Mot väster

Jag mår bra.

Min kollega på skiftet har alltid med sig godis, choklad och (eller) kakor. Jag lyckas nästan aldrig säga ”nej tack” och därför mår jag extra illa efer nattpassen med henne, i natt jobbade jag över och hade andra kollegor utan godis och jag mår som en prinsessa i dag (ja, jag tar väl i en aning där, nästan som en prinsessa i alla fall).

Nu är klockan två på eftermiddagen.

Min lediga vecka börjar och jag ska ta en kopp te innan jag pallrar mig ner till förrådet för att kasta saker. Min mamma avskyr att kasta saker och hon fick ett utbrott i veckan som var menat till mig även om hon är lite vag i konturerna. Jag lider med henne. Det är upp till var och en om man vill spara allt som möjligen går att använda eller om man är mer av min sort och ger bort eller kastar.

För min del har jag alltid gillat att ha koll på livet, det är ganska omöjligt om man har massor av saker i förråd, skåp och lådor. Det bästa med allt är att i takt med att jag grabbat tag i min ekonomi har jag också slutat köpa så fort jag har pengar. Det låter hemskt, men det finns en förklaring till det – jag flyttade hemifrån tidigt och hade inte mycket pengar att röra mig med, sedan kom Sara och som ensamstående mamma som jobbar halvtid är det inte heller speciellt fett med slantar, därför handlade jag när jag hade pengar över.

Nu närmar sig det ultimata från två håll.

Jag köper mer genomtänkt (dock inte alltid, jag är ingen stjärna av någo slag) och jag har sorterat bort allt från saker till kläder jag inte använder. Nu är det förrådets tur, jag ska bara först vakna till helt och hållet. Mitt sorterande har tagit tid, jag har gått många ronder innan jag nu är i slutet på min era av sortering.

Nu blir det en kopp te.

Trädet på bilden möter mig efter varje arbetspass, speciellt på vår- och sommarmorgnarna känns det som om den säger ”välkommen ut”. Det är en stor björk som sett många trötta och slitna människor passera från den bruna bakdörren.

Puss!

Lön

Idag är dagen jag längtat efter i några veckor.

Äntligen lön. Det har varit tufft, men nu har jag pengar på kontot igen. Jag har tömt TLS-kontot för att klara mig, men mina sparkonton är intakta. Jag hatar att vara utan pengar, när kylskåpet ekar tomt och jag måste tänka på hur mycket jag handlar för när jag ska köpa mat.

Fast i dag ska jag trampa iväg till Ica, trots en mindre orkan utanför.

I morgon ska jag åka till Malmö och köpa klänningar på Gudrun Sjödén. Jag ska njuta av Malmö som jag alltid har gjort, jag ska dricka kaffe på Lilla Kafferosteriet och ta en sväng på Hansa.

Fast nu ska jag dricka te innan det blir duschen och Ica.

Kärlek, klänningar och lön åt alla!

Lunch

I går funderade jag.

På mitt jobb och hur mycket jag trivs där. Ok, det är otroligt stressigt och jag har mer än en gång varit nära att resa mig upp och skrika ”nu skiter jag i det här, nu får vem som helst ta över för jag går och ni ser inte mig mer”.  Vi är tre grupper och jag tillhör den gruppen som hela tiden har att göra.

Jag älskar det.

Ok, ibland kan jag bli avundsjuk på de andra som sitter och småpratar eller surfar, men när det händer mig går tiden i snigelfart. I går var det mycket, jag var enda ordinarie personal och op-sidan behövde support med en övervakningsskärm. Jag satte mig ner och visade för J hur man skulle gå tillväga. Sedan supportade jag andra gruppen med ett problem i ett av våra övervakningsverktyg. Då sa Louise ”tänk att du är så glad när du har så mycket att göra”. Det var fint och värmde mig gott.

Jag vill vara glad, hjälpsam och rar.

Numera tycks samhället uppskattar människor som trampar fram och över, jag tycker att rar och hjälpsam är fint och att det inte är detsamma som att vara mesig. Om någon i min omgivning tycker jag är glad och ordentlig i mitt jobb ser jag det som ett beröm. Varje år får jag frågan om min karriär från chefen (jag skriver chefen, det är egentligen en ny vart tredje eller vartannat år), jag har under alla år inte svarat på den frågan och de gånger jag har gjort det har jag fått andra förslag tillbaka och de där ”andra förslagen” har blivit nerskrivna.

Saken är den att jag är tillräckligt drivkraftig för att ta mig dit jag vill om jag vill ta mig någon annanstans.

