Malmö

I dag cyklade jag till stationen.

Skånetrafiken har under de senaste åren bara gjort mig besviken en enda gång, i dag var tåget inställt på grund av personalbrist. Det skulle gå en ersättningsbuss och jag väntade en halvtimme, men gav upp. Det känns helt ok. Jag var inte riktigt på humör för Malmö, men dagen och vädret passade bra – men tydligen inte tåget.

Folk som väntade fräste och var arga, de kunde inte förstå att något var inställt på grund av personalbrist. Men hallå! Du kan bli sjuk, jag kan bli sjuk och alla andra kan bli sjuka eller få förhinder. Tänk om konduktörens mamma dog för någon timme sedan eller hans barn fick krupp?

Om man ska passa ett flyg på Katrup är det ju alltid bra om man är ute någon timme innan, det kan knappast ha undgått någon att problem uppstår.

Jag cyklade hem igen och nu har jag njutit av det sista kaffet.

I dag har jag på mig den svarta klänningen, den är några centimeter för kort för att jag ska känna mig bekväm. Därför tog jag de bruna krinklade byxorna som en kombination i dag. Det blev nog sisådär?

Jag har sagt det tidigare och jag har säger det igen, jag tar gärna emot kritik om den framförs vänligt. Jag suger åt mig en del beröm, jag är alltid självkritisk och jag funderar alltid över kommentarer som säger ”nej, det är inte snyggt” och då speciellt om det finns motivering. Tinto, min trogna följeslagare, skrev en gång ”nej, det blir för mycket fransar” när jag hade – ja, för mycket fransar. Jag är tacksam för det, ibland är det svårt att se själv hur jag egentligen ser ut.

Nu funderar jag om det blir för mycket med de vida byxorna till den rätt vida och speciella klänningen?

Mina armar värker, det var en ordentlig tricepsträning igår och jag vill helst inte lyfta mina armar. Härligt! Dagen i dag? Ingen aning. Jag hann inte med biblioteket igår, det blir nog en tur dit. I morgon har jag tvättstugan och på söndag tänkte jag trampa till mina föräldrar för att se till mitt trädgårdsland och skörda sockerärtor.

Tänk, jag skulle till Malmö och är kvar i Bromölla.

Vitt

Jag längtar tills det blir lediga dagar.

Och allra helst tjugo procent på reapriset hos Gudrun Sjödén, det finns nämligen tre klänningar jag gärna vill ha – fast det är med Gudruns kläder som med alla andra, det ser inte alltid ut på mig som det var tänkt. Nåja, i dag har jag vita tunna sidenbyxor och en vit stickad tröja i siden och lin, de köpte jag för cirkus fyra år sedan (eller fem eller sex, jag minns inte riktigt). Sköna kläder. På fötterna har jag haft vackra röda sandaler som knyts med ett snöre kring visten, men det regnade för mycket under lunchen och jag fick ta ett par andra istället.

Tjingeling!

Turkos

Ja, jag gör mig till på bilderna!

Inte står jag och kråmar mig i normala fall och inte heller står jag framför badrumsdörren och glor! Fast jag börjar bli trygg med att åma mig sådär, faktiskt. En märlig känsla som till en ganska stor del beror på den uppmuntran jag har fått. Tack, Alla, för att ni skriver uppmuntrande när ni känner för det.

Idag har jag turkost på jobbet, för det är ett nytt nattpass som startade klockan 18.

Det är svårt att visa mina ljusblå tånaglar, hur jag än svängde såg det allt för töntigt ut på bilderna. I natt är det ett extrapass, men sedan har jag ledigt på tisdag och då tänkte jag cykla till mina föräldrar och mina fyra rader grönsaker. I morgon tänkte jag baka bullar och tvättstugan är bokad, jag har en liten tvättkorg om någon undrar.

Nu åter till arbetet! Det var den här midsommarhelgen… Kärlek till alla!

Klart

Så hänger de där.

Mina två nya klänningar. Den tredje har jag på mig. Mina funderingar gäller att jag har ändrat mig allt mer ju längre jag har varit singel. Det är jäkligt skönt att ha fyllt femtio och nu, fem år senare, är det ännu bättre. Jag ska inte säga att jag inte bryr mig om vad andra tycker och tänker om t.ex. mina kläder – men jag är modigare och går min egen väg nästan jämt och ständigt.

Ibland blir jag påverkad av både familj och andra runt mig.

Familjen åsikter, att de aldrig kan säga något snällt. Sara typ en gång vart tionde år (hon tycker verkligen illa om min klädstil) och min mamma som om hon någon gång kan säga något fint också tillägger en negativ sak. Jag tog med mig hembakta bullar till mina föräldrar när jag var där senast, mammas kommentar var att ”det var goda men om du hade jäst dem längre hade de blivit luftigare”.

Jag har hört för mycket om ”breda rövar” och annat för att helt och hållet strunta i vad andra tycker, men jag är ganska säker och trygg i mig själv. Ibland drabbas jag av ett bakslag, som i går när jag kom hem med kläderna och tänkte att nu får jag massor av kritik för att det är tantigt och inte tajt. Då skriver jag särskilt att jag inte orkar med kritik i negativ bemärkelse, det betyder inte att någon ska ljuga – jag behöver inte det – men vissa dagar orkar jag inte ta emot det som anses vara konstruktiv kritik.

