Människa

Jag invigde min trumma i dag.

Ute i skogen, där jag först renade både mig och trumman med torkad salvia (röken på bilden är salvia)  innan jag skapade ett helgat rum där jag trummade i nästan femton minuter. Efter tio minuter avbröt jag mig instinktivt för det knakade i buskarna på min vänsta sida på ett sätt att jag förväntade mig att se en människa där. Fast det var förstås ingen.

Jag cyklade hem till mina föräldrar för att putsa fönster och vaxa mammas bil, fast det senare fick vara för det började regna. Vilket var rätt skönt! Efter ett besök hos frissan trampade jag hemåt, det var som att cykla i sirap och jag tänkte en liten stund att ”jag orkar inte”. Det blev en liten paus i allén till Gualöv och när jag skulle över E22:an skakade benen att jag var rädd för att ramla ihop. Något sådant har inte hänt mig tidigare, i regel cyklar jag i en sjutusan till fart.

Nåja, väl hemma tog jag ett bad och bryggde mig gott kaffe på färska bönor från Kenya – det var en njutning. I kväll är jag människa igen, om det var kursen eller inflammationen i tanden vet jag inte – men jag har varit slut i både kropp och själ under några dagar.

Just nu njuter jag av tystnaden, jag ska strax torka disken och är tacksam för att jag har ytterligare en ledig dag innan det är dags för två 12-timmarspass innan semestern börjar. Det är nästan den bästa tiden just nu, bara några få pass kvar innan ledigheten börjar. Det blir min första hela semester på flera år och det känns underbart. Jag tror jag ska göra den där cykelturen längs med Österlen som jag har tjatat om i några år vid det här laget.

Jag skickar ut kärlek och värme till alla!