Människa

Jag invigde min trumma i dag.

Ute i skogen, där jag först renade både mig och trumman med torkad salvia (röken på bilden är salvia)  innan jag skapade ett helgat rum där jag trummade i nästan femton minuter. Efter tio minuter avbröt jag mig instinktivt för det knakade i buskarna på min vänsta sida på ett sätt att jag förväntade mig att se en människa där. Fast det var förstås ingen.

Jag cyklade hem till mina föräldrar för att putsa fönster och vaxa mammas bil, fast det senare fick vara för det började regna. Vilket var rätt skönt! Efter ett besök hos frissan trampade jag hemåt, det var som att cykla i sirap och jag tänkte en liten stund att ”jag orkar inte”. Det blev en liten paus i allén till Gualöv och när jag skulle över E22:an skakade benen att jag var rädd för att ramla ihop. Något sådant har inte hänt mig tidigare, i regel cyklar jag i en sjutusan till fart.

Nåja, väl hemma tog jag ett bad och bryggde mig gott kaffe på färska bönor från Kenya – det var en njutning. I kväll är jag människa igen, om det var kursen eller inflammationen i tanden vet jag inte – men jag har varit slut i både kropp och själ under några dagar.

Just nu njuter jag av tystnaden, jag ska strax torka disken och är tacksam för att jag har ytterligare en ledig dag innan det är dags för två 12-timmarspass innan semestern börjar. Det är nästan den bästa tiden just nu, bara några få pass kvar innan ledigheten börjar. Det blir min första hela semester på flera år och det känns underbart. Jag tror jag ska göra den där cykelturen längs med Österlen som jag har tjatat om i några år vid det här laget.

Jag skickar ut kärlek och värme till alla!

Solbränd, urlakad och hemma

I helgen var jag och byggde en shamantrumma.

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag var mer social, men jag blir urlakad av att umgås nästan dygnet runt i två dagar – ja, det räcker faktiskt en hel dag för att jag ska känna mig matt och tom på energi. Det var trevliga människor på kursen och ingen skugga ska falla över dem, men det är min bakgrund som slår till.

Människors kroppsspråk tycks jag tolka för ofta, deras sätt mot mig undgår mig inte och jag tvingar mig till att delta för att inte anses som en kuf. Dock har jag en trumma och den har ett rejält ljud. På bilden syns handtaget och trumramen, självklart ska jag visa min trumma på bild när den är invigd.

Jag måste nämligen stränga om den, det gick fel när jag spände fast handtaget och det tänkte jag göra i kväll, i morgon är den klar att lastas på cykeln för att jag ska kunna trampa iväg till en speciell plats och inviga den.

Människorna på kursen var alla – utom jag och en till – sådana som gått mängder med kurser och alla var de väl insatt i olika riter och riktningar inom den är världen. Det fanns några spiritalister, några som kunde allt om Freja och sjöng och dansade till hennes lov framför lägerelden – själv var jag en ”stel svensk”, fast jag deltog i en dans och några sånger.

Det är en spännande värld.

Nu är jag hemma i det dagliga livet och jag måste hämta kraft, jag är helt tömd på energi, precis som jag brukar när jag varit iväg på kurs. Bilden visar träramen och träklykan som fungerar likt ett handtag.

Kärlek till alla!