Dagen

Jag trampade iväg till mina föräldrar i förmiddags.

Mest bara för att jag ville ha städningen avklarad, det betyder att jag är ledig och fri i morgon och det gör att trippen med B på tisdag kommer att kännas helt rätt och bra. Jag är en människa som inte kan ha för mycket bokat, jag måste vara ensam och vänta in själen.

Det var dimmigt, som ni ser på bilden.

Tjocksmockt med dimma, fukten lade sig som en hinna på kläderna och glasögon var inte att tänka på. Tursamt cyklade jag inte vilse i skogarna! Och städningen gick bra för mina föräldrar åkte på loppis och när de kom tillbaka några timmar senare var jag klar. Mangolden växer fortfarande, vilken fantastiskt grönsak! Nästa år ska jag odla igen, men bara en halv rad och så den sorten som är en aning rödaktig.

Nu har jag tagit ett bad, på spisen puttrar ris och kycklinggryta, jag tänkte ta kvällen till att koppla av och slappa framför tv:n. Kanske resterna av ostbrickan från i fredagskväll.

Kärlek till alla!

Trampa

Ibland tramar jag fel.

Hjärnan och själen försöker säga något snällt, men det blir tokigt. Min mamma älskar loppis, hon köper hellre tio bergsprängare som fungerar halvdant på någon loppis än en fullt fungerande på Ica eller något annat ställe. Hon gör många fynd, men jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att berätta för henne att hon måste tvätta tyger och annat innan hon börjar sy på olika projekt.

Ibland undrar jag om jag är hennes dotter?

Själv är jag noga med tvätta och hänga kläder fint, jag tvättar innan jag lägger ner i lådor (t.ex om jag byter kuddfördral) och jag älskar också loppis men när jag fått kökshanddukar eller örngott av henne så är det sextio grader med förtvätt som gäller. Det där försökte jag få henne att förstå i dag och hon blev stött (läs: hon visade att hon blev stött som ett utslag av att hon blev ledsen). Jag försökte säga det på ett fint sätt. Det gick så där. Antagligen får jag släppa det där precis som att sponsra Sara och annat.

Sätta stopp på mig själv helt enkelt.

Nu ska jag fortsätta i dagen. Det ska bli mat och jag ska lägga ut sängkläderna på min soliga balkong.

Kärlek till alla!

Lycklig

I dag hade jag tänkt ta tåget till Malmö.

För det passade bra in i min almanacka. Fast det tog emot i morse, både mentalt och med träningsvärk efter styrketräningen i måndags och spinningen i går. Eftersom jag är hård mot mig själv och allt som har sagts ska göras också ska göras krockade själens alla hörn med varandra.

Fast jag kom på att i morgon ska det regna och i dag var det perfekt cykelväder.

Därför tog jag min cykel och trampade till mina föräldrar, utan att ringa först. Jag tycker det är respekt att först ringa och höra ”är det ok” även om de alltid säger ”kom du”. Det var fantastiskt väder, fjärilarna dansade chacha och en och annan trollslända svirade rundor. Jag plockade lite hallon i skogen.

När jag kom fram till mina föräldrar hade pappa lastat skottkärran full av kvistar och löv från en häck han hade kapat. Jag frågade om jag skulle köra åt honom, men han tackade nej med ”du bara välter med den”. När han stannade för att pausa frågade jag igen och mycket vänligt lirkade jag honom till att försöka. Han tror aldrig, precis som min mamma, att jag kan klara något.

Självklart kan jag köra skottkärra, jag begriper inte att de alltid ska tro litet om mig. Jag körde kärran i en sjujälva fart, pappa hängde inte med. Men strunt i det, han fick ge sig i alla fall. Och på köpet fick jag uppleva två fantastiska kommentarer till mig från mina föräldrar.

Min mamma behövde hjälp i trädgården, jag plockade fram redskap och tog sedan bort allt gräs mellan plattorna på deras uteplats, det har nog inte blivit gjort under de senaste tio åren. Min mamma orkar inte och pappa sätter annat före. I tre timmar låg jag på knä och karvade gräs, sopade, kastade och sedan ställde alla stolar och blomsterlådor tillrätta.

Det blev jättefint!

