Tretton timmar av Deon Meyer

Ahhh…en ny deckare!

Inte bara en ny deckare utan en gengre inom deckare. ”Tretton timmar” av deon Meyer är en berättelse som utspelar sig i SydAfrika – inget amerikanskt, svenskt eller engelskt, deckare som utspelar sig i SydAfrika är en egen genre.

En tidig morgon hittas en ung kvinna – en turist – med halsen avskuren vid en kyrka, en välkänd man – svag för kvinnor – hittas skjuten samma morgon.

Bennie Griessel är polisen som tar upp jakten.

Han blir utsedd som mentor till de båda som ska lösa de två morden, han är alkoholist och hans fru har kastat ut honom med orden att de ska leva åtskillda ett halvår för att han ska inse allvaret.

Det är den här sortens deckare jag gillar, den sorten där personerna får ett privatliv och där allting inte är så lätt. Lite som ”Harry Hole” – sliten, missbrukare och polis ut i fingerspetsarna.

En andra smekmånad

Jag älskade Joanna Trollopes böcker.

Det var när jag av misstag fick tag på en av hennes tidigaste böcker. Efter det har jag läst dem i ordning efter utgivning. De har alla varit underhållande, men de sista jag har läst börjar kännas som en upprepning.

En dålig upprepning.

För mig gäller de första böckerna av Joanna Trollope, de handlar precis som de senaste om familjer som har problem, om missförstånd och ofta slutar de oväntat. Det är bara att ”En andra smekmånad” känns som en upprepning och inte alls intressant.

Inget att rekommendera från min sida.

Solstorm av Åsa Larsson

Igår var jag på bibblan och hämtade den sista av Åsa Larssons böcker. Solstorm.

Eller mer rätt – det är hennes första deckare av fyra, det är jag som har läst dem baklänges. Det är rätt intressant det också, för var bok har jag fått veta mer och mer om vad som hände i första boken och jag behöver inte avsluta den första med att funderar på ”hur i hela fridens namn ska hon reda upp det här”.

Solstorm har gjorts till film, den gick på tv för ett tag sedan.

Då insåg jag att Solstorm var Åsa Larssons första deckare och jag blev besviken, för inte har jag föreställt mig huvudpersonen, Rebecka – en äkta norrlänning – som Isabella Scorupco. Tursamt läste jag boken i alla fall och jag blev inte besviken, men jag kan också säga efter att ha läst alla fyra böckerna att Åsa Larsson blir bättre och bättre.

Innehållet är en kvinna i Stockholm som blir uppringd av sin barndomsvän från Kiruna, vännens bror och kvinnans före detta kärlek har blivit mördad. Sedan rullar det vidare och man lär känna huvudpersonerna – boken känns nästan som en presentation av personerna som ska komma att bygga resten av böckerna. Har ni bara läst Solstorm, fortsätt gärna med nästa bok av Åsa Larsson – för det blir bara bättre och bättre.

Även tystnaden har ett slut

Drygt 600 sidor berättar om Ingrid Betancourts fångeskap hos gerillan – FARC – i Colombia.

I nästan sex och ett halvt år var Ingrid Betancourt fånge hos gerillan, de förflyttades från läger till läger, långa tider var hon fastbunden vid ett träd med en kjedja runt halsen och i början fick hon dela ett litet utrymme med sin medfånge Clara.

Ju längre tiden går desto värre blir fångeskapen och de sista åren tillbringar hon med andra fångar i olika fängelseläger ute djungeln. Hon försöker fly fyra gånger men blir tagen av gerillan varje gång, en av tillfällena lyckas hon och hennes bästa vän hålla sig undan i några dagar – tyvärr har han diabetes och är, precis som Betancourt, i dålig kondition. De tror att några bönder kommer i en båt, i själva verket är det gerillan som de springer rakt in i famnen på.

Clara och Ingrid har svårt att hålla sams. I boken skriver hon – i mina ögon – nedlåtande om Clara. Det känns inte riktigt bra. Ingrid själv skriver att hon var mån om att hålla stilen medan Clara förvandlades till en klagande och irriterande kvinna. Clara får för övrigt barn med en gerillaman, när hon friges några månader innan Betancourt slipper från fångenskapen, återförenas hon med sitt barn som då är tre år (han fanns på ett barnhem).