I år sa jag ”jag vill inte göra karriär, jag vill vara kvar på dm-sidan och bli riktigt bra”. Däremot kom jag överens med chefen att jag skulle lära mig 40 nya saker under året. Det var mitt förslag och jag såg att hon skrev ner det och log. Leendet kunde jag inte tolka, men jobbet har blivit mycket roligare sedan dess. Jag skriver nämligen upp de där nya sakerna och jag är ivrig att verkligen förstå. Just nu är jag uppe i 21 punkter och jag har gott om tid för de andra 19.

Nu sitter jag med fötterna i ett fotbad.

Kaffekoppen står bredvid mig, jag har Gudrun Sjödéns katalog på anda sidan och jag har önskat mig fritt vad jag vill ha. Vis av erfarenheten vet jag att många gånger är det som jag älskar i katalogen inte lika fint i verkligheten eller att det på mig är för kort (vanligast) eller sitter skärningen för brösten för högt (jag vill inte ha stora bröst, men det är bara att inse att så är fallet) eller är det rent visuellt inte lika tjusigt som i katalogen.

I morgon är det lön. Tjhohej!

Jag gör som vanligt och sparar 20 % av nettolönen och 50 % av övertid eller extrapengar. Det är bra för när jag i efterhand tänker ”var försvann de pengarna”, vet jag med säkerhet att största delen finns på mitt sparkonto. Fint, samtidigt som mitt personliga drag av ”allt eller inget” får hålla sig på mattan och att det känns som om jag både har kakan och kan äta den.

Nu ska jag fila fötterna, smörja dem mjuka och sedan sova någon timme innan nattpasset.

Kärlek & Klänningar till alla!

Bra

Vi har blivit sålda och köpta många gånger.

Cheferna åker på kickoff och vi får nya strumpor och en penna hos Sekreteraren. Det mesta flyter på som vanligt ändå. De som jobbar i min grupp är inte intresserade av att göra karriär, vi vill jobba, gå hem och vara lediga så mycket som möjligt. Det betyder inte att vi struntar i jobbet, tvärtom – många av oss sliter hårt när vi är där för att rätta till, hjälpa till och göra vårt vanliga jobb.

Det namn vi har på företaget nu har nog funnits där i tre år och förra året fick vi en bonus.

En sorts extra betalning som egentligen är en viss procent på den pengar vi har tjänat i ob. Av någon anledning började några tala om att vi i år skulle få dubbelt så mycket, eftersom det var baserat på ett halvår förra gången. Gissa om jag har längtat efter de pengarna! Den senaste tiden har det eskalerat och jag har drömt om både klänningar, kamera och nytt objektiv samt en kameraväska.

Som vi skrattade igår!

Det är inte fy skam, men vi fick samma summa som förra året och med lite funderingar kunde vi har räknat ut det själva. Jag fnittrade flera gånger under dagen för det var inte bara jag som hade drömt och hoppats – vi var många som längtat. Nåja, jag fick en bra lön och det är jag glad för.

Jag är glad för mycket.

1) Det hände en liten sak med en kollega som gjorde mig varm i hjärtat, från den jag minst anat. En sorts erkännande.
2) Det hände en annan sak med en praktikant, en ung grabb, som värmde mitt hjärta fantastiskt. En sorts erkännande.
3) Jag har läst en bra deckare, det är ”Tretton timmar” av Deon Meyer och utspelar sig i SydAfrika
4) På torsdag åker jag till Malmö, ingen kan hindra mig, och jag tänker handla en eller två eller tre klänningar och Grudrun Sjödén har 20 % rabatt fram till siste maj. Äntligen lite flyt! De senaste månaderna har jag längtat men det har kommit käppar i hujlet som har gjort att pengarna har gått till annat. Ibland tänker jag på alla de där pengarna jag samlade ihop i krus och lådor, det var strax över femtusen och de gick till Csn istället för att handla kläder hos Grudrun Sjödén, förra månaden var det tandläkaren för samma summa, månaden innan dess var det Saras födelsedag. Nu jäklar är det min tur! Jag har betalat och betalat och betalat – den här gången är det min tur!

Missförstå mig inte!

Jag är glad att jag kan betala tandläkaren, i min nedre högra kind är jag tandlös långt fram bara för att det inte fanns pengar över i min kassa. Jag är glad att jag kunde handla till min dotter som äntligen sa ”jag har fått allt jag önskade mig”. Jag är glad att de där mynten jag samlat i många år var precis så mycket att jag lyckades fixa Csn som planerat. Det är inte alla som har råd att köpa dyrt till sina barn eller betala tandläkaren.

