Manus

Ska jag inse att det inte blev något av det?

Mitt barnboksmanus ligger på skrivbordet. Jag hade tänkt skicka in manus till Kabusa bokförlag, men jag läser att de inte tar emot spontanmanus utan söker sina författare via agenter, uppläsningar och annat. Jag tror inte jag har någon ork att dra igång en egen publisering.

Bilderna hade jag kunnat fixa via Photoshop.

De allra flesta kapitel har en förankring i min vardag, bilderna är inget problem. Jag vill inte spara men jag vill inte kasta. Det ligger på mitt skrivbord och – ja, det är väl bara att hutta.

 

Gestaltning

Jag har läst några böcker om Djings Kahn och han söner.

Det är böcker skrivna av Conn Iggulden. Det är mycket dödande, konspirationer och intriger i böckerna och jag gillar att läsa dem, framför allt de två första där man får följa Djingis från att han var barn och då hans familj blev utkastade och utfrusna från stammen.

Nåja.

Det är inte böcker som fokuserar på språket utan mer det som händer.

Däremot fann jag ett stycke som var en fin gestaltning av en händelse. De flesta vet säkert att en gestaltning kan göras som ”mina skor såg ut barnskor bredvid hans och jag såg att han tyckte illa om att behöva böja på huvudet när han passerade dörren in till köket, när han slog sig ner på stolen knakade pinnarna i protest”  istället för ”han hade 48 i skostorlek, var 210 cm lång och vägde 160 kilo”.

Det är en gestaltning av en persons utseende.

I boken ”Bergens väktare” skickar Djingis ut Djebe för att ”röja vägen”, det vill säga att bränna ner så många byar som möjligt, att döda alla i byarna och slakta boskapen. I boken skildras Djebes framfart så här:

En vårmorgon red Djebe ut med tiotusen veteraner, angelägen att visa vad han gick för. Efter bara några dagar kom arabiska handelsmän ridande till lägret som om de hade själva djävulen efter sig. De var villiga att idka handel och sälja upplysningar till denna styrka i landet, och Djingis tog emot en rad av dem i sin jurta och skickade tillbaka dem med börsarna fulla av silver. Bakom dem reste sig avlägsna rökpelare sakta i värmen.

Håll med mig om att det är en perfekt gestaltning även om det inte rör sig om en person utan snarare en händelse. Det näms inte en enda blodsdroppe, det skrivs inget om svärd eller pilbåge, det står inget om ansträngningarna – det är bara ett stycke som visar på Djebes fruktansvärda framfart.

Det gillar jag!

 

 

Treminuterstext

Kvinnan på stugans tak höll hårt i hammaren.

Hon slog metodiskt sönder takpanna efter takpanna. De ramlade och rasslade neråt, slog i takrännan, splittrades i mindre bitar och studsade sedan vidare till marken. Det hade redan bildats stora gluggar och de såg ut som svarta fönster i det röda tegeltaket.

Vad gör du? Kom ner! Vi måste prata!

En man stod nedanför, jag hade inte sett honom men antagligen hade han hämtat en stege för den ställde han mot taket och började klättra upp.

Lugna dig! Vi måste prata!

Kvinnan hade sönderblonderat hår som spretade åt alla håll och kanter, det var en tidig söndagsmorgon och hennes nattlinne, som var för stort, gled ner och hindrade henne uppenbarligen från att slå vidare. Hon tog tag i urringningen och slet sönder det, sedan fortsatte hon med sitt arbete medan brösten gungande i takt med hammarslagen.

Nu var mannen var nära henne, och jag kunde se från min väntan vid busshållplatsen att flera grannar tittade ut genom sina fönster och en kvinna på altanen bredvid ropade försiktigt ”Katarina, ska jag komma upp till dig”?

När mannen satte foten på taket reste hon sig upp, helt naken eftersom nattlinnet ramlat ner vid hennes fötter och skrek ”kommer du ett steg närmare slår jag hammaren i huvudet på dig”. Mannen tvekade men klev tillbaka på stegen, kvinna tog några nätta och eleganta hopp ner och med sin högerfot puttade hon ut stegen från taket, den var ganska kort och hon fick därför med sin fina kick den att göra en långsam baklängesvolt – med mannen vilt fäktandes med händerna för att behålla balansen.

Treminuterstext

 

Tiggaren ädelsten såg ut som en ädelsten, fast det kunde var och en fatta att en tiggare inte kunde äga en sten med värde i.

