Söndag – del 2

 

 

Jag tog cykeln och trampade iväg.

Över Skräbeån som rinner ut i Östersjön. Vid Edenryds badplats börjar en vandringsled som ansluter till Lilla Kungsleden, det är bekväma leder om man bortser från en del leriga och steniga passager dessutom är de bara på några kilometer. Jag hade en tunn filt, matsäck och rött te med mig samt kameran förstås.

Jag mötte ett par mitt på leden.

Förutom det var det folktomt och jag kan ibland tänka att jag är lite tokig som är mycket för mig själv, men jag har perioder då jag tycker onödigt prat är irriterande. Leden går längs med Östersjö förutom en liten sväng inåt ängarna, jag har gått leden förut och jag kände till den perfekta fikaplatsen. Där vek jag min filt tredubbel och använde som madrass för en skön middagsslummer i solen.

Vattenskvalp, fågelkvitter, ljumna vindar (i alla fall i jämförelse med i går) och ett svagt dunk en liten stund från ett lastfartyg som passerade i fjärran. Det är avslappning på hög nivå.

Nu dricker jag kaffe och funderar på att avboka Bollywood-dansen för om jag ska äta innan blir det för nära inpå och efteråt orkar jag nog inte riktigt laga mat. Jag ska börja laga mat nu – Paulo Robertos italienska köttbullar och till det spagetti med färskriven parmensan – och så får jag se hur jag känner mig närmare fyra då det är sista chansen att avboka.

Kärlek!

Igår

Igår tog jag bussen till Brösarp.

Tänk att kollektivtrafiken är så fint funtad att dels behövde jag bara vänta i en kvart på bussen från Kristianstad och dels stannade den just där del sex på Österlenleden startade. Fantastiskt! Jag vet att många väljer bil istället för buss och tåg, själv tycker jag att det alltid fungerar bra.

På väg ner satt det två medeleålders damer bakom mig, de pratade hela tiden – femtio minuter – om barn, mat och så vidare. Min tanke var att ibland är det skönt att åka själv och slippa prata och slippa känna att någon t.ex blir irriterad för att jag vill kolla på kartan i tid och otid. Självklart hoppade kvinnorna, med vandrarkängor, av vid Torparebron där jag också skulle av.

Men jag kan knepen. Det fanns toaletter och sedan segade jag en bra stund och kollade in kartan och vips var de och deras röster försvunna.

En av mina favoritplatser i Skåne är Haväng, jag har varit där några gånger och också promenerat längs med fina stigar utmed Verkeån. Därför var jag helt övertygad om att det var där leden skulle gå. När jag sneddat över den första stora ängen hörde jag ån porla, efter ytterligare en liten stund hade ljudet från bilarna från vägen försvunnit och jag njöt.

Som jag njöt av tystnaden som var fri från oljud, bilar och röster.

Normalt brukar jag cykla. I går vandrade jag med ryggsäcken och i den låg kameran. Det är en stor skillnad mot att ha kameran lätt tillgänglig och snabbt bromsa in mot att ta av ryggsäcken, knäppa upp och greppa kameran. Därför blev det inte lika många bilder i går. Jag måste ordna det på något sätt. Bland annat fanns det många fina hus längs med grusvägarna.

Ledan går lite längs med Verkeån korta sträckor, över öppna fält och under fina träd, genom skog och fram till havet vid Haväng – stället där hav, himmel och äng möts på ett magiskt sätt.

 

Vid Haväng rinner Verkeån ut, den ändrar sitt utlopp från dag till dag beroende på väder och strömmar. Det är alltid lika märkligt att trampa genom en å som rinner ut i havet. Om ni någon gång ska besöka Skåne och bara har en enda dag till förfogande ska ni åka till Haväng och gå några kilometer fram till Vitemölla, det är en sandstrand som slår allt annat jag har sett.

Ju närmare Vitemölla desto finare och vitare sand. Vitemölla i sig är ett pittoreskt litet samhäller där jag gärna hade bott. Gatuskyltarna är fina, husen är underbara och det är lite som om tiden har stannat.

Leden går uppe på kanten av strandängarna, men jag gick nere vid vattenbrynet.

Barbota. Tacksam. Förundrad. Jag tog ett snabbt bad, för hur god kondition jag än har så blir ryggen blöt av svett där ryggsäcken hänger. Därför gick jag från svett till sval och fräsch och jag badade utan en enda människa i sikte. Jag tror det är livet i en liten ask. Jag såg Vitemöllas hus längre bort, jag var pigg av saltvattnet och jag hade en dag utan tider att passa.

Sträckan mellan Vitemölla och Kivik, där bussen skulle ta mig tillbaka, är bara någon ynka kilometer. Jag hade tänkt äta en sen lunch i Kivik, men jag hade fått en ond rygg när jag kom fram. Det förtog lite av den fina känslan som funnits hela dagen.

Jag har känt av min rygg lite då och då, men jag har nog trott att det har varit min säng som ställt till det. Oftast har det onda försvunnit efter någon timme på morgonen, som om jag ”leat” upp kotor och rygg. Jag hade satt ifrån mig ryggsäcken och skulle ta ett foto när det sa ”pang” i ryggen och jag sa ”aj” högt och tydligt – fast ingen hörde mig förstås.

Efter det ansträngde jag mig att räta på ryggen.

Vad som orsakade det vet jag inte. I dag är jag hemma från jobbet för det onda blev allt värre i gårkväll och jag fick rulla mig ur soffan och inget hjälpte. I morse kunde jag inte luta mig över handfatet när jag skulle tvätta ansiktet och jag kan inte lyfta benet för att ta på mig byxor. Nu är klockan snart elva och jag tycker det har lindrats lite, men jag ligger pall i soffan och fortfarande gäller det att rulla om jag ska upp och gå.

Hur som haver var det en finfin dag. Jag hittade ett ställe vid Verkeån inne i skogen där ån var fantastiskt fin, det låg platta stenar i botten och den var just där bara några centimeter djup. Där kunde jag inte låta bli att ta av mig sandalerna och plaska omkring lite – med ett lyckligt leende på läpparna. Jag slog mig ner på en solig backe i en glänta i skogen, jag gick förbi ett litet solrosfält och träd så vackra att jag trodde jag var i Frankrike, jag slumrade efter lunchen (en köttbullsbaugette) vid stranden i Haväng – tänk att somna till ett avlägset barntjatter  med vågorna som ridå och en blå himmel med lätta moln. Tänk det!

Det var en dag att minnas och bara ryggskottet går över ska jag vandra fler av sträckorna. Bussarna passar perfekt. När jag skulle kolla busstiderna i Kivik (jag tänkte ta en kaffe och en smörgås och kolla på alla människor som gick omkring vid hamnen) gled Skåneexpressen precis in, det blev varken kaffe eller något gott. Det ångrar jag i dag.

Det går ju bussar en gång i timmen och jag kunde gåt tillbaka för att njuta av min 15 km långa tur, men istället hoppade jag på bussen hem.

Nu ska jag se om jag kan rulla upp från soffan och fixa lite kaffe.