Eriks låsta byrålåda

En treminuterstext som jag läst igenom en enda gång. Bara för nöjes skull.

Eriks låsta byrålåda var något hon grubblat på i flera år.

Han hade aldrig varit speciellt social, då var hon mer pratsam och glad i att umgås. Därför blev det ofta en ensidig kommunikation dem emellan, hon frågade, han mumlade och hon svarade på sin egen fråga.

De gånger genom åren hon hade undrat över hans låsta byrålåda hade han varit desto tydligare, då hade han tittadehenne i ögonen och med tydlig röst sagt att han hade rätt till en enda byrålådas privatliv. Hon blev lika arg var gång och så var grälet i gång.

Eller gräl och gräl, hon skrek och han mumlade för att sedan ta jackan på sig och gå ut för att hugga ved eller klippa gräset. Det hände att hon grät och då sa han vänligt att hon också gärna fick ha en byrålåda med sitt eget privatliv. Det gjorde henne totalt vansinnig.

Hon ville veta vad som fanns i lådan.

”I nöd och lust. Du! I nöd och lust”, vrålade hon en gång och då svarade han att det hade inte med varken lust eller nöd att göra att han hade en låst byrålåda.

Hon hade förstås försökt hitta nyckeln och hon hade försökt bryta upp låset, en gång kom han på henne när hon stod med en skruvmejsel i nyckelhålet, han hade bara lett och sagt att det där var ingen vits för det var hans farfar som gjort byrån och hon hade tillgång till alla andra lådor utom den enda som var hans.

Ibland kunde hon dagdrömma om att elda upp byrån, hugga sönder den med en yxa eller bända loss lådan med en kofot. Det var hennes rätt att få veta vad han hade i lådan. Det var hennes rätt!

Den ljusa linnekavajen

Med hjälp av Författarkortleken har jag skrivit följande treminuterstext. Helt oredigerad.

Den ljusa linnekavajen skymtade mellan träden när han försvann bortåt floden.

Det var dans och de hade delat på en flaska vin innan de gick vidare till dansbanan för att träffa sina vänner. Hon kände en ängslan redan tidigt på kvällen.

Något i hans rastlöshet, något i hans iver att vilja skynda på sekunderna, sa henne att det var något speciellt som drog. Inte hon, inte de tillsammans och inte kvällen. Det var något, eller kanske mer rätt någon.

Hon kunde bara ana att det var tjejen som hade kommit i sällskap med grannens dotter. Den dotter som studerade i Göteborg och nu var hemma en vecka för sommarledigt, en studentkompis hade åkt med och det var antagligen hon som lockade, som fick hans testosteron att flöda och lusten att bubbla över .

Han dansade pliktskyldigast med henne, försökte på ett konstlat sätt locka henne till skratt. Det var ju bara det att hon kände vibrationerna, hon såg den avvaktande blicken i hans ögon, märkte att han ville bort från henne och att han kunde inte hålla blicken borta från den där studentkompisen.

Och inte hon från honom.

När hon såg hans ljusa linnekavaj försvinna mellan de bleka björkstammarna letade hon genast efter den där unga, vackra, smidiga tjejen med gott självförtroende, hon kunde inte finnas. Grannes dotter sneglade på henne och vände bort blicken lite väl snabbt

Själv stod hon kvar med barnvagnen och en oro i hjärtat. Lite fukt letade sig fram i ögonvrån och hon böjde sig ner över den lilla för att rätta till filten. Det hade inte behövts, det var bara en undanmanöver för att dölja de blivande tårarna.

Det ropades, stojades och svängdes rundor på dansgolvet. Brädorna svajade, alla var glada och hon kände hur det bildades ett tomt område runt henne. Alla kunde känna hennes sorg när han försvann mellan björkstammarna, men de vill inte ta hand om problemet som fanns framför ögonen på dem. Hennes outtalade sorg lade sordin på kvällen för de andra och därför bestämde hon sig för att gå hem.

Hon skyllde på den lilla och alla log,nickade och sa sköt om dig.

Det låsta skrinet

Det låsta skrinet fanns i hennes tankar, hon kunde inte släppa det.

Ingen nyckel fanns att finna och att bryta upp det kändes fel, skrinet var ett fint hantverk med inbyggt mönster i olika träslag. Hon hade hittat det längst in i den bokhylla där hennes mor förvarat alla sina prydnadssaker, hon hade aldrig sett det och det var det enda som hon inte hade en historia kopplat till.

Hennes mor var en pratglad person, det kändes som om det inte var mycket som fanns dolt. I omgångar hade hon berättat sin livshistoria och det hände att hon suckat i det tysta när allt elände radades upp igen.

Men skrinet var låst och om det visste hon inget.

”Ska jag verkligen bända upp locket”, tänkte hon för sig själv. ”Nej”, var hennes svar. Nyckeln måste finnas någonstans, hennes mor måste ha gömt den någonstans. Hon gick in i sovrummet och tänkte att om det var någonstans där nyckeln fanns borde det var i den skänk som morfar byggt. Det innehöll många små lådor, det fanns fack och skrymslen, hennes mor hade förvarat smycken och krimskrams där och det var all vits i världen att leta där ytterligare en gång.

En timme senare gav hon upp. Ingen nyckel.

Hon hade dragit ut lådorna, trevat på insidan av väggarna i det gamla hemmabyggda skåpet. Inget. Absolut inget.

När hon skulle sätta tillbaka de små mörkbetsade lådorna fastnade en, det var den tredje, den gick inte att få på plats. Hon provade i de andra lediga facken, men det gick inte. Till slut förlorade hon tålamodet och både trött och ledsen knuffade hon in lådan med knytnäven. Det blev tvärt motstånd, istället for lådan for ut och hon svepte ilsket ner den på golvet.

Den landade med undersidan uppåt och där satt nyckeln. Fasttejpad. Det måste vara den rätta, storleken, gömstället och magkänslan sa att det var så.

”Nu ska vi se vad du har för hemligheter, lilla mamma”, tänkte hon och gick ut i det nästan oanvända finrummet för att låsa upp det exotiska skrinet.