”Jag blev så glad när jag såg att du kom”, sa min mamma under eftermiddagen och när jag skulle cykla hem igen sa jag till min far ”nu får du gå och titta på plattorna”. Han log, jag såg glimten i ögonen, och sa med stor inlevelse ”det blir så fint så fint”.

Det här är en dag som går till historien. Precis som när jag fyllde år för två år sedan och de skojade med varandra, det värmer ett hjärta hos någon som sällan sett dem vara rara mot varanda (läs: aldrig). Så….den 6 augusti 2009 och den 27 juli 2011 är dagar jag kommer att minnas, i dag för att jag fick två riktigt fina kommentarer av mina föräldrar.

Nu njuter jag av kaffet, är behagligt trött och ska strax trampa till Ica för att köpa youghurt till mina hallon och blåbär som jag plockat samt lösa ut ett paket som väntar på mig.

Det är här är så gott som en perfekt dag, jag har ”viktat” mina dagar för att få fram ett mönster och av tio möjliga är det här en nia. Inte illa! En skön och fin semesterdag.

Söndag

Det var en fin dag igår.

Min mamma är 81 år och på bilden ringer hon från sin mobiltelefon till min dotter. Mamma har längtat  efter en mobil, det trots att hon i många år har fördömt dem, nu har hon köpt en men det är svårt för henne att förstå hur hon ska hitta rätt telefonnummer. Nåja, det blir nog bra. Vi hade förstås min mosters två koppar, jag fick ärva dem är hon dog – resten av servisen hade gått i sönder. Vi stanade utanför Alvesta och fikade, det hade regnat och vi satte oss i bagageluckan.

I dag är jag på jobbet igen, det är lite som Angelica sa i morse att det känns som om vi alltid är här. Jag har turen att efter jobb på måndag och torsdag har jag ledigt en hel vecka trots att jag inte har semester, det är resultatet av ett byte där jag jobbade i midsommarhelgen. Fin som snus skulle jag säga.

Bytet bero på att jag ska bygga mig en egen shamantrumma. Det låter kanske lite främmande, men det är samma sorts trumma som samerna har använt sedan lång tid tillbaka. Det är en kurs på två dagar hos Sejdman (<- länk) som jag ska delta i och det ser jag fram emot. Det blir även trumresor och jag kan ju bara hoppas på att jag är mottaglig och att jag får träffa det som shamanerna kallar för kraftdjur.

Nu ska jag vidare i jobbet. Sara ringde när vi var på väg hem i går och tackade för barnkläderna jag köpt, det värmer i hjärtat.

Kyss & Kärlek till alla!

Bekvämt

Jag tycker om att laga mat.

Fast ibland vill jag annat, då hade det varit bekvämt med en trollgryta där jag stoppade allt som oskalade potatisar, kycklingfiléer och grönsaker och när det började tuta skulle en lyxig maträtt vara klar.

Och på tal om tuta har min far köpt en visselpippa åt mamma som hon kan blåsa i när kaffet är klart, fast det är bara det att han nästan är helt döv och bara använder sin hörapparat till festligheter – hur mycket hon än blåser i pipan hör han ändå inte.

Kärlek till alla!

Franskt

Jag fick ingen tid i tvättstugan.

Det skulle dröja. Därför ringde jag min mamma i går från jobbet och sa ”om ni är hemma och om jag mår bra efter nattpasset och om det är fint väder cyklar jag till er i morgon”. Det tyckte hon var en bra idé. Fast hon ringde en minut efter jag stigit upp. Jag är 55 år gammal och efter ett nattpass på tolv timmar är jag rätt eländig i kroppen och knoppen.

Jag borde veta efter så här många år att jag inte ska säga ”om” till varken min mamma eller min dotter, för om det där ”om” inte uppfylls blir de besvikna. Mamma ringde och jag föll till föga, fast hon kom och hämtade mig i sin gamla Volvo från 1969. Det är längesedan jag var hos dem utan att anledningen var att städa. Rätt skönt må jag säga.

Istället tvättade jag mina gardiner och mamma, som börjar bli lite snurrig, ställde in tvättmaskinen fel och istället för fyrtio grader blev det sextio och hon trycker på alla knappar samtidigt. Det lär bli korrekt krympta gardiner i vilket fall som helst. Sedan ställde jag in tv:n till dem. Formatet på bilden var fel, ljudet var fel och något annat också.

