Text på tre minuter

Porten till Paradiset

Treminuterstex: Hon som ropar från standen

Hon som ropar från standen såg lugn och glad ut – ja, faktiskt såg det ut som om hon kände mig. Själv är jag dålig på att komma ihåg både namn och utseende, men efter många års arbete på krogen var jag bra på att hålla masken.

Jag vinkade tillbaka och hon slog med armarna som om jag skulle komma fram till henne. Det fanns ingen tid att passa så jag stegade bort från sanddynerna och ut på stranden. Hon var klädd i en stråhatt med ett böljande blått band som fladdrade för vinden. Hon hade bikin och över den en tunn strandklänning. Framför henne låg ett badlakan med en bok, en stråväska och vattenflaska. Faktiskt såg det ut som en reklambild förutom att det var allt annat än ett foto.

”Hej”, sa hon när jag kom fram och så kramade hon om mig. Allt detta kramande i tid och otid! Jag höll masken förstås och satte upp mitt glada leende, det var jag också van vid. Ju mer jag log dessto mer rasslade dricksen in.
”Du känner inte igen mig”, sa kvinnan och höll mig om axlarna samtidigt som hon tittade mig i ögonen. ”Nja”, svarade jag, ”nog känner jag igen dig men jag har glömt bort ditt namn”. Mig kunde ingen överraska med de där standardfrågorna. .

Skriva

Fjäril

Jag har fått lust att skriva igen.

Här kommer en uppvärmningstext, en treminuterstext, från Författarkortleken. Där drar man ett kort och får början på en mening och sedan ska man skriva i tre minuter – bara skriva, inte fundera och tänka så mycket. Jag kan rekommendera Författarkortleken till alla som gillar att skriva.

Idag drog jag följande startmening: Den nya brevbäraren.

”Den nya brevbäraren var en gammal man. Det såg ut som om världens alla bekymmer vilade på hans axlar. Väskan han bar med sig var tung, hans högeraxel lutade på grund av det. Antagligen hade han varit brevbärare i många år men tagit sig upp i hirarkin och någonstans på vägen mött en ny chef som sökte ”unga och hungriga” medarbetare. Det är liksom på det sättet samhället är i dag, är du inte ”ung och hungrig” finns inget arbeta kvar till dig. Säg upp dig eller gå i pension.
Brevbäraren hade skulder.
Det hade han fått när han försökte få sin fru att stanna kvar i det mångåriga, barnlösa, äktenskapet. På en vanlig brevbärarlön kunde man inte åka till Thailand, fixa naglarna två gånger i månaden, köpa väskor för flera tusen och samtidigt betala amorteringar och elräkningar. När han var utblottad och banken hade tagit över hans hus hade också hans fru lämnat honom. Djupt skuldsatt och med det lägsta självförtroende i mannaminne hade han inget val. Han fick jobba vidare och i ur och skur, sol och snö – ja, i alla väder fick han gå till jobbet och axla sin väska och dela ut posten.
Trappa upp och trappa ner. Det var bara att trampa på.”

I efterhand tänker jag att det kanske ska vara en kvinna som är brevbärare? Ny blev det en man.

Målarens vita hus

livsfilosofi

Oredigerad 3-minuters text från Författarkortleken. Texten ska börja med ”Målarens vita hus”.

”Målarens vit hus var något alla talade om i byn.

Han hade målat i hela sitt liv och folket var glada i färg. Husen var röda, gula, blå, turkos, gröna, lila…men målarens hus var vitt. Själv var han också vit. Håret var vitt, hyn var blek, hans kläder var vita och om någon kom och hälsade på honom fick de ta på sig vita strumpor, vita byxor och en vit jacka. Han förvarade massor av den sortens kläder i en vit kista precis bredvid dörren i sitt hus, där låg de i alla möjliga storlekar.

Målarens hustru hade dött för flera år sedan.

Deras sex barn for omkring i huset klädda i vita kläder för de var det helt naturligt att allt var vitt. Deras leksaker var vita och barnkammarnes väggar var vita, sängkläderna var vita och gardinerna var vita.

Allt var vitt i målarens vita hus.

En dag kom det en ung kvinna och ringde på dörren. Hon hade hoppat av tåget vid fel station och av alla färgglada hus i byn valde hon att ringa på det vita huset. ”Förlåt att jag stör”, sa hon, ”men jag hoppade av vid fel station och det går inte fler tåg i dag, kan jag får sova över här”. Målaren var inte glad i sällskap, för även om han bad folket som besökte honom att ta på sig den vita munderingen han gav dem var det alltid någon färg som tittade fram i en glipa.