I sommar kommer jag att fortsätta med att göra inget alls förutom mitt heltidsjobb. Istället ska jag under en helg bygga en trumma. Det är Sejdeman Kluve (länk här) som jag velat besöka i några år, men annat har kommit i mellan. Min kollega bytte och jag jobbar hela midsommarhelgen och blir ledig den 9 och 10 juli är kursen går av stapeln.

Jag har också tänkt under mina lediga dagar att jag ska gå delar av Österlensleden, som är en del av Skåneleden om jag inte har fel. Vandrarkängor har jag sedan Madeira och jag har en ryggsäck sedan tjugo år tillbaka som passar perfekt. Ryggsäcken har jag helt glömt bort, den ligger i förrådet och det var när Sara var runt tio år som jag köpte den. Hon har sedan använt den när hon gick sin utbildning till behandlingspedagog och Lillens barn har använt den när de har varit på skolresor.

Det känns bra med andra ord!

Sedan har det hänt lite mindre bra saker också, men om de bryr jag mig inte om att skriva. Två saker mot allt annat bra, det är ju inget alls. Livet är sådär. Tror jag.

Kärlek & Klänningar till alla!

Fint

Jag har vaknat efter ett nattpass.

Det var inte lika mycket att göra som vanligt, men tillräckligt för att vara sliten när dagpersonalen kommer. Jag jobbar verkligen i tolv timmar på raken, det finns inte en chans att luta mig tillbaka eller ta en längre paus. Nåja, nu väntar lite ledigt fram till fredagsmorgon.

Jag hoppas vädret blir fint för jag vill ge mig ut på en cykeltur. Under flera år har jag funderat på att cykla Skåne runt, jag har också funderat på att vandra Skåneleden genom att gå någon eller några sträckor på mina lediga dagar. Nu har jag verkligen chansen! Tidigare år har jag haft utbildning, praktiken och andra plikter – de senaste nio månaderna har jag enbart jobbat heltid och omigen har jag börjat funderar och titta på kartan, kolla på busstider och funderat över en lagom stor ryggsäck.

Det blir nog så att jag i sommar kommer att ta bussen till lite olika orter och sedan gå en sträcka på Skåneleden, jag funderar till och med att sova över och kanske gå några dagar på raken. Det är fullt genomförbart numera. Det finns några ställen som jag gärna skulle vilja befinna mig på en tidig morgon för att njuta av det fantastiska i ljuset när solen går upp, kanske får jag det hela att gå i lås.

Vandrarkängorna köpte jag när jag åkte till Madeira, det enda som är av vikt förutom skorna är en bra ryggsäck.

Nu ska jag borsta tänderna, en av mina bästa vänner ska ringa i kväll (vi jobbar skift båda, det krävs lite planering eftersom hon har familj). Det blir nog lite surfande efter den perfekta ryggsäcken, en ergonomiskt bra rygga lite större än en Kånken, jag tar gärna emot tips och förslag.

Puss.

Mitt liv

Jag tycker jag gör som alla vill.

Så länge det är ok för mig gör jag precis som andra säger att det ska vara, eller önskar sig. Ibland orkar jag inte. Jag känner mig krossad och andras attityd får min dag att bli skit.

På en fråga i dag fick jag till svar ”jag skiter i vilket”.

Jag önskar jag var mindre känslig, jag önskar jag kunde rycka på axlarna. Det är i alla fall bättre nu än för några år sedan, nu tänker jag – efter en stund i alla fall – att ”ok, du skiter i vilket, då gör jag det också”. Trist. Alla är vi olika, alla tar vi åt oss olika mycket, alla är olika tacksamma, alla har vi olika krav på andra. Det är väl inte så mycket att göra åt.

Mer än att försöka hålla på sitt eget på ett bra sätt.

I dag är det ingen bra dag. Ännu i alla fall.

Skaka

I går var jag arg.

Det hände något hos mina föräldrar, tursamt precis när jag var klar med att städningen och fönsterputsningen och annat som att flytta kartonger. På något sätt är det svårt att ändra, förändra, växa tillsammans med en del människor. Jag har förståelse för det, jag backar och jag lyder.

Men i går kände jag inte igen mig själv.

Det hände något och jag drog på mig skorna, krängde på mig min röda anorack och sa tack och hej då. Hela tiden skakade jag i hela kroppen, så arg var jag. Hos mina föräldrar, eller kanske mest hos min mamma, ska man inte tala om något som känns obekvämt – allt ska tystas ner.

Jag vill vara snäll, jag vill vara förstående, jag vill att alla ska må bra.

Men igår flydde jag fältet och jag tror jag hade rekord på sträckan föräldrarhemmet till Bromölla. Jag har aldrig tidigare varit arg på ett sätt att varende muskel i min kropp skakade. Ändå var det egentligen bara en liten skitsak, men min mammas otroligt fula sätt att vara ironisk och nedlåtande tog alla priser.