Boken är lång, ibland kanske en aning för detaljerad, men skildrar de sex åren på ett sätt att jag sträckläste  den. Jag skulle gärna läsa Claras syn på det hela, hon har nämligen också skrivit en bok om sin fångenskap – dock inte utgiven på svenska. Jag saknar också återföreningen mellan henne och hennes barn, boken slutar att hon långsamt går ner för flygplanstrappan för att så länge som möjligt kunna se sin mamma innan de kramas hårt. Jag skulle också vilja veta hur det gick mellan henne och hennes man, hur hon lever i dag – ja, hur det kändes efteråt.

Hemligheten av Philippe Grimbert

Tycker man om små välskrivna böcker är ”Hemligheten” just en sådan man ska läsa.

En liten lättläst och välskriven bok om en familjehemlighet, allt begravt men inte glömt. Philippe växer upp som enda barn till två atletiska föräldrar, själv är han klen och han tycker sig se besvikelse över det i sin pappas ögon.

Philippe drömmer om en storebror som har allt det han själv saknar.

Långsamt nystas hemligheten upp, med hjälp av en god vän till familjen som berättar lite i taget för Philippe. Till slut inser han att han har haft en storebror, även om hemligheten är lite mer komplicerad än så.

Det blod som spillts

Baklänges. Ja, det är så jag läser.

Första boken jag läste av Åsa Larsson var hennes fjärde, sedan bokade jag nummer tre och nu har jag läst ut hennes andra bok som heter ”Det blod som spillts”. Det är mord som i alla andra deckare, men som jag skrivet tidigare känns det nästan som en bisak. Det är persongalleriet som jag fastnar för, där det finns ensamhet, snoriga barn, män som aldrig städar, mindre stiliga kläder och allt annat som tillhör ett vardagsliv.

Jag funderar att flytta upp till trakterna runt Poikkijärvi – jag tror jag hade sets som helt normal däruppe.

Annars har jag de ord, som kvinnan som lade tarot för mig talade om, i huvudet. Hon sa att jag skulle finna något, men inte ännu, som skulle få mitt hjärta att jubla. Det låter fint. De senaste nätterna har jag tänkte på matematik. För att bli utdömd i grundskolan är det märkligt att min längtan efter matematik är stark, tur att jag blev bedömd på annat sätt när jag gick på högskolan. Kanske jag lånar hem en bok från gymnasiet och börjat om igen. Bara för att det är roligt.

Fast nu måste jag åter till mina larm, det har som vanligt varit en slitsam natt. De första tio timmarna har flugit iväg, två kvar. Sedan är jag ledig fram till måndagkväll, i morgon ska jag softa, på lördag städa till mina föräldrar och på söndag blir det konstutställningen på Årups slott. Det lär bli en succeé, ”alla” ska dit. En fantastisk kombination av slott, konst och kaffeservering.

Blandat

Det har kommit flera kataloger med kläder från Gudrun Sjödén.

Och inte en enda har jag haft råd att köpa från. Det har varit någon annans räkningar och tandläkare, trasig dator eller annat. Jag är inte bitter, bara lite. Fast den här månaden ska jag kunna åka ner till Malmö och handla någon eller några klänningar. Två veckor till lön, men också arbetstider som gör att jag inte kan åka på ytterligare någon vecka.

Annars har det hänt lite av varje.

    Jag har fått bannor på jobbet, flera stycken.
    Jag har fått beröm på jobbet, flera gånger, och jag gillar råslitet vi gör.
    En grabb som var ny förra sommaren sa ”jag ska ta hand om vikarien lika bra som tog du tog hand om mig”.
    Jag är singel, vilken njutning!
    Jag har fått mina specialinlägg och benen har rätat upp sig, men aj vad det gör ont och blir ömt i fötterna.