Han hade försökt sälja den till henne på marknaden. Det var när hon strosade runt bland stånden på en ort alldeles i närheten av där hon var på semester, hon hade hoppats på att göra något fynd – att upptäcka något fint för en billig peng. Tyvärr var det som på de flesta semesterorter förra årets mode i stånd efter stånd. Och varför skulle hon köpa billigt? Riktigt fina saker, som inhemskt slöjdarbete och keramik, var värt mer än just billigt. Hon avskydde sig själv för tron att hon var en rik turist som skulle göra fynd trettio år efter att landet öppna för tursim.

Keramik och handarbete på marknaden var fabriksgjort och hon hade gett upp.

Istället studerade hon människorna medan hon drack te med pinjenötter, ett litet glas för dyra pengar. Det var när hon rest sig från sitt bord som tiggaren hade kommit fram och med nedslagna ögon sträckte han fram sin hand, och i den låg en vackert rubinröd sten, den blänkte i solen.

Hon tappade ljudet, människorna och allt runt omkring när hon såg hur fantastisk den var. Tiggaren slöt handen snabbt och tittade sig omkring innan han mötte hennes ögon och hon han uppfatta en blick med hat. Bara för en kort stund och långt in i hans ögon hann hon skymta något som var allt annat än ödmjuk.

Han skyndade sig att slå ner blicken igen.

Handen förblev knuten och han skrev priset med sin långa lillfingernagel i skinnet på sin vänsterhand. Det var en stor summa och hon skakade på huvudet. Nej! Hon tog ett steg åt sidan för att komma bort, men han hejdade henne genom att snabbt ta tag i hennes arm och lika snabbt släppa den, som om han av misstag höll i en orm, när hon stannade upp.

Om igen höll han fram den lilla röda stenen och hon undrade vad det var som kändes så fel i maggropen och varför hon drabbades av ett habegär som var så stort att hon var beredd att ge honom hela reskassan för att få stenen i sin ägo.

Eriks låsta byrålåda

En treminuterstext som jag läst igenom en enda gång. Bara för nöjes skull.

Eriks låsta byrålåda var något hon grubblat på i flera år.

Han hade aldrig varit speciellt social, då var hon mer pratsam och glad i att umgås. Därför blev det ofta en ensidig kommunikation dem emellan, hon frågade, han mumlade och hon svarade på sin egen fråga.

De gånger genom åren hon hade undrat över hans låsta byrålåda hade han varit desto tydligare, då hade han tittadehenne i ögonen och med tydlig röst sagt att han hade rätt till en enda byrålådas privatliv. Hon blev lika arg var gång och så var grälet i gång.

Eller gräl och gräl, hon skrek och han mumlade för att sedan ta jackan på sig och gå ut för att hugga ved eller klippa gräset. Det hände att hon grät och då sa han vänligt att hon också gärna fick ha en byrålåda med sitt eget privatliv. Det gjorde henne totalt vansinnig.

Hon ville veta vad som fanns i lådan.

”I nöd och lust. Du! I nöd och lust”, vrålade hon en gång och då svarade han att det hade inte med varken lust eller nöd att göra att han hade en låst byrålåda.

Hon hade förstås försökt hitta nyckeln och hon hade försökt bryta upp låset, en gång kom han på henne när hon stod med en skruvmejsel i nyckelhålet, han hade bara lett och sagt att det där var ingen vits för det var hans farfar som gjort byrån och hon hade tillgång till alla andra lådor utom den enda som var hans.

Ibland kunde hon dagdrömma om att elda upp byrån, hugga sönder den med en yxa eller bända loss lådan med en kofot. Det var hennes rätt att få veta vad han hade i lådan. Det var hennes rätt!

Den ljusa linnekavajen

Med hjälp av Författarkortleken har jag skrivit följande treminuterstext. Helt oredigerad.

Den ljusa linnekavajen skymtade mellan träden när han försvann bortåt floden.

Det var dans och de hade delat på en flaska vin innan de gick vidare till dansbanan för att träffa sina vänner. Hon kände en ängslan redan tidigt på kvällen.

Något i hans rastlöshet, något i hans iver att vilja skynda på sekunderna, sa henne att det var något speciellt som drog. Inte hon, inte de tillsammans och inte kvällen. Det var något, eller kanske mer rätt någon.

Hon kunde bara ana att det var tjejen som hade kommit i sällskap med grannens dotter. Den dotter som studerade i Göteborg och nu var hemma en vecka för sommarledigt, en studentkompis hade åkt med och det var antagligen hon som lockade, som fick hans testosteron att flöda och lusten att bubbla över .

Han dansade pliktskyldigast med henne, försökte på ett konstlat sätt locka henne till skratt. Det var ju bara det att hon kände vibrationerna, hon såg den avvaktande blicken i hans ögon, märkte att han ville bort från henne och att han kunde inte hålla blicken borta från den där studentkompisen.

Och inte hon från honom.