Fast vem kunde lämna en ung kvinna i sticket mitt i natten?

”Kom in, kom in”, sa målaren i det vita huset.”

Treminuterstext

kortleken

Jag har nämnt det förut att författarkortleken är bra.

Man får de första orden i en rad och sedan skriver man utan kritik mot sig själv i tre minuter. På så sätt får man igång skrivprocessen. Att skriva ett kapitel eller fyra sidor kan vara svårt, treminuterstexter däremot görs på – ja, tre minuter.

Här kommer dagens text. Gör gärna övningen själva om ni vill. Länka så jag får läsa.

”Den röda stegen mot äppelträdet lyste fint mot grönskan.

Hon steg ut i den tidiga morgonen, tackade livet och njöt av den krispiga luften. Just i dag tänkte hon inte titta sig i spegeln utan istället säga till sig själv ”du är vacker”, ”du är fin” och ”ingen är som du”. Håret var mjukt, huden var mjuk, parfymen var dyr, naglarna korta och målade i turkos. Fötterna var rejäla och lite kubistiska – hon var frisk och tacksam och i dag skulle det hända något speciellt. Hon kände det i varenda nerv.

Redan när hon vaknade, innan hon ens slagit upp ögonen, visste hon att idag var en speciell dag.

Och vad som än hände skulle hon le. I parken utanför tomtgränsen passerade en hundägare på lagom avstånd, den äldre damen med den stora hunden. Damen vinkade lite lätt och hon slängde upp armen i en hälsning tillbaka. Sedan gick hon mot den röda stegen med bara fötter, shorts och en mycket sliten blus. Inte hade hon förväntat sig något speciellt, men om man nu bestämmer att det är en speciell dag kanske man inte ska bli förvånad om något speciellt händer.

”Hej”, hörde hon en röst uppifrån grenarna på trädet.

Hon tittade upp och där satt en man i sina bästa år, visserligen inte världens bästa Karlsson, han hade i alla fall ingen propeller på ryggen, men en man som log och själen sa att hon redan kände honom.”

Grottan

Är det något som får mig att glömma tiden och ledsna tankar är det att skriva, här kommer en treminuterstext.  

Gömstället i grottan

Gömstället i grottan var stort, bara man upptäckte ingången och lyckades kravla sig in genom den kom man till ett luftigt rum där ljuset strilade in från små naturliga luckor genom berget. Ljust lämnade underbara drömska mönster på väggarna.

 Hon väntade på att han skulle komma.

 Om det var något som var säkert var det att de inte kunde bli upptäckta här inne. De hade alltid med sig filtar, kuddar och fika för vem ville frysa när det handlade om kärlek? Inte de två i alla fall. Fikabrödet och kaffet hade de oftast med sig hem igen för de ville inte slösa tid på att äta.

 Ändå tog de med något ätbart gång på gång.

 Otrohet är inte snyggt. Det höll de med om, men de satt fast i familjesituationer och just nu, de är senaste månaderna, hade de vilat i att inte ta några beslut alls. De vilade i grottan, på filtarna, tätt omslingrade och utan att ta något beslut.

 Besluten fick vänta.

Treminuterstext

Kvinnan på stugans tak höll hårt i hammaren.

Hon slog metodiskt sönder takpanna efter takpanna. De ramlade och rasslade neråt, slog i takrännan, splittrades i mindre bitar och studsade sedan vidare till marken. Det hade redan bildats stora gluggar och de såg ut som svarta fönster i det röda tegeltaket.

Vad gör du? Kom ner! Vi måste prata!

En man stod nedanför, jag hade inte sett honom men antagligen hade han hämtat en stege för den ställde han mot taket och började klättra upp.

Lugna dig! Vi måste prata!

Kvinnan hade sönderblonderat hår som spretade åt alla håll och kanter, det var en tidig söndagsmorgon och hennes nattlinne, som var för stort, gled ner och hindrade henne uppenbarligen från att slå vidare. Hon tog tag i urringningen och slet sönder det, sedan fortsatte hon med sitt arbete medan brösten gungande i takt med hammarslagen.

Nu var mannen var nära henne, och jag kunde se från min väntan vid busshållplatsen att flera grannar tittade ut genom sina fönster och en kvinna på altanen bredvid ropade försiktigt ”Katarina, ska jag komma upp till dig”?

