon är en skugga i boken.

 

Nattens barn av Traci Lords

En kollega sa ”vill du läsa”?

Och jag tog emot boken (Nattens barn av Traci Lords) för självbiografier är alltid av intresse, andras liv kan fascinera mig och att få insikt i andra sätt att leva är bra för alla.

Traci Lords började tidigt inom porrbranchen, hon blev våldtagen som 10-åring och det går tydligt att se flickans outtalade frågor till sina närmaste. Hennes far försvann tidigt efter att ha misshandlat mamman rejält (på öppen gata och ingen ingrep), de flyttade  ofta och Tracis utseende fick många män att vända sig efter henne.

Från lättklädd till porrstjärna?

Ja, med ångest i själen och god tillgång till hasch och kokain lyckades pojkvänner och en av hennes mors f.d pojkvänner övertala henne, de som tjänade pengar på det hela var förstås allt annat än Traci själv. Hon blev avskärmad från sin familj och fortsatte under några år med ett destruktivt liv innan hon bestämde sig för att ta avstånd från porren.

Det är en bra bok för inget sker från dag till natt, inget sker omedelbart utan precis som annat destruktivt i vanliga livet tar det tid att bryta med det som hon vill bort från. Det är en lättläst bok som ger en inblick i hur illa det kan gå. Inget som direkt rör om i min själ, men intressant för det är ett öde och det slutar bra.

Boken om mig själv

Jag har läst en hel del böcker om musiker.

Det har flödat över av den sorten genre det senaste året. Till exempel om Lemmy Kilmister, som spelar i Motorhead och Slash, gitarrist i Gun´s & Roses. Eric Claptons självbiografi är också en bok som beskriver musiklivet.

Alla har de en längtan och en idé om musik som känns grundläggande.

Skillnaden är att grabbarna drunknar i droger (Lemmy funderar på att göra en blodtrantransfusion för att rena blodet, men läkaren tror att han kommer att dö eftersom kroppen inte kommer att klara av det rena blodet), de har också en tendens att förstöra många kvinnors liv och när de blir drogfria (drogfri och drogfri, Slash anser ju att en flaska wiskey om dagen är att vara drogfri) byter de ut sina kvinnor som har stöttat dem i årtionde mot en ny och fräsch.

Boken om Kajsa Grytts liv är av en helt annan kaliber. När jag läste den fnittrade jag inte som när jag läste att Slash gillade skinnbyxor bäst för då syntes det inte när han pissade ner sig – nej, hela boken igenom beskriver en äkta kärlek till musiken. Hur hon kämpar på, hur det ibland blir motvind på grund av att hon är tjej men också att hon skrivit flera succépjäser (det hade jag ingen aning om) och jobbat inom reklambranchen.

Det finns kärlek och otrohet, vänskap, framgång, motgång – det är en jäkla bra bok!

Trots att jag inte lyssnar på musik speciellt mycket ska jag låna de skivor bibblan har av henne och jag funderar på att köpa en gitrarr och bli musiker. Ja, faktiskt! Jag hoppas på att jag gillar Kajsas musik!

Anita Wikander

Jag har läst tre böcker av Anita Wikman.

En av dem hittade jag på Adlibris, de verkar svåra att få tag i, själv har jag lånat på biblioteket. Tänk vad mycket bra böcker det finns bland alla dem som står uppradade i hyllorna och som jag går förbi!

Anita Wikman har skrivit flera böcker, men de tre jag har läst är Kråkvals, Kråkögat och Vingklippt. De handlar om fattiga familjer i Finland i slutet av 30-talet med hotande lungsot, svält och sprit. I centrum står familjen Lundmark med med mamma Ella i centrum. Ella är ohjälpligt förälskad i sin man, Einar, han är en suput och otrogen med jämna mellanrum.

De har en hög med barn men det är Lasse och Tita som jag fastnar för.

Tita är den yngsta av barnen Lundmark, av någon anledning blir Einar extra förtjust i Tita av de barn han har med Ella. Trots att hon protesterar och Ella försöker övertala honom ska flickan sova hos honom. Det blir precis vad man inte vill att det ska bli, det sker övergrepp som uppdagas när Ella ligger i barnsäng och barnmorskan är på plats.

Tita har sin stora tröst i Lasse, den bästa av bröder.

Ella har flera vänner på Vallbacken, de fattigas plats i staden. Det blir naturligt för Tita att springa till en av Ellas vänner när Ella håller på att bryta ihop på grund av att Lasse är ute i kriget. ”Alma! Mamma bara gråter och gråter…”. Det finns flera scener i böckerna där kvinnorna ställer upp för varandra, som när Almas yngsta flicka dör i lungsot.

När Lasse ska ut i kriget igen måste Tita säga hej då till sin storebror.

Hon hinner se tårarna som glittrar mellan hans svarta ögonfransar innan hon sekundsnabbt lyfts mot ljuset.

Hisnande känner hon vinddraget och när hon kipande efter andan ser ner i hans uppåtvända ansikte suddas Ella och alla de andra på perrongen ut av ömhet i hans blick där hon en bråkdel av en sekund åter en gång Är och Blir och Finns till.

Jag tycker om att läsa böcker där människor kämpar, som familjerna på Vallbacken. Det var med nöje jag läste om deras svårigheter (det låter märkligt, men jag kände med deras kämpande att få vardagen att gå ihop), men det finns också undertoner om hur både samhälle och staden förändras under tiden innan, under och efter kriget. Hur fabriker blir attraktiva arbeten och normerna blir annorlunda.

Just kids av Patti Smith

Hon måste vara den bästa av alla människor.

Patti Smith har skrivit om sitt liv under 60- och 70-talet. Lika stor del som hon själv har i boken har hennes pojkvän och bäste vän Robert, välkänd fotograf som jag för tillfället inte kan komma ihåg efternamnet på.

De delar allt från hunger till visioner, de drömmer och de lever – i början sover de i olika parker, tigger mat från bagare och resturanger. Långsamt bygger de upp sitt liv.

Patti Smith blir tagen för pojke några gånger – det har vi gemensamt och det gör mig glad! Haha! Många trodde att hon var missbrukare för hon målade ofta ögonen i svart och hon var mager som en sticka.

Hennes älskade Robert visade sig vara homosexuell med svårigheter att erkänna detta ens för sig själv. Han ger sig ut för att tjäna pengar genom prostitution. Trots allt behåller de vänskapen och kärleken till varandra, Robert stöttar Patti och hon som drömmer om att blir diktare kämpar med sina texter.

Hon var runt 25 när hon fick en gitarr i sin hand för första gången och när hon läste sina texter för första gången offentligt hade hon en gitarist som spelade.

Så kan det gå! Hon blev en välkänd musiker, fast då har boken redan tagit slut!