När hon såg hans ljusa linnekavaj försvinna mellan de bleka björkstammarna letade hon genast efter den där unga, vackra, smidiga tjejen med gott självförtroende, hon kunde inte finnas. Grannes dotter sneglade på henne och vände bort blicken lite väl snabbt

Själv stod hon kvar med barnvagnen och en oro i hjärtat. Lite fukt letade sig fram i ögonvrån och hon böjde sig ner över den lilla för att rätta till filten. Det hade inte behövts, det var bara en undanmanöver för att dölja de blivande tårarna.

Det ropades, stojades och svängdes rundor på dansgolvet. Brädorna svajade, alla var glada och hon kände hur det bildades ett tomt område runt henne. Alla kunde känna hennes sorg när han försvann mellan björkstammarna, men de vill inte ta hand om problemet som fanns framför ögonen på dem. Hennes outtalade sorg lade sordin på kvällen för de andra och därför bestämde hon sig för att gå hem.

Hon skyllde på den lilla och alla log,nickade och sa sköt om dig.

Det låsta skrinet

Det låsta skrinet fanns i hennes tankar, hon kunde inte släppa det.

Ingen nyckel fanns att finna och att bryta upp det kändes fel, skrinet var ett fint hantverk med inbyggt mönster i olika träslag. Hon hade hittat det längst in i den bokhylla där hennes mor förvarat alla sina prydnadssaker, hon hade aldrig sett det och det var det enda som hon inte hade en historia kopplat till.

Hennes mor var en pratglad person, det kändes som om det inte var mycket som fanns dolt. I omgångar hade hon berättat sin livshistoria och det hände att hon suckat i det tysta när allt elände radades upp igen.

Men skrinet var låst och om det visste hon inget.

”Ska jag verkligen bända upp locket”, tänkte hon för sig själv. ”Nej”, var hennes svar. Nyckeln måste finnas någonstans, hennes mor måste ha gömt den någonstans. Hon gick in i sovrummet och tänkte att om det var någonstans där nyckeln fanns borde det var i den skänk som morfar byggt. Det innehöll många små lådor, det fanns fack och skrymslen, hennes mor hade förvarat smycken och krimskrams där och det var all vits i världen att leta där ytterligare en gång.

En timme senare gav hon upp. Ingen nyckel.

Hon hade dragit ut lådorna, trevat på insidan av väggarna i det gamla hemmabyggda skåpet. Inget. Absolut inget.

När hon skulle sätta tillbaka de små mörkbetsade lådorna fastnade en, det var den tredje, den gick inte att få på plats. Hon provade i de andra lediga facken, men det gick inte. Till slut förlorade hon tålamodet och både trött och ledsen knuffade hon in lådan med knytnäven. Det blev tvärt motstånd, istället for lådan for ut och hon svepte ilsket ner den på golvet.

Den landade med undersidan uppåt och där satt nyckeln. Fasttejpad. Det måste vara den rätta, storleken, gömstället och magkänslan sa att det var så.

”Nu ska vi se vad du har för hemligheter, lilla mamma”, tänkte hon och gick ut i det nästan oanvända finrummet för att låsa upp det exotiska skrinet.

Lite av varje

vagenochbror.jpg

Jag mår verkligen bra.

Av att cykla lagom långa sträckor. Lägg till att jag älskar kartor och har cyklat nästan alla små skogsvägar runt om Bromölla och söderut. I dag jobbar jag fram till sex i kväll, en timme senare kommer B och vi ska dricka en ”irish coffe” och sedan traska till brasan.

Jag har precis skrivit ut tre buntar av min barnbok, jag hade tänkt skicka en bunt till Kabusa förlag men de bara emot barnboksmanus i september 2011. Det sket sig med andra ord. Piratförlaget, med bl.a Jan Guillou som ägare, ska starta ett dotterbolag som ska heta Lilla Piratförlaget och gengren är barnböcker. De ska starta först i september 2011, men jag chansar. Sedan blir det väl antagligen ett av de större och något litet – alla kommer troligen att säga ”nej tack” – men jag tar chansen.

Nu ska jag jobba vidare.

Skriva

Jag har börjat.

Att skriva om barnboken jag har klar – ja, nästan klar. Av åtta kapitel har jag skrivit om fem sedan någon vecka tillbaka. I kväll har jag stängt av tv:n och satt mig framför datorn för att göra slag i saken. Om jag orkar i mål med projektet ska jag ge mig på att skriva om mina kåserier som jag har lämnat in till tidningen varje månad i sex år. De har haft sommaruppehåll, vilket gör elva kåserier i sex år, med andra ord några att välja mellan.

Och om jag orkar med även det ska jag därefter skriva om mina noveller.

Fast just nu är det barnboken som jag jobbar på. Kanske, kanske, kanske…jag måste i alla fall försöka.