Mamma trycker på alla knappar och hoppas på ett under, medan jag är av den sorten att jag läser instruktionsboken först och sedan långsamt går framåt. Det gick hur bra som helst. Mamma bjöd på mat och pappa korkade upp en flaska vin. Jag har precis läst flera av böckerna Aino Trosell har skrivit, det handlar just om den ljuva förälskelsen som övergår i en sorts bitterhet för båda parter. Jag känner mest lätt ångest över den bilden, men den har lärt mig mycket – om att just inte vara bitter, att inse den egna delen i spelet och att alla har ett eget ansvar så länge man är friskförklarad.

Nåja. Jag kan räkna på ena handens fingrar de gånger mina föräldrar har skrattat tillsammans. Jag kan räkna på ett finger om man säger så och jag kan ange datum. Det är smärtsamt. Precis som att de alltid blir högljudda och irriterade när jag inte fattar deras halvkvävda visor (jag tror det är därför jag är irriterande tydlig och numera dessutom är irriterande ärlig mot min omgivning). Nåja, det blev lite av de där höga rösterna.

Pappa sa skål och det var tyst kring bordet. När mina föräldrar började hugga in på maten sa jag ”skål” igen, högt och tydligt. Pappa skrattade och mamma log. Pappa sa ”ska det vara ska det vara redigt och skål”, det klingade ordentligt i glasen och trycket över köksbordet skingrades.

Nu är jag hemma och dricker franskt kaffe. Jag älskar mina föräldrar, båda två. Det är synd att de att de är bittra och ännu mer synd att de inte lagt det åt sidan och gör det bästa av åren som är kvar. Fast jag ger inte upp, jag är envis och nu kan jag räkna på ena handens två fingrar när de har skrattat samtidigt.

Franskt kaffe var det!

Godmorgon

Något av det mest påfrestande.

I mitt arbete är de nätter när det är service. Det väller in ärende, det är massor av tekniker som gör olika saker vid olika tidpunkter, telefonerna ringer i ett och jag måste besvara frågor där jag inte är hundra procent säker på svaret. Dessutom pågår det i tolv timmar utan paus. Jag är döden trött och gråtfärdig varje gång jag kommer hem efter ett sådant pass. Av någon anledning har jag och Anki hamnat i ett flöde som gör att vi jämt jobbar på de här helgerna.

Jag vaknade i alla fall fullt frisk, det är en positiv sak.

Mina tankar gick till Sara och mina föräldrar, de träffas i dag för att fira Saras födelsedag. Mina föräldrar har fyllt 80 år och jag tycker det är starkt gjort av dem att åka trettio mil  dit och sedan, efter några timmars umgänge, sätta sig i bilen och göra samma resa tillbaka. Åldern och krämpor gör att de inte är speciellt rörliga och pigga.

Min mamma och jag tänkte åka upp till Sara när det blir lite varmare. Det gjorde vi förra året också. Vi startar tidigt på morgonen i min fars bil och har tid för prat som vi annars inte ger utrymme för. Där sitter vi i samma bil bredvid varandra och det är oundvikligt att samtalen kommer in på saker som annars lätt kommer i skymundan.

Vi hade en fikakorg med oss förra gången, det var trevligt. Jag hade till och med packet ner min mosters två återstående kaffekoppar från hennes bröllopsservis, den som hennes man tappade när de skulle flytta och botten på kartongen gav vika.

En nyhet i dag är att jag långsamt har börjat glädja mig åt min dator. Jag skrev om det i går att allt över åttahundra (i alla falla på ett ungefär) får mig att tappa greppet på ett subtilt sätt. Det tar tid för mig att hämta mig, att börja glädjas. Faktiskt kan jag ta tiden eftersom jag hämtade den på posten i tisdags eftermiddag, i dag är det söndageftermiddag. Fem dagar är ett bra mått för mig att ta tillbaka lugnet och släppa ångesten över ett dyrt köp.

När jag skriver ångest är det inte ett rätt ord, snarare är det en sorts oro som dyker upp oanmäld och icke önskad. Ångest är något helt annat och alltför lättsamt använt numera av både mig och andra.