Nu har jag precis njutit av mitt kaffe bryggt på nymalda bönor från Kenya, handplockade, dyra och goda.

Min klädkammare är nystädad och fin. Allt är avtorkat och vädrat. Det doftar svagt av lavendel. Och jag gläds åt mina kläder. Ja, det gör jag – mina vida kläder.

Färginsläpp

Jag övar med Photoshop.

Fast ibland undrar jag vad man ska med allt till, som att fejka ljusinsläpp. Å andra sidan är det bra att kunna mycket, för då har jag en del att välja mellan.

Säg hej!

Jag skrattar lite grann.

När jag går förbi klänningen. ”Säg hej till klänningen”, tänker jag. Den får inte komma in i garderoben ännu, där hänger fortfarande vinterkläderna och jag tänkte att jag skulle ta en heldag till klädkammarpyssel lite längre fram i apil. En dag med bokad tvättstuga, en dag där jag bär upp kartongerna med sommarkläder (två flyttkartonger) och till min stora glädje ska sortera mera.

Jag har varit spänd i en hel vecka.

Migräntabletterna har minskat, det har blivit nästan en varje dag. Strax ska jag laga mat, det blir något enkelt. Ute tuffar molen fram i en ljusblå vårhimmel.

Puss.

Sova


Om man bortser från mina vintervita ben.

Tycker jag att klänningen är fin. Det som inte syns är de små volangerna nertill. Nåja, mamma ringde mig och sa ”köp den inte”. Jag pratade nämligen med henne innan jag sprang ner till affären och hon tyckte att jag skulle köpa ett par vita jeans istället. Jag kunde inte säga ”jag har redan köpt både klänningen och jackan”.

Är klänningen värd mycket pengar?

Nej, den är inte uberläcker – jag bara tycker om den. Pengarna den kostat mig är mycket  mindre än vad min dotter och måg betalar i bensinkostnader på en månad, det är mindre än vad mina föräldrar lägger ner på lotter varje månad, det är mindre än vad jag betalade i månaden till Csn.

Jag har bestämt mig.

Den kostade för mig mycket pengar, men jag behåller den. Den är kontant betald. Den är min. Jag önskar jag får ärliga komplimanger när jag har den på mig framöver och även om jag inte kunnat sova i natt på grund av den är lyxen – för det är lyx för mig – kommer jag antagligen att skratta framöver åt detta dilemma att jag skäms för att inte alla kan köpa en dyr klänning, jag skäms för alla de som naturligt köper fina klänningar varje månad och jag skäms för att jag skäms och för att ursäktar mig.

Puss & Klänningar till alla!

Lådor

Datorn är en liten notebook, skärmstorleken är 14,1 tum.

Om jag inte har fel för mig. Det tekniska lägger jag inte på minnet. Jag funderar ett tag, bestämmer mig för kriterier och letar reda på rätt pryl. Om jag har någon i min närhet som har kunskap om det jag ska köpa ställer jag en fråga och ber om tips.

Den här datorn väger ett kilo, den är fantastiskt bra på alla sätt förutom när det gäller bilder. Det är svårt att få en översikt. Det gjorde att jag bestämde mig för att köpa en ny, nu när de gamle ligger för döden.

Det är ganska ofta jag går omkring och funderar på hur jag ska bära mig åt. Inget grubbel, men jag låter själen funderar i en batchfil längst bak i skallen. Jag är inte mycket för snabba beslut.

Ett annat beslut jag har tagit är att köpa bra kartonger till mina kläder.

Under några år har jag gjort gallringar i min garderob. För liksom med datorer, bakstenar, gardiner och annat fungerar jag likadant med mina kläder. Snart är det dags att plocka ner vinter- och höstkläderna. Jag har inte mycket kläder och det är en fördel när det gäller ordning och reda. Av vinterkläderna är det inget som ska kastas, men de ska få en fin låda där jag placerar dem över sommaren.

Och sedan ska sommarkläderna upp och där finns inget som helst ordning!

Gissa om det gör mig glad! Haha. Här sitter en kvinna som tänder på sortering och reda. Det finns i lådorna i källaren massor av sommarkläder som ska bort. Kläder som jag inte använt de senaste åren och som, förutom att ta upp plats, även retat mig när jag har sett dem.

Jag gläds åt mitt fina köp av kappan från Gudrun Sjödén för många år sedan, den ska till kemtvätt. Tänk, det är första gången jag lämnar något på kemtvätt, sådant har varit för dyrt för mig tidigare. Frågan är om det finns någon vits att köpa en ångtvätt. Jag vet inte vad det heter egentligen, men det finns ju en maskin som man ”tvättar” kläder genom att använda ånga. Är det någon som har erfarenhet av det?

Nu ska jag läsa det sista ur Ullmans bok, dricka te och ta det lugnt. I natt är det dags för att jobba igen.

Pocho

Jag är en ”sucker” för poncho av olika stilar.

Normalt, och det vet väl alla vid det här laget, handlar jag inte på kredit. Fast i dag beställde jag poncho, armband och chinos på H&M – vilket är en sorts kredit. Jag betalar ju direkt jag får fakturan och det blir inga andra avgifter än frakten på fyrtio kronor. Fast det är ju så jäkla trist att betala i efterhand.

Jag hoppas att det blir bra annars åker det tillbaka igen. Helt enkelt.

Ponchon i hundra procent bomull och armbandet är fint på min sommararm. Ja, det känns som om livet är tillbaka igen.