När mannen satte foten på taket reste hon sig upp, helt naken eftersom nattlinnet ramlat ner vid hennes fötter och skrek ”kommer du ett steg närmare slår jag hammaren i huvudet på dig”. Mannen tvekade men klev tillbaka på stegen, kvinna tog några nätta och eleganta hopp ner och med sin högerfot puttade hon ut stegen från taket, den var ganska kort och hon fick därför med sin fina kick den att göra en långsam baklängesvolt – med mannen vilt fäktandes med händerna för att behålla balansen.

Treminuterstext

 

Tiggaren ädelsten såg ut som en ädelsten, fast det kunde var och en fatta att en tiggare inte kunde äga en sten med värde i.

Han hade försökt sälja den till henne på marknaden. Det var när hon strosade runt bland stånden på en ort alldeles i närheten av där hon var på semester, hon hade hoppats på att göra något fynd – att upptäcka något fint för en billig peng. Tyvärr var det som på de flesta semesterorter förra årets mode i stånd efter stånd. Och varför skulle hon köpa billigt? Riktigt fina saker, som inhemskt slöjdarbete och keramik, var värt mer än just billigt. Hon avskydde sig själv för tron att hon var en rik turist som skulle göra fynd trettio år efter att landet öppna för tursim.

Keramik och handarbete på marknaden var fabriksgjort och hon hade gett upp.

Istället studerade hon människorna medan hon drack te med pinjenötter, ett litet glas för dyra pengar. Det var när hon rest sig från sitt bord som tiggaren hade kommit fram och med nedslagna ögon sträckte han fram sin hand, och i den låg en vackert rubinröd sten, den blänkte i solen.

Hon tappade ljudet, människorna och allt runt omkring när hon såg hur fantastisk den var. Tiggaren slöt handen snabbt och tittade sig omkring innan han mötte hennes ögon och hon han uppfatta en blick med hat. Bara för en kort stund och långt in i hans ögon hann hon skymta något som var allt annat än ödmjuk.

Han skyndade sig att slå ner blicken igen.

Handen förblev knuten och han skrev priset med sin långa lillfingernagel i skinnet på sin vänsterhand. Det var en stor summa och hon skakade på huvudet. Nej! Hon tog ett steg åt sidan för att komma bort, men han hejdade henne genom att snabbt ta tag i hennes arm och lika snabbt släppa den, som om han av misstag höll i en orm, när hon stannade upp.

Om igen höll han fram den lilla röda stenen och hon undrade vad det var som kändes så fel i maggropen och varför hon drabbades av ett habegär som var så stort att hon var beredd att ge honom hela reskassan för att få stenen i sin ägo.

Eriks låsta byrålåda

En treminuterstext som jag läst igenom en enda gång. Bara för nöjes skull.

Eriks låsta byrålåda var något hon grubblat på i flera år.

Han hade aldrig varit speciellt social, då var hon mer pratsam och glad i att umgås. Därför blev det ofta en ensidig kommunikation dem emellan, hon frågade, han mumlade och hon svarade på sin egen fråga.

De gånger genom åren hon hade undrat över hans låsta byrålåda hade han varit desto tydligare, då hade han tittadehenne i ögonen och med tydlig röst sagt att han hade rätt till en enda byrålådas privatliv. Hon blev lika arg var gång och så var grälet i gång.

Eller gräl och gräl, hon skrek och han mumlade för att sedan ta jackan på sig och gå ut för att hugga ved eller klippa gräset. Det hände att hon grät och då sa han vänligt att hon också gärna fick ha en byrålåda med sitt eget privatliv. Det gjorde henne totalt vansinnig.

Hon ville veta vad som fanns i lådan.

”I nöd och lust. Du! I nöd och lust”, vrålade hon en gång och då svarade han att det hade inte med varken lust eller nöd att göra att han hade en låst byrålåda.

Hon hade förstås försökt hitta nyckeln och hon hade försökt bryta upp låset, en gång kom han på henne när hon stod med en skruvmejsel i nyckelhålet, han hade bara lett och sagt att det där var ingen vits för det var hans farfar som gjort byrån och hon hade tillgång till alla andra lådor utom den enda som var hans.

Ibland kunde hon dagdrömma om att elda upp byrån, hugga sönder den med en yxa eller bända loss lådan med en kofot. Det var hennes rätt att få veta vad han hade i lådan. Det var hennes rätt!