Nu ska jag bädda rent min säng, jag har lagt ut kuddar, täcke och madrasskydd på balkongen. Solen skiner  och skänker energi och vinden vädrar ut ordentligt.

Kärlek till alla!

PS Bilden föreställer landsvägen jag cyklar på vägen hem från mina föräldrar, till vänster skymtar tjänstebostäderna som tillhör Trolle-Ljungby slott och i bakgrunden en byggnad som är en sorts värmecentral till slottets byggnader.

Olika

Jag tog med mig en rödrutig duk.

Och moster Vivans koppar från bröllopsservisen, mamma hade plockat frallor från frysen och en tub med mjukost. Vi har haft en fin dag och inte en enda mikroirritation från någon sida. Sådan gläder ett dotterhjärta.

Hos Sara och Oscar fick jag även träffa Oscars föräldrar, jag är otroligt glad över att hon har dem och jag gillar Oscars mamma extra mycket. Jag hoppas att vi någon gång får en stund över på tu man hand, jag skulle vilja prata med henne utan andras öron i närheten – inte för att vi skulle prata om familjen utan om oss.

På väg hem var jag trött.

Det är inte ofta jag kör bil och jag är förstås extra observant. Mamma som jämt klagar över att pappa kör om i tid och otid manade på mig och tyckte jag skulle köra om. Det gjorde jag.

”Håll i agebrädan, mor, för nu går det undan”, sa jag och mamma tog tag med vänsterhanden i sätet och högerhanden i den där plastöglan ovanför dörren. Det slutade bra. När vi var utanför Älmhult sa hon ”du hinner” när jag skulle svänga vänster för att köra över Olofström till Bromölla.

Normalt tar jag alltid egna beslut i trafiken men kroppen lydde före intellektet. Jag lade över ratten mot vänster och på tjutande däck sneddade jag över allt vad heldraget heter. Det skreeek i däcken och mammas handikapp-papper flängde från ena sidan till den andra.

Vi skrattade i en kvart efteråt. Det var verkligen en buse-på-flykt-sväng.

Nu är jag trött, klibbig och glad. I morgon är det lön. Hurra!

Söndag – en extra dag

Jag har precis kommit hem från min promenad.

I dag hade jag inte tänkt gå något alls, men jag gjorde det i alla fall och det går allt lättare för var dag. Vågen? Jag trodde inte det var möjligt, men jag har ökat på ytterligare 8 hekto. Om jag inte visste och om jag inte mådde så himla bra av att röra på mig skulle jag vid det här laget struntat i allt vad promenader och vettig kosthållning heter.

I går åkte hela lilla släkten upp till Sara och Oscar. Vi firade att Sara fyllt 28 år och det var första gången jag träffade hans föräldrar. Det gick bra. Tror jag. Oscar blir jag bara mer och mer förtjust i, han är en underbar människa rakt igenom.

På vägen upp stannade vi och fikade, det var ganska kallt och isen låg kvar på sjön. Jag bad min brorson ta en bild av Sandra, mig och mamma – jag tycker den blev fin. Jag är glad över min realtion till mamma, jag är tacksam för att hon har levt så länge att den hann bli bra. Det är guld värt.

Något annat som var bra i går var att jag fick en stund till mina brorsbarn, vi träffas nästan aldrig. Jag åkte med dem och vi hann prata ordentligt med varandra för en gång skull. På vägen hem sa Andre ”Min faster Eva, jag är stolt över dig” och det värmde i  hjärtat även om det hela hängde ihop med en sak jag berättade för dem och som kanske inte var så mycket att vara stolt över egentligen.

I dag tog jag en annan promenadväg än normalt. Den är lite längre och halva sträckan är trist, kalla och tråkig, men sedan belönas jag med att komma in i skogen. Jag gick 9729 steg, 6,9 km och  förbrukade 342 kcalorier på tiden 1 timme och 27 minuter. Nästa gång jag har en helledig dag ska jag ta en tredje runda, det är bra att ha olika sträckor för att få ett ombyte och för att välja allt efter tid och lust.

Ute är det grått och trist. Snart kommer Therese, det känns givande. Vi ska äta lite gott och prata, med henne kan jag prata både ytligt och djupt.

Kärlek och värme till alla!