Tur att städningen var klar och jag kunde sätta mig på cykeln och trampa hem.

Hon ringde på kvällen men det skulle ju inte pratas om något som det egentligen berörde. Det är så jag har växt upp. Min bror har haft det lättare för han har haft min far vid sin sida hela tiden. Det har inte jag haft.

Jävla skitliv. Undra vad jag tänker när jag ska dö? Att det var bra att jag höll tyst, att de där timmarna i mitt föräldrahus var en piss i Mississippi i jämförelse med resten av mitt liv? Eller finns det en speciellt koefficint för hur nära man står dem man reagerar på?

Cykeltur

I mitt gula kök strålar solen.

Jag äter frukost framför datorn och ska strax cykla iväg till mina föräldrar för att städa deras hus och titta påm in fyraraders odling i pappas trädgårdsland.

Fredag

Jag har vikt mina handdukar.

De har torkat på balkongen sedan tvättstugan i går. Förr skulle tvätten inte hänga ute över natten, jag tror det sades att trolltyg skulle ställa till det – kanske bosatte sig onda andar i tyget?

Det doftar gott och jag ska med glädje lägga in dem på sin hylla i städskåpet, där jag städade igår. Jag valde att plocka bort ytterligare saker och en del har jag flyttat ner i förråden. De, förråden alltså, ska rensas ordentligt när jag har semester. Jag kan inte gå in i det största för det är fyllt av prylar.

I natt var det fullt ös på jobbet, det tar på krafterna och jag har ännu inte sänkt axlarna till vanligt läge.

Runt huvudet har jag ett spännband, det har börjat släppa och jag ser fram emot helgen. Det kommer att bli en blandad kompott. Just nu kikar jag lite på UR, jag har aldrig förstått men ibland heter det Kunskapskanalen och ibland UR och för det mesta Tv2. Tidigare gick ett program om hantverket att skriva. Själv längtar jag och väntar på att något ska komma till mig.

Kanske det gamla skrivandet, kanske något helt nytt.

Från att jag stängde ner min praktik har det gått nio månader, de senaste veckorna har det dykt upp en längtan efter matematik – logaritmer och derivata samt annat skönt inom ämnet. Fast jag tror inte det är matematik som ska få mitt hjärta att sjunga, därför fortsätter jag att vänta.

Nu ska jag luta mig bakåt och försöka slappna av helt och hållet.

Skift

Min dotter säger att de inte ska fira hennes sambo när han fyller år.

Det är ok tycker jag, själv tänker jag välja bort min 55-årsdag. Ibland är det annat som kommer imellan, människan som fyller år är ju ändå älskad och omtyckt. Jag och mamma tänkte åka och hälsa på Sara i slutet på den här månaden eller i början på nästa, eftersom jag arbetar skift kan vi åka en dag mitt i veckan – men det vill inte Sara för hon vill att vi ska träffa hennes sambo. Därför är vi hänvisade till en lördag för min mamma vill gärna ta den utfärd hon och min far alltid gör på söndagar.

Ja – så var det mina skifttider.

Och att annat som bröllop och studentexamen för vänner och släkt kommer imellan. Det blev den 2 juli och Sara är förstås jättebesviken, men jag känner också att de senaste åren har vi glidit ifrån varandra en aning – inget konstigt alls med tanke på att hon är sambo, vuxen och bor trettio mil bort – och det gör att jag kan avskärma mig från hennes suckar.

Jag skulle kunna ta en semesterdag men om jag tar ledigt en dag så går det två semesterdagar till det eftersom vi har en kooficient som räknas in. Det är besvärligt och jag vet inte på vilket ben jag ska stå på, men också att jag vänder det ryggen. Jag kan vardagar och jag kan helger, min mor kan inte söndgar, jag vill inte ta en semesterdag och min dotter vill inte vardagar. Ok, då får vi finna oss i det.

Annars har jag varit vaken sedan tidigt igen. Jag vet inte om det är b-vitaminerna, eller mitt ryggonda som inte vill ge med sig,som får mig att vakna allt tidigare. Jag gillar det. Att vakna tidigt. Jag har småstädat och tänker hela tiden att jag ska kasta mer, städa undan mer.

Bara antalet värmesljushållare fyller två skokartonger, ytterkrukor har jag kastat och kastat och ändå känns det som om jag dränks i dem. Jag vill inte ha en massa saker att hålla reda på och det känns bra för då köper jag inte heller.

Fast nu ner i tvättstugan! Kärlek till alla!