Nu skiner solen, det börjar långsamt att gå mot kväll – jag har njutit av mitt kaffe och ska strax småfixa här hemma. Jag har läst ut en bra bok ”Det tionde kretsen” – riktigt bra. Det handlar om en ung tjej vars pojkvän avslutar deras förhållande, hon planerar att göra honom svartsjuk och dricker för mycket. Kvällen avslutas med att hon blir våldtagen och berättelsen utgår från det. Hur grabben som våldtagit henne ser på det hela, hur polisen betraktar det, hur tjejen blir utfrusen och inser inte vad hon har ställt till med (det känns mer som författarens åsikt, han menar att hon ställt till det för att hon anmälde våldtäkten). Grabben mister sitt stipendium, flickan blir utesluten i skolan och blir kallad hora, mamman erkänner sin otrohet för pappan och han står stabil i allt och försöker behärska sig. Till slut brister det även för pappa som inte längre kan hålla tillbaka sin ilska.

I går hämtade jag en ny deckare av Åsa Larsson, min nya favorit. Jag ska inte börja läsa den i kväll för då är det kört med att somna tidigt. En bra bok är något jag inte kan lägga ifrån mig.

Fast nu ska jag njuta av att vara ledig tidigt, jag tog ut komptid när jag skulle åka till sjukhuset och jag kom hem efter bara någon timme. Fint.

Primtalens ensamhet

Jag har inte alltid älskat matematik.

För jag hade oturen att få en taskig lärare som sa att jag inget förstod. Fast…det var inte sant, för i högskolan fick jag högsta betyg i flera matematikämnen, som ”Analys i en variabel”. Det är jag stolt över. När jag läste Primtalens ensamhet fick jag en stor längtan efter matematik igen, jag tror att om jag hade varit eknomiskt oberoende skulle jag läst matematik i lugn och ro.

”Primtalens ensamhet” av Paolo Giordano är en fin bok.

Den handlar om komplikationer för två personer och hur de möts för att skiljas åt igen. Hur fel allt kan gå därför att man inte pratar med varandra, inte vågar ge efter för det man allra helst vill.

Mattia har en tvillingsyster som är förståndshandikappad, hon får gå i samma klass som Mattia och han avskyr att alltid ställa upp för henne – men han gör det. De två syskonen blir utanför, men så händer det som alla barn längtar efter – de blir bjudna på kalas.

Mattia vill inte ha med sin syster, han placerar henne på en bänk i en park och efter det är hon försvunnen. Hon hittas aldrig. Detta präglar Mattia och han skadar sig själv genom att skära sig i händerna. Mattia möter Alice, som också råkat ut för en tuff sak.

Det står fullständigt klart för mig att dessa två hör ihop, men författaren gör det precis så komplicerat som jag avskyr. Boken är bra, men jag blev besviken och förbannad på slutet. Det var ju så nära att allt skulle ordna upp sig.

Svart stig av Åsa Larsson

Om det fanns en fanklubb för Åsa Larsson skulle jag gå med ögonblickligen.

Det är en ny deckareförfattare som jag bara älskar. Camilla Läckberg tycks vara den mest omskrivna och omtalade deckarförfattarinnan, men jag har aldrig haft någon lust att läsa hennes böcker. Däremot chansade jag på Åsa Larsson, som säkert är en gammal bekant för många men som är helt ny för mig. Jag läste med stort intresse ”Till dess din vrede upphört” och kastade mig efter det till bibblan för att låna fler.

Det fanns inte en bok inne med Åsa Larsson, vilket säger det mesta.

I går hämtade jag ”Svart stig” och jag har läst lite mer än hälften. Åhh…jag älskar Rebecka och Siving (ett smeknamn för att hans mamma skrev civ.ing som hans titel i telefonkatalogen – i Norrland ska man inte göra sig till) samt de andra personerna runt om, det känns som om mordet är en bisak – det är karaktärerna jag älskar i all dess glans och icke glans. Snart är det lunchdags, jag går hem och läser medan jag äter.

Någon som har läst Åsa Larssons böcker och som älskar henne lika mycket som jag?

Tre koppar te

Jag har läst ”Tre koppar te”.

En bok som handlar om en klättare och hans öde efter ett misslyckat försök att nå K2. Han går vilse och tas om hand av några bybor i Pakistan. När han går från byn har han lovat att bygga en skola. Han håller sitt löfte, men det är många och krångliga vägar han måste ta för att komma fram.

Det är en bok som känns äkta och sann. Greg Mortenson säger att han väljer ”ena och segra” är bättre än ”härska och söndra”. Han lyckas ena byklaner av olika muslimska inriktningar i sitt arbete att bygga inte bara en utan några